fbpx
Illustrationer: Noa Persson

Maneter

Vi satt på bryggan där saltvågorna slog mot träpålarna. Små små stänk letade sig upp på mina bara ben och fastnade som pärlor på de korta hårstråna. De hade fått växa över sommaren, det fanns ändå inga rakblad i affären. En mås flög över våra huvuden, egentligen inte nära nog för att man skulle behöva bli rädd, men Elina ryckte till ändå. Hennes blommiga klänning flöt ut över plankorna i vågor som var blåare än de under våra fötter.

Det var den sjunde dagen vi befann oss på ön, och vi hade kommit in i en semesterlunk och familjerytm. Elinas lillasyster, som idag hade tre lösa tänder, väckte oss om mornarna genom att i klapprande träskor springa över klipphällen som skiljde friggeboden från storhuset. Där slängde hon sig ovanpå oss där vi låg, kilade ner sin lilla kropp mellan våra större och skrek “JAG VILL VARA EN FISKMÅS KARIN”. På utsträckta ben skulle jag sedan pressa Stinas spända bål upp i luften så att hon fick sin önskan uppfylld. När vi skrattade så alla tre åt den halvnakna, klumpiga fiskmåsen i sängen kändes det nästan som att vi kunnat vara vår alldeles egna semesterfamilj. Sedan klädde vi förstås på oss och promenerade över till storhuset för kaffe och marmelad på rostat bröd.

En stor och dyr båt körde alldeles för nära bryggan där vi satt. Kände han inte till skären som låg alldeles under vattenytan? Igår vid middagsbordet, när makrillsbenen legat ensamma kvar på tallrikarna hade Elinas pappa tagit fram sjökorten. Stina hade ställt sig upp så att småfötterna borrat sig ner i Elinas pappas knä för att sådär riktigt kunna se. Han hade puttat glasögonen högre upp på näsan och sett riktigt viktig ut. De här cirklarna visar havsdjup, och åhjo nog får man passa sig när man kommer in i viken. Jag hade också lutat mig framåt och hade jag haft lika långt hår som Elina hade det snart legat i stekflottet. Nu föll det istället i hennes ansikte. Åhjo, nog fick man passa sig.

Svallvågorna efter båten slog hårdare mot bryggan. Det var en sådan dag då man inte genast torkade om man blev våt. Från Elinas kind torkade jag bort ett saltstänk som annars hade efterlämnat en vit prick. Hon vände ansiktet mot mig varken snabbt eller långsamt, och log varken stort eller litet. Jag ville torka fler droppar, tills det blev anmärkningsvärt. Tvinga till reaktion. Men vattnet hade åter stillat sig och under ytan såg man tång vaja och en krabba som sprang och gömde sig, antagligen skrämd av skuggan min rörelse hade kastat.

Inne i viken hade Stina badat klart i det grunda vattnet och kom nu springande över plankorna, ovanifrånsteg för att inte få flisor i fötterna. Framme vid oss grep hon tag i mina axlar utan att bromsa in det allra minsta. Ljudet som kom någonstans djupt nerifrån min strupe fick Elina att skratta till. Jag blev skojarg och låtsades putta ner Stina från bryggan för att kanske få höra skrattet igen, men allt som hördes var gälla barnskrik som studsade mot klipphällarna. Det slog mig att Elinas föräldrar kanske skulle tycka att jag gått för långt, med att nästan kasta deras barn i vattnet och så, men de satt bara i sina hopfällbara solstolar och log mot vår lilla trio.

Det var faktiskt Elinas pappa som hade utbrustit att “Borde inte Karin följa med upp till ön i sommar?” och “Flickan bor ju praktiskt taget här ändå” en kväll runt middagsbordet på Regeringsgatan. Och så hade det varit bestämt. Elina hade mest kollat ner i sin potatis. Snuddat med den strumpklädda foten vid min lite sådär slumpartat hade hon dock förstås gjort.

Nu lutade hon huvudet mot min axel och såg på Stinas rygg som återigen var på väg in mot stranden med löfte om bulle mot solkräm.
“Stina tycker så himla mycket om dig.”
Elina doppade aldrig håret i saltvatten så det var alltid lenare än mitt.
“Du kan säga jävlar.”
“Snart kommer jag tro att hon tycker mer om mig än du.”
Jag la till det där sista när Elina gjorde en ansats att lyfta huvudet på från min axel. Nu tittade hon rakt på mig, men ändå inte riktigt fokuserat. Sen log hon, sådär så att det inte gick att läsa in någonting alls. Elina brukade göra så istället för att svara på saker, för i hennes värld krävde inget som inte var en fråga större respons än så. Det fick ögonblick att dö ut som ringar på vatten.

Jag tyckte om västkusten men hade egentligen slutat försöka fånga den med kameran. Allt från havet som böljade gråblått istället för turkost som nere i Europa, till de grå klipporna med sin torra ljust lila ljung, träbryggorna blekta av sol och salt och regn. Det hela saknade stadens kontraster och på bild såg landskapet platt och tvådimensionellt ut. Med ett knäpp sänkte jag kameran som hängt i ett band runt min hals. Elina ryckte till, och det var inte riktigt just spel från min sida. Elinas hy var gråblek mot himlen, en rest från gårdagen. Jag hade spytt i en björnbärsbuske på vägen hem, inte för att jag varit sådär värst full, mest på vana, för man mådde ju så mycket bättre dagen efter. Elina hade stått någon meter ifrån och väntat med loka-flaskan. Jag hade föreslagit att hon skulle göra samma, mest för att hon alltid var så orolig över att hennes föräldrar skulle komma på henne med att ha druckit, men hade förstås redan vetat att Elina aldrig skulle. Två fingrar djupt ned i den egna halsen. Det var en handling som krävde ett aktivt beslut.

Vi hade promenerat bort till vattentornet som i all sin betonghet utgjorde öns riktmärke där det tornade högst upp på klipphällarna. Det var det enda sötvattnet på hela ön och det var inte alls särskilt svårt för vem som helst att sträcka lite på sig för att nå stegen som klättrade uppåt betongväggen. Vi hade kastat upp våra ryggsäckar och sedan när vi kommit efter plockat ur dess innehåll. Det bestod i två handdukar och en flaska ljust rosa vin från en hylla så högt upp i skafferiet att ingen möjligtvis skulle kunna sakna den. När vi druckit det mesta och pratat högt om klasskamrater som säkert hade det skittråkigt när hemma och säkert skulle ha skittråkigt på alla skolor de kommit in på till hösten så lade vi oss ner på handdukarna. Vinet gjorde det svårt att minnas vem som hade lagt sig först och vem som sen hade lagt sig alldeles för nära. Men vi hade legat så, kinderna mot varandra och stirrat rakt upp i himlen där ljust gråa moln täckte månen. Radion hade blivit kvar på fönsterbrädet, så det var alldeles tyst. Jag hade lagt mina händer där jag inte accepterat manshänder. Jag hade vänt ansiktet mot hennes och tittat in i ögonen, alldeles alldeles nära. Med blicken frågat: Är det här okej? Hon log som när man tackar för maten. Kroppen var slapp under mina händer och jag sa att jag ville gå hem.

Hemma i sängen, efter det att jag kräkts i björnbärsbusken bortanför Franssons, kröp Elina nära intill i lilla skeden. Så sov vi varje natt i den nerluggna dubbelsängen i den lilla friggeboden. Inte avståndstagande och aldrig närmre. Imorgon skulle Stina rusa in och jag skulle lyfta upp henne som en fiskmås och repetitionen av alla våra handlingar skulle var och en sudda ut de avvikande.

Elina hade lutat ansiktet bakåt mot himlen och blundade. Fiskmåsarna skriade där de flög på behörigt avstånd över klipporna. Borta på stranden hade Stina hittat en dallrig öronmanet som låg uppspolad och stilla i sanden. Jag såg henne plocka upp en pinne från marken och peta på den oskyldiga maneten innan hon fyllde lungorna med luft. Sedan lutade hon sig över den och skrek “GÖR NÅGOT”.

Text: Himla Sjöholm

/

Novell: Maneter