fbpx

Blue Banisters

Lana Del Rey

Lana

9

När Lana Del Rey släppte sitt sjätte album Chemtrails Over The Country Club i början av året hade det gått ett och ett halvt år sedan kritikerhyllade skivan Norman Fucking Rockwell!. Det kom därför som lite av en överraskning att albumet bara var ett av två projekt menade att släppas under 2021. Drygt två månader efter albumreleasen släpptes titelspåret för årets andra album – Blue Banisters – tillsammans med spåren Text Book och Wildflower Wildfire. Dessa vackra, lugna låtar gav en försmak av albumet, men gjorde en definitivt inte beredd på den nya experimentella riktning som albumet skulle ta.

“I guess you could call it text book / I was lookin’ for the father I wanted back” sjunger Lana över ett dundrande intro på albumets första spår Text Book. Spåret är avskalat, personligt och sin vana trogen mediterar Lana över en kärlekshistoria samtidigt som hon sörjer frånvaron av sin far. Låten bjuder in till måttligt freudianska tolkningar, men där finns också en glimt av ironi mellan textraderna – Lana vet precis hur det låter när hon sjunger rader som “You’ve got a Thunderbird, my daddy had one, too” och hon har för länge sedan slutat bry sig. Med sina fem minuter utgör Text Book en något seglivad men vacker start på albumet – en beskrivning som även passar in det på drömska titelspåret Blue Banisters och efterföljande Arcadia

I Arcadia kulminerar den americana-tematik och USA-romantik som alltid genomsyrat Lanas musik, när hon beskriver sin kropp som en karta över Los Angeles. Metaforen må vara klyschig, men visar samtidigt på en nästintill fysisk inbyggnad i landskapet – ett reellt och ihärdigt försök att skapa sig ett hem, trots att Lana är medveten om att hon inte är från “the land of the palms” och därmed inte är berättigad en självklar plats i den glimrande, brinnande staden. Till en början befäster låten det romantiserande narrativet, men mot slutet demonteras det helt. Arcadia kan, med vissa reservationer, ses som ett avskedsbrev till den bild av USA som Lana så länge hållit fast vid och förmedlat – om än kanske inte ett slutgiltigt sådant. 

“They built me up three-hundred feet tall just to tear me down / So I’m leavin’ with nothing but laughter, and this town / Arcadia / Findin’ my way to you / I’m leavin’ them as I was, five-foot-eight, Western belt / Plus the hate that they gave / By the way, thanks for that, on the way, I’ll pray for you /But you’ll need a miracle, America”

Arcadia har, precis som ett flertal andra spår på skivan, ett brusigt övre lager, som skapar effekten av en gammal, vällyssnad vinylskiva på hög volym – en skavank, eller en skönhetsfläck, beroende på hur man ser på det. Oavsett är detta stildrag högst medvetet, och skapar en intressant kontrast när lugna Arcadia övergår till det bombastiska, totalt oväntade, mellanspelet Interlude – The Trio. I produktionen interpoleras Il Triello av den italienske kompositören Ennio Morricone tillsammans med trap-trummor, vilket blir en liten blinkning tillbaka till ljudbilderna från tidigare albumspår, som till exempel High By The Beach från Honeymoon. Detta inslag plockas dock inte upp varken i nästföljande spår eller senare på skivan, vilket gör att mellanspelet sticker ut markant från övriga albumet. Samtidigt fyller det en tydlig funktion – det markerar slutet på albumets introduktion, och början för en musikalisk experimentation som vi tidigare inte hört från Lana. 

Black Bathing Suit, som mjukt rullar in efter det pompösa mellanspelet, börjar nedskalat och melodiskt, med rim som “Grenadine / Quarantine” och lekfulla, simpla pandemiskildringar: “It’s LA, ‘Hey’ on Zoom, Target parking lot / And if this is the end, I want a boyfriend / Someone to eat ice cream with and watch television / Or walk home from the mall with”. Knappt två minuter in förvandlas dock spåret, rytmen rubbas, tematiken snirklar sig in på alltifrån hennes viktuppgång som under våren fick brutal medieuppmärksamhet (“The only thing that still fits me is this black bathing suit”), till hennes ansträngda relation med sin mor (“So I’m not friends with my mother, but I still love my dad”). Mot slutet av den över fem minuter långa låten förvandlas de finslipade vokalerna och övergår till råa, nästintill förvrängda toner, medan trummorna rubbar den tidigare uppbyggda harmonin och en helt annan, opolerad sida av Lana träder fram.

Denna oväntade råhet fortsätter sedan i det ostämda outrot på den fantastiskt vackra If You Lie Down With Me, för att ta ett steg tillbaka på den sköra balladen Beautiful och den Lust For Life-klingande Violets for Roses. På Dealer kommer experimentationen tillbaka med full kraft och resulterar i något som vid en första anblick knappt ter sig som ett Lana-spår, men som kan höra till något av det absolut bästa i hennes diskografi. Med sig har hon Miles Kane från The Last Shadow Puppets som utgör albumets enda feature och låten ska ha skrivits redan 2017. I en intervju berättar Lana att hon ångrade att hon inte tog med den på föregående albumet Chemtrails Over The Country Club och säger att skivan hade mått bra om hon hade fått skrika av sig lite. “People don’t know what it sounds like when I yell. And I do yell” säger hon. Efter en snabb lyssning på spåret råder det knappast någon tvekan om saken. 

Dealer är mästerverk såväl textmässigt som musikaliskt – men är det en Lana-låt? Här kommer åsikterna att skilja sig, och det är lätt att avfärda spåret, och albumet, som ofärdigt eller spretigt. Men det vackra med Lana är just att hon inte utvecklas linjärt. Det hade varit så otroligt enkelt för henne att förbli likadan, cementerad i narrativet som hon odlat och i bilden som hon placerats i. Hon återkommer ofta till äldre element och det finns tydliga nickningar åt tidigare verk i nästan samtliga spår på Blue Banisters, men hon stannar inte där, pleasar inte publiken. Hon utmanar. Hon tar trosprång och snedsprång, både musikaliskt och offentligt – hon utför skumma halvmåneritualer, skapar ständigt nya kontroverser i sociala medier och ska nu även ha stämt artistkollegan Lorde. Hade hon varit en man hade hon med andra ord troligtvis betraktats som ett geni.

Men nu råkar hon vara en kvinna, och ses således inte som ett verklighetsfrånvänt, konstnärligt väsen likt Kanye West. Den påföljande feministiska analysen är knappast banbrytade, så låt oss istället dyka in i albumets sista spår. I slutsekvensen hittar vi det lekfullt eleganta spåret Thunder, följt av den tidigare nämnda Wildflower Wildfire. Dessa spår leder oss tillbaka till den mer ordnade, finslipade ljudbilden, samtidigt som det sistnämnda textmässigt kan vara något av det mest direkt personliga, och mörka, som Lana skrivit.

“My father never stepped in when his wife would rage at me / So I ended up awkward but sweet / Later then hospitals, stand still on my feet / Comfortably numb, but with lithium came poetry” sjunger Lana och adresserar sin barndom, ilskan över att hennes far aldrig skyddade henne från modern, känslorna det ledde till. 

Därefter följer Nectar of the Gods, ett av albumets starkaste spår och en vacker utveckling av soundet från förra albumet. Den akustiska ljudbilden, gitarrerna och den intima sången skapar nästan känslan av en vaggvisa, vilket förstärks när körerna kommer in i slutet av spåret. Living Legend i sin tur är grundad i ett enkelt piano men inkorporerar samtidigt stråkljud och drar flera paralleller till Lust For Life. Mot slutet förvrängs ljudbilden och mynnar ut i det milda spåret Cherry Blossom. Låten skildrar en mor- och dotterrelation, med en drabbande ömhet och värme som perfekt övergår till albumets sista spår Sweet Carolina, som även den kretsar kring moderskap och kärlek. Lanas syster Chuck och hennes far Rob Grant har varit med och skrivit låten, som är tillägnad systern som nyligen fått barn. Spåret sticker ut från Lanas katalog temamässigt, men också känslomässigt– det är så fullständigt omfamnande, varmt, fritt från svärta. En perfekt avslutning på ett album som i mångt och mycket har förflyttat fokuset från den romantiska kärleken till familje- och vänskapsrelationerna. I textförfattandet har dessa fått ta en mycket större plats, och även Lanas relation till sig själv har blivit mer framträdande. 

Blue Banisters är ett modigt, ärligt album. Det är stilla banbrytande, visar på Lanas ständiga utveckling samtidigt som det medvetet synliggör sina skavanker. Det försöker inte vara något det inte är – och Lana gör väldigt tydligt med att hon inte heller, längre, tänker vara försöka något annat än det hon är. Istället utforskar hon nya områden i sitt textförfattande och ger oss ljudbilder som inte räds för att krackelera i takt med känslorna. Ändringarna i tematik känns organiska, befriande och framkallar känslan av att Lana låter musiken andas i takt med livet. Det skapar en viss spretighet, men också en viktig närhet. På det stora hela blir albumets variation och experimentation till en fördel snarare än en nackdel – när den polerade ytan faller ner träder Lana fram, med alla sina egenheter och specialiteter.

/

Recension: Blue Banisters – Lana Del Rey