fbpx
Illustration: shutterstock.com/NVS my world

På riktigt, varför sopsorterar jag?

När jag föreslog att vi skulle göra mer för klimatet blev mina föräldrar upprörda. ”Men hallå, är du inte lite extrem nu?” Visst kan jag förstå mina föräldrars invändning. Mängden koldioxid vårt hushåll sparar in är egentligen pytteliten. Dessutom är det krångligt att genomföra vissa av de klimatåtgärder jag föreslog. Visst, i den meningen var mina förslag extrema. Istället talade mina föräldrar om behovet av ett regelverk för utsläppsrätter, klimatåtgärder i andra länder och finansbranschens omställning och så vidare. Ni vet, sånt som Greta Thunberg skulle kalla “bla bla bla”. Medan vuxna framhåller politiska åtgärder brukar unga även framhålla det personliga ansvaret. Man ska liksom vara en klimatmedveten person, en sån som äter vegetariskt, tar cykeln i februarislasket och komposterar, fastän effekten är begränsad. Varför är vi beredda att göra så pass stora livsstilsförändringar, trots att de knappast kommer motverka klimatförändringarna?

Egentligen handlar inte unga i tron om att de kan åstadkomma någon skillnad. För att uppnå målen i Parisavtalet måste utsläppsländer, framförallt Kina, drastiskt minska sina utsläpp. Detta är ett måste för att vi överhuvudtaget ska ha en chans att begränsa den globala uppvärmningen till 2°C. Dessvärre är det ingenting ungdomar kan påverka. Ok, det är inte helt givet, men jag har svårt att föreställa mig hur vi skulle bära oss åt. Ungdomar världen över har redan uttryckt sitt missnöje med världsledarnas oförmåga att hantera klimatfrågan under demonstrationer och på sociala medier. Samtidigt har Greta Thunberg dundrat ”How dare you?” under FN-toppmöten utan att det fått någon större verkan.

För att världsledarna ska rycka sig i kragen måste det till något mer. Och det krävs desto mer för att auktoritära ledare som Xi Jinping och Vladimir Putin, som inte ens deltog vid klimattoppmötet i Glasgow, ska begränsa utsläppen i sina hemländer. Men det verkar högst osannolikt att vi får alla världsledare att lägga om sin klimatpolitik. Alla unga som återvinner minsta plastkork gör det knappast i tron om att det faktiskt ska rädda världen. För många handlar det om grupptryck. Man vill göra som alla andra gör, eller åtminstone som alla andra tycks göra.

En annan viktig drivkraft till ungas klimatåtgärder är viljan att göra rätt för sig. Man vill med andra ord minska sina utsläpp av pliktkänsla. I vårt samhälle likställs det klimatsmarta med det rätta, oavsett om ens klimatåtgärder innebär stor självuppoffring. Inom vissa kretsar verkar man rentav upphöja de som gör avkall på resande och köttätande till ett slags klimatmartyrer. Det talas sällan om var man ska dra gränsen för ens klimatengagemang. Att leva utsläppssnålt kan, som mina föräldrar påpekade, gå ut över annat. Är det rätt att vägra hälsa på mormor i utlandet på grund av klimathotet? Att utesluta all animalisk kost, om man lider av en sjukdom som gör det hälsovådligt? Att sänka inomhustemperaturen till den grad att man småfryser inomhus? Men att vara klimatsmart har alltså blivit som 2020-talets budord. Precis som man inte ska stjäla, vittna falskt mot sin nästa och visa aktning för sina föräldrar ska man vara klimatmedveten. Skaffa Volvo, villa och vovve – men se till att det är en elbil.

Framväxten av denna klimatmoral, idén att det som motverkar klimatförändringarna per automatik är rätt, har skett gradvis. Dels har det blivit enklare att vara klimatsmart de senaste åren. Argumentet att det är besvärligt minska sina koldioxidutsläpp är därmed inte längre lika kraftfullt. Numera finns växtbaserade alternativ till de flesta kött- och mejeriprodukter. I Stockholms innerstad har man som mest 100 meter till närmaste laddstolpe för elbilar. Man kan till och med köpa klimatneutralt toapapper. Först väljer man det miljövänliga alternativet för, tja, varför inte? Men med tid blir det en vana och man blir mer mottaglig för klimatmoralen. Dessutom har sociala medier öppnat upp för nya sätt att påverka ungas värderingar. Via Instagram, Facebook och Twitter har klimataktivister kunnat sprida sina budskap till en större läsekrets. När klimatfrågan blev riktigt hajpad, i samband med att Greta Thunberg blev världsberömd, fick klimatmoralen fäste ordentligt.

Om man vill göra skillnad på riktigt kan man viga sin karriär åt miljöfrågor, exempelvis genom att bli klimatforskare eller miljörättsadvokat. Men det låter mindre hippt än att sluta flyga, köpa secondhand och bli plantätare. Tanken att man ska eftersträva en klimatneutral livsstil till varje pris, klimatmoralen, har blivit alltmer utbredd den senaste tiden. Stundtals framställs handlingar som minskar ens koldioxidavtryck som bra per definition, trots att de har andra negativa konsekvenser. Ur klimatsynpunkt behöver inte klimatmoralen vara dålig, även om den uppmuntrar till rent symboliska åtgärder. Våra futtiga klimatåtgärder kanske spelar roll, fast på ett annat sätt. Däremot är det viktigt att förstå motiven till ens klimatengagemang. I mitt fall handlar det antagligen om grupptryck och klimatmoral. Så nej, jag sopsorterar inte för att rädda världen.

På riktigt, varför sopsorterar jag?