fbpx
Illustration: Elvira Svensson

Släktträd

Farfar hade alltid varit lite speciell, säregen. Det märktes ofta, men inte alltid, utåt. Folk i allmänhet hade nog skaffat sig en uppfattning om Farfar som den ”tystlåtna gubben i slutet av gatan”. Inte känd som någon som hängav sig åt meningslöst skvaller eller skitsnack. Det var sant att hans hus var det sista på återvändsgatan som kallades Violstigen. Och visst var han tystlåten av sig. På släktkalasen höll han sig för sig själv och undvek övriga vuxnas kallprat. Om vädret var si eller så bekom honom inte. I mina ögon stod han i kontrast till den vuxenvärld som svämmade över av plattityder. Jag såg honom som genuin.

Även om Farfar var tystlåten så tog han sig alltid tid till att umgås med mig. Vi var nog rätt lika, jag och Farfar. Då mina syskon och kusiner hängav sig åt vilda,skräniga lekar ägnade jag tid åt böcker. Ännu hellre talade jag med Farfar om allt från sjörövare till livets stora gåtor. Han förminskade mig aldrig, gjorde inte skillnad på vuxna eller mig. Han lyssnade till mina funderingar, kom med motfrågor och förklaringar. Farfar var genuin, tänkte jag.

Jag hade nyss fyllt åtta då jag för första gången frågade honom om tunnorna med regnvatten. Farfars trädgård var inte stor och några planteringar att tala om fanns det inte plats för. Han odlade några enkla rader morötter och ärtor som vi barnbarn gladeligen knipsade av och mumsade i oss. Ändå samlade Farfar regnvatten i fyra enorma tunnor. Två av dem var placerade under takrännor medan de andra stod under de björkar som utgjorde gräns mellan trädgård och skog.

Tillsammans med mina syskon hade jag sovit över hos Farfar då mina föräldrar varit bortbjudna kvällen innan. Mina två bröder var upptagna med att leka rymdhjältar inomhus och jag hade precis tittat klart i en bok om hajar. Den bråkiga leken lockade inte, istället bestämde jag mig för att se vad Farfar höll på med.

Jag lade ifrån mig boken i soffan på altanen där jag spenderat en halvtimma med att läsa om Tjurhajar och min favorit; Hammarhajen. Ute i trädgården höll Farfar på att lyft tillbaka en tom tunna till sin plats vid rännan. Jag minns att jag frågade var han gjorde av allt regnvatten. Farfar rättade till tunnan och log. ”Det vill du allt bra veta va?”
Jag nickade.

Farfar verkade fundera en stund innan han svarade.
”Du, om du lovar att hålla en hemlighet så ska jag berätta någonting för dig.”
Jag minns att det pirrade till i magtrakten. En hemlighet. Är det någonting som lockar en åttaåring så är det hemligheter. Jag nickade åt Farfar. ”Jag lovar. Hedersord”. Jag försökte få till scouthonören som mina äldre bröder lärt mig, vilken jag inte riktigt förstod innebörden av.
Farfar skrattade till.
”Nog kan jag lita på dig alltid”. Han rufsade till mitt hår och pekade mot redskapsskjulet. ”Hämta den lilla vattenkannan så ska jag visa dig någonting”.

Jag flög fram över den mossiga gräsmattan, ryckte upp dörren till skjulet och slet åt mig den lilla vattenkannan. Den använde jag varje gång Farfar ville ha hjälp med att vattna morötter eller de blommor som lätt slokade på altanen. Farfar ledde mig sedan runt huset, till den källartrapp som låg halvt gömd bakom en välvuxen Rhododendronbuske. Där stannade han kort för att lyssna efter mina bröder som var mitt i sin vildsinta lek inomhus. Han verkade nöjd med vad han hörde och viftade lätt åt mig att följa efter honom nerför trappen. Dörren till källaren var alltid låst, det visste jag sedan innan. Det var sällan vi hade något ärende dit, förutom då vi plockat fram en gammal kälke till vintern. Eller möjligen den gången då pappa frågat om Farfars gamla fiskegrejor.

Hur som helst så öppnade Farfar och gestikulerade åt mig att kliva på. Rummet innanför var sparsamt möblerat. Två hyllor fanns där, som var fulla med fiskeutrustning och diverse verktyg. Den gamla kälken, som varit orsak till mitt livs första hjärnskakning året innan, stod lutad mot väggen. Det var fuktigt i rummet och lukten påminde mig om regniga vårdagar. Sådär som det kan lukta när man befinner sig mitt i ett hav av Vitsippor samtidigt som det stänker från varje träd runtomkring.

Farfar avbröt min dagdröm då han hukade framför mig.
”Det är viktigt att jag kan lita på dig”.
Han lade handen på min axel och såg mig rakt i ögonen.
”Det jag ska visa dig måste stanna mellan oss, vara vår viktigaste hemlighet. Förstår du?”
Jag nickade lydigt.
”Jag lovar”.
Jag var aldrig rädd för min Farfar, men jag minns att allvaret i hans blick gjorde mig en aning nervös.
Farfar reste på sig.
”Hyllan som står längst in är ingen vanlig hylla förstår du.”
Han grabbade tag i kanten på hyllan och drog den mot sig. Med ett klick följde den efter och blottade ännu ett rum. En varm och fuktig pust slog emot mig. Farfar plirade mot mig.
”Vår hemlighet.”
Jag log försiktigt tillbaka. Farfar viftade åt mig att följa efter.

Det dolda rummet var inte stort, mindre än mitt eget hemma. Även om Farfar hade hade tänt taklampan så var rummet höljt i dunkel. Till vänster om mig stod en tunna likt de som fanns i trädgården, den var full med vatten. Bredvid stod en större vattenkanna och en sliten träpall. Till höger om mig bredde rummet ut sig i form av en vägg full av gröna blad. Farfar manade på.
”Kliv in. Var inte rädd. Kom ska du få se.”
Han gick före vidare in i rummet och jag följde lydigt efter. Vi stannade mitt i rummet, mitt bland grenar och löv. Farfar såg nöjd ut.
”Ser du?”

Till en början begrep jag inte vad han menade. Det var som om man pressat in ett fullvuxet träd i ett litet källarrum och vi befann oss mitt i det.
Farfar klappade mig på axeln.
”Det finns inget enkelt sätt att förklara det på, grabben.” Han harklade sig.
”På sätt och vis är det din farmor som bor här i källaren.”

Jag tittade upp på Farfar som log tillbaka mot mig. Farmor hade gått bort flera år innan jag föddes. Hennes hjärta hade plötsligt stannat mitt mellan frysdisken och tidningshyllan på snabbköpet. Så vitt jag visste drog sig Farfar fortfarande för att handla i just den butiken. Och hur farmor nu skulle kunna bo i källaren förstod jag inte alls.
”Vad menar du, Farfar? Farmor bor ju på kyrkogården vid sjön?”
Farfar tog ett djupt andetag.
”En dag ska jag förklara ordentligt för dig.” Han verkade väga orden för sig själv innan han fortsatte.
”Saken är den att jag behöll en del av din farmor när hon gick bort.”
Jag måste ha rynkat på näsan för Farfar gick ner på knä för att hålla om mig.
”När människor dör blir de till aska och man begraver dem, eller hur?” Han suckade. ”Man överlämnar dem till Gud och hoppas på det bästa.”
Jag nickade lätt.
”Och så bor de med Jesus och Gud i himmelen.”
Farfar log.
”Ja precis. Men tror du mig om jag säger att jag sparade lite av farmors aska och nu låter henne växa och leva här hos mig?”

Jag tvekade. Det var en skrämmande tanke att min döda farmor skulle växa i Farfars källare. Det lät som något taget ur de spökhistorier mina bröder ofta skrämde mig med. Men mig veterligen hade Farfar aldrig ljugit för mig. Han var ett sanningens fyrtorn i den dimma som var vuxenvärldens nödlögner. Jag lutade huvudet mot hans famn.
”Jag tror dig Farfar.”
”Men kom ihåg att det är vår hemlighet, ingen annan får veta.” Han släppte taget om mig och reste sig.
”Fyll din vattenkanna i tunnan där borta.”
Jag gjorde som han sa. Trots att kannan inte var särskilt stor kändes den tung i mina händer. Farfar måste ha sett att jag kämpade med tyngden för han pekade på jorden närmast trädets stam. ”Vattna du, fyll på ordentligt.”

Jag tömde kannans innehåll och tog ett steg bakåt. Farfar förde undan det grenverk som täckte stammen.
”Kan du se henne? Det är ingen fara.”
Till en början fanns där ingenting förutom en helt vanlig stam som den av en björk. Men när jag lutade mig fram såg jag henne. Min farmor.
Hennes ansikte skymtades vagt och såg ut att verka i symbios med trädets bark. Mun och ögon var stängda på ett sådant vis att de tyckte vara karvade i stammen. Farmor såg fridfull ut.
”Man kan tala till henne.” Farfar lät fingrarna löpa över de konturer som formade farmors kind. ”Hon lyssnar.”
Jag kunde inte slita blicken från trädet.
”Hur svarar hon, Farfar?”
Farfar satte pekfingret mot pannan.
”Man kan höra henne här inne. Om man lyssnar riktigt ordentligt.”
Han blundade.
”Det är förstås vansinnigt enformigt för henne i källaren, så jag försöker berätta historier för henne. Om er, om världen utanför.”
Farfar lutade pannan mot trädet.
”Lägg handen mot stammen, pojk. Känn.”

Situationen kändes märklig, en aning skrämmande. Hur mycket jag än litade på min Farfar så var jag trots allt inte mer än åtta år gammal. Min fantasi lyckades ofta spela alla möjliga sorters spratt med mig. Det fanns monster under min säng och rymdvarelser bland stjärnbilderna. Att konfronteras med insikten om att min farmor var ett talande träd i en källare kändes en aning övermäktigt.

Men jag gjorde som Farfar sa och lade min hand mot stammen.
Och där fanns hon.
Farmor.
Hon sjöng.
Små nätta vibrationer letade sig från stammen via min hand och hela vägen upp längs arm och nacke.
Farmor sjöng för mig. Det var svårt att höra eller känna vilken melodi det var, men jag var säker på att hon sjöng.
”Farfar, hon sjunger för mig.”
Farfar log och torkade bort en tår ur ögonvrån.”
”Hon älskar att sjunga. Hon har längtat efter att få träffa dig.”

Jag minns inte hur länge vi stod så, jag, Farfar och trädet som var min farmor, men det kändes som en evighet. Farfar lät grenarna och löven falla tillbaka mot stammen och med ens upphörde
vibrationerna. Han vände sig mot mig.
”Kom ihåg. Inte ett knyst till någon.”
”Jag lovar.”
Vi sköt tillbaka hyllan efter oss och låste källardörren. Resten av eftermiddagen, tills det att mina föräldrar hämtade mig och mina syskon, förflöt som i en dimma. Och när jag skulle sova den kvällen kändes händelsen i källaren som en avlägsen dröm, som om jag inbillat mig alltihop.

Det tog nästan ett år innan jag fick träffa farmor igen. Jag var ensam hos Farfar den helgen och han berättade för mig att äkta vatten, regnvatten var det enda som fick farmor att växa. Jag hjälpte honom att fylla på ny jord från komposten och när vi var färdiga stannade vi en lång stund för att prata med farmor. Hon lyssnade till när jag berättade om mina vänner. Om böcker jag läst och om filmer jag sett. Till sist lät jag henne sjunga för mig. Melodin var vacker, även om den var mer vemodig än den sång hon sjungit för mig tidigare.

Jag såg till att vara ensam hos Farfar så ofta det gick så att jag kunde hjälpa till att sköta om farmor. Hennes ansikte blev allt mer framträdande i stammen och vissa gånger var det som om hon lyckades röra läpparna och faktiskt styra de muskler som växte sig allt starkare. Det var aldrig så att hon talade i ord till mig. Jag lyckades förnimma vissa känslor genom vibrationerna och skapade därefter själv bilder. Kanske var det så att Farfar hörde henne tala tydligt, det frågade jag aldrig. På något vis kändes det som ett intrång i deras privatliv att lägga sig i de stunder de hade tillsammans.

På sommarlovet, samma år om jag skulle fylla tretton förändrades allt. Jag spenderade fortfarande mycket tid hos Farfar. Så mycket att mina föräldrar undrade om jag inte borde ägna mer tid åt mina vänner och faktiskt njuta lite av sommarlovet. Farfar kunde gott reda sig själv, tyckte de. Jag sa att jag lovat att hjälpa till med trädgården och att mina vänner kunde jag träffa på kvällarna. Mina föräldrar tyckte säkert att jag var en smula underlig, men det var inget de sade högt.

Hur som helst så hade farmor vuxit ordentligt under våren och två veckor in på sommarlovet hjälptes jag och Farfar åt med att fylla på ny jord och vattna rikligt. Jag hade precis ställt ifrån mig vattenkannan då hon plötsligt slog upp ögonen. Händelsen fick mig att skrika till och Farfar, som var på
väg ut med regntunnan, föll nästan omkull.

Hennes ögon var mörka, i stort sett svarta, med en blåaktig ton. Hon blinkade inte, utan verkade försöka förstå vad hon såg omkring sig. Hon hade trots allt varit utan synintryck sedan sin bortgång. Inuti mig vibrerade hennes sång, men utan någon klar melodi den här gången. Som jag minns det så snubblade Farfar in i rummet i samma stund som jag lade handen mot stammen. Vid det som borde varit farmors kind. Jag tror att hon grät när hon såg mig, för det var som om en genomskinlig hinna for över de mörka ögonen.

Farfar grät också, förmodligen glädjetårar. Han verkade inte finna de rätta orden, för han föste undan mig och satt sedan en lång stund på knä framför farmor. Fyra ögon låsta vid varandra. Farfars åldrade händer mot farmors unga stam. För första gången kunde jag ana glimtar av deras konversation och jag kände mig som en inkräktare. Trots att jag försökte kämpa emot vibrationerna ven farmors bedrövade klagan genom mig. Farfar hade stulit henne från Gud och givit åt sig själv. Hon var dömd till ett liv i limbo, undangömd i en källare. Jag tror inte att Farfar ens noterade då jag långsamt backade ut ur källaren och lämnade dem åt varandra.

Det var omöjligt att sova den kvällen. Jag älskade min Farfar, men jag ville in längre bidra till min farmors fördärv. Under täcket, i ficklampans ljus, började jag skissa på en plan. På något vis måste jag befria farmor.

De följande dagarna tjatade jag på min far om hur gärna jag ville fiska. Vi borde ta med oss Farfar också, så att han fick komma ut. Det krävdes lite bearbetning, men till slut gav min far med sig och lovade att Farfar fick följa med. Det var trots allt han som ägde de bästa redskapen.

När dagen för fisketuren infann sig låtsades jag vara sjuk. Jag stack till och med fingrarna i halsen för att mina föräldrar skulle se att jag minsann kräkts. Min far suckade och ville väl egentligen stanna hemma han med, men nu hade vi ju lovat Farfar fiske.

När väl far åkt bestämde mor att hon skulle ta med mina syskon ner till sjön för ett dopp. Det passade mig utmärkt. Jag fick lova att vila och inte anstränga mig. Men så fort huset blivit tomt klädde jag på mig, plockade cykeln ur garaget och for iväg.

Det var inte lång väg att cykla till Farfar, men det kunde ändå inte gå fort nog. Vem visste hur mycket tid jag hade på mig?

Väl framme blev jag tvungen att klättra in genom ett öppet fönster för att komma åt nyckelskåpet. Det var inte svårt att hitta rätt nyckel; jag hade hämtat den flertalet gånger. Jag rev snabbt åt mig den och klättrade sedan ut genom samma fönster som jag använt för att komma in. Ivern gjorde att jag nästan föll i trappen som ledde till källaren, men jag lyckades parera och hålla mig på fötter.

Det var inte helt enkelt att kliva in i farmors rum. Rent fysiskt var det inga problem, men hennes sång förvandlades till rop på hjälp inuti mitt huvud. Jag kunde förnimma att hon förstod min plan då ropen förvandlades till skrik. Det var inte enkelt att navigera genom rummet. Mina tankar var svåra att sålla från farmors desperation. Men jag stapplade fram till henne och lyfte undan bladen så att hennes ansikte blev synligt. Hennes ögon grät tjocka tårar när vi såg på varandra. Jag förstod att hon älskade min Farfar och hatade honom för att han stulit henne ur döden.

Jag tror inte att jag grät, men jag minns att det var ohyggligt svårt att förklara min plan för farmor. Hon måste bli fri och jag skulle göra allt jag kunde åt den saken. De första spadtagen var enkla, men ju mer farmors rötter blottades desto större blev rädslan över att skada henne.

Planteringen, i vilken hon stod, var inte tillräcklig för rötterna. De hade vuxit sig så kraftiga att de trängt genom golvet. Jag blev tvungen att hugga sönder farmor för att kunna frigöra henne från sitt fängelse. Efter varje hugg bad jag om hennes förlåtelse. Hon svarade mig med sång och förnimmelsen om att detta var hennes önskan.

När väl stympningen av rotsystemet var färdigt letade jag fram en sekatör. Jag arbetade mig snabbt igenom blad och grenar, ville skynda på så gott jag kunde.

Till slut hade jag lyckats frigöra farmor från vägg och golv. Med stor möda släpade jag henne genom källaren. Att lyfta stammen uppför trappen blev en utmaning, men jag var ovillig att ge upp. Drypandes av svett lyckades jag, även om ben och armar var fulla av mjölksyra då jag sprang efter skottkärran. Det var heller ingen lätt sak att placera trädstammen i kärran, farmor fick nätt och jämt plats. Jag blev tvungen att dra henne baklänges. Varje steg kändes nästintill omöjligt. Kort förflyttning, parera och styra upp.

När vi väl nådde skogsbrynet var det som om jag vadat genom meterdjup lera. Jag blev tvungen att vila en stund, gav nästan upp. Mina armar värkte och lungorna brände som om det brann i dem. Farmors sång hade tystnat och jag blev plötsligt rädd att rötterna jag räddat inte var nog. Bakom bladen som täckte hennes ansikte fanns dock ett svagt leende. Det var tillräckligt för att jag skulle bryta vilan och fortsätta vår vandring. In i skogen.

Jag drog skottkärran tills dess att stigen slutade tvärt och ravinen tog vid. Där bad jag farmor om förlåtelse innan jag tippade kärran. Stammen föll tungt och lösgjorde sand och stenar. Det var en lång väg ner till plan mark, men jag följde efter. Vassa stenar rev mot huden. Det bekom mig inte.

Väl nere bestod marken av sand som övergick i gyttja ju mer den närmade sig den bäck som rann igenom ravinen. Jag släpade farmor tills dess att marken blev fuktig. Sedan grävde jag med händerna i marken så gott jag kunde. Mina naglar bröts och leran rev mina såriga händer.

Då jag till slut lyckats forma en tillräcklig grop reste jag farmor i densamma och började fylla den med lera. Det var ingen vacker plantering, men jag hoppades att den skulle duga. Jag täckte rötterna så gott jag kunde. Sedan gav jag farmor en sista kram innan jag började klättra tillbaka uppför ravinen. Kärlek och rädsla vibrerade inuti mig.

Det var med nöd och näppe som jag lyckades med klättringen. Jag slet upp skottkärran och sprang tillbaka längs stigen, mot Farfars hus.

Far och Farfar väntade på mig när jag störtade ut ur skogen. De stirrade förvånat på mig och far skulle precis säga något då Farfar skrek.
”Vad i helvete har du ställt till med?”
Han for fram, slet tag i mina armar och skakade mig ursinnigt.
”Vad i hela helvetet har du gjort, pojk?”

Mina ögon tårades. Jag lät gråten komma, och ta över. Kunde knappt få fram de enda ord som var nödvändiga.
”Jag har begravt farmor.”


Text: Marcus Ehrenholm

/

Novell: Släktträd