fbpx

Grannen fru Franzén

”Jag var här först” skrek hon fram och mötte aldrig blicken på den svarthåriga Ninja turtlesklädda åttaåriga pojken som precis dragit igen sin ytterdörr och klivit ner några trappsteg. Pojken med sin fotboll instoppad under armarna försökte få henne att titta på honom. Han hade aldrig sett henne förut. I området var hon mestadels en mytomspunnen legend och som bäst hade han hört henne gasta från balkongen. I området var fru Franzén en mytomspunnen legend. Att få träffa henne var som att bära med sig en berättelse som man med god inlevelse kunde berätta om i evigheters evighet, därför tänkte åttaåringen att han äntligen fick chansen att vara med i en legendarisk berättelse. Något som skulle talas om i evinnerlighet och som skulle bli till ett heroiskt narrativ med honom som protagonist. Ja jävlar han skulle bli kung i området. Han sökte ivrig efter hennes vilsna ögon men fru Franzén flackade med blicken. Hon ville inte titta på ungen. Hon avskydde alla de skrikiga snorungarna som såg ut precis som honom, och deras ruggiga föräldrar som hon knappt såg och vars enda avsikt verkade vara att störa hennes kaffeceremoni på balkongen. Med sitt utspillda halvljumma kaffe på nattlinnet stod hon på balkongen och brölade ut sina dagliga budskap, så som ”ni borde aldrig ha kommit hit, hör ni det? Ni borde aldrig ha kommit hit. Åk hem med er!” Rösten bröts  någonstans i mitten av orden borde och aldrig men fru Franzén gav sig inte. Hennes hesa halvilskna röst fortsatte mana åt de förbipasserande i hopp om att någon skulle ta åt sig. Ingen stannade för att lyssna eller för att föra en diskussion med henne. De gick snarare bara förbi och hoppades att hon snart, likt de andra som bott här tidigare skulle hitta ett hem på andra sidan området.

Åttaåringen som kände till hennes uppmaningar började bli lite smått irriterad över att hon inte riktigt ville se på honom. Ovetandes över vad han skulle göra för att sätta igång en konversation fick honom att krama om sin fotboll, som av någon anledning fick ett eget liv. Den började liksom rulla bort från famnen och glida ner mellan hans två händer. Fötterna som hade läst händernas signaler gjorde sig redo genom att stadigt stå bredbent med högerfoten framför den vänstra. Innan fru Franzén och pojken hann reagera släppte händerna bollen. Automatiskt följde hans högerfot som med ett ryck for upp. Pojken hade aldrig i sitt liv varit så pricksäker som när han stod där på trappuppgången vilket medförde att han gav ifrån sig ett ofrivilligt glädjetjut samtidigt som fru Franzéns huvud dunstade ner på stengolvet.

Det blev tyst. Väldigt tyst. Han kliade sig i håret och tänkte att det inte var  såhär han ville porträtteras i sitt eget heroiska epos. Det finns nog inga berättelser där den unga starka hjälten tar död på en gammal tant tänkte åttaåringen medan han såg på hur fru Franzén låg livlös på stengolvet. Rädslan över att han hade tagit död på en försvarslös gammal gumma satt som en betongklump mot hans bröst. Inget han gjorde verkade frigöra luften som fastnat någonstans mellan lungorna och strupen.

Alla döda har slutna ögon tänkte pojken och gick lite närmare fru Franzén för att undersöka dem. Han såg inte mer än fru Franzéns hår som låg utspritt på golvet och en lugg som låg tvärs över ansiktet. Han visste att han var tvungen att komma närmre för att verkligen kunna fastställa hennes död. Hjärnan var på det klara med att gå framåt. Han visste att han var tvungen att noggrant undersöka hennes död men idag var en sådan dag som kroppen fullständigt sket i hjärnans logik och för ett tag slutade pojken andas. Han stod still med blicken fäst på en hjälplös kropp ända tills han hörde hur portdörren öppnades.

Ljudet av ett par skor mot stengolvstrapporna tvingade pojken att ta till mod.  Med trippande steg, så som han lärt sig att tomtenissarna gör, trippade han fram mot fru Franzén. Han kom så pass nära som det behövdes för att se om bröstkorgen lyftes. Pojken blundade och bad en stilla bön med en förfrågan till Gud om att inte vara skapt till en mördare. Han lovade heligt att alltid vara ödmjuk, alltid lyssna på sina föräldrar, utföra sina hemmasysslor och hjälpa människor i nöd, om nu bara Gud kunde ordna så att tanten överlevde fallet. ”Snälla Gud, snälla Gud hjälp mig.” Det föstes in ett par nycklar i ett nyckelhål. Han antog att det var skorna som han hade hört tidigare och som troligen hade hittat fram till sin lägenhetsdörr. Lättnaden över att personen som ägde skorna inte behövde ta sig upp en våning till gjorde att en liten sten lyftes. Kraften av utandningen förde pojken några steg närmre tanten. ”Snälla tant andas.”

Fru Franzén vägrade röra på sig. Hon ville ligga kvar och bada i den förödmjukelse hon nyss hade varit med om. ”Skitunge”, upprepade hon tyst för sig själv där hon låg på golvet och tittade upp på taket. Hon lät blicken vandra mellan de trasiga avlånga armaturerna, betongtaket och dörrkarmarna.

Pojken som hade stått en bit ifrån henne hörde hur hon mumlade något ohörbart.
”Tack gud”, sa han högt och tänkte att hon måste ha skadat sig rejält där hon låg och pratade för sig själv. Han kliade sig i huvudet som att tala om för henne att han gjort fel. Han ville be om ursäkt. På riktigt. Det var trots allt inte meningen, han visste inte vad han gjort. Han ville säga att det inte var han. Att det var bollens fel. Att den själv ville och att han inte visste vad bollen skulle göra. Men ingenting av det kom ut ur hans mun. Han stod mest och kliade sig i huvudet samtidigt som han stirrade på tanten medan hon låg på det kalla stengolvet. Den obekväma tystnaden gjorde att pojkens blick istället började vandrade vidare till bollen som låg inom räckhåll för både honom och tanten. Han kanske skulle bli styrkt om han bara hade bollen i sin famn. I den förhoppningen började pojken gå mot bollen vilket fru Franzén noterade.
”Skitunge”, sa hon och reste sig hastigt upp och hann precis greppa tag i bollen före honom. Nöjd med reflexerna som undanhöll en boll från en åttaåring log hon med hela ansiktet. Det var riktigt  länge sedan som hon kände sig såhär tillfredsställd. Hon riktigt sprack av glädje men stelnade till när hon såg var det var hon befann sig. I en bråkdels sekund hade fru Franzén glömt bort att hon inte var ensam hemma utan i en smutsig port där varje ny individ såg till att skapa den värsta oredan hon någonsin sett. Hon hörde hur någon harklade sig och hur ett par fötter stampade lite otåligt.

”Ursäkta, ursäkta, du har min boll,” sa han osäkert.
Fru Franzén vände sig om mot pojken men sade ingenting. Hon dammade istället av baksidan av nattklänningen för att sedan gå mot sin dörr. Pojkens röst lät inte längre osäker, snarare ilsken: ”Ge mig min boll”. Fru Franzén böjde sig ner så att hon hamnade i pojkens ögonhöjd. Hon såg honom rätt in i ögonen, log det bredaste hon kunde, som för att visa alla hennes vassa tänder. ”Tack”, väste hon.
”Ge mig min boll!” skrek han men fru Franzén som hade börjat gå mot sin dörr tittade inte ens åt hans håll. Med ett hånleende som han inte såg nästa viskade hon: ”Du äger ingenting.” Hon drog igen sin dörr precis när pojken skulle kasta sig över fru Franzéns armar. Han hörde hur både under- och överlåset låstes och kunde inget annat göra än att gå därifrån för att berätta det för sin bror. Pojken rev gråtandes upp familjens ytterdörr. Al jazeera stod på hög volym och mamman i huset vandrade nervöst omkring mellan vardagsrummet och köket där löken låg och svettades. Hela lägenheten och trappuppgången dränktes av doften av gheestekt lök och fru Franzén som precis stängt in sig i sin lägenhet kände hur stanken sipprade in mellan hennes dörrspringa. Hon kunde riktigt känna och se hur det vita stoftet landade på hennes blommiga nattlinne, på de vita sängkläderna, på den gamla bruna soffan och på soffbordet från finska möbler som trots sin ålder hade behållit sin form.

Åttaåringen stod ett litet tag i hallen och visste inte om han skulle gå fram till sin förruttnelsestinkande mustaschfyllda storebror som låg på deras våningssäng som han för länge sedan vuxit ur. Han var endast iklädd i ett par svarta luftiga mjukisbyxor och tofflor av plast som täckte halva hans fötter som låg utsträckta över sänggaveln och snuddade vid deras gemensamma bok- och papperslösa skrivbord.
Pojken harklade sig lite lätt och torkade snabbt bort de små tårarna som tvingade sig ut.
”Hon tog bollen”, kom det ur hans okontrollerade mun.
”Vem hon?”
”Hon”, sa pojken och pekade mot ytterdörren.
”Sluta grina, hämta bollen bara”, stönade hans bror utan att egentligen veta vem det var som hade bollen. Utan ett ord till vände sig pojken bort från sin bror och marscherade rakt mot fru Franzéns dörr. Han lät familjens dörr stå på vid gavel innan han hårt bankade på hennes dörr.
Om hon nu skulle ha fräckheten till att öppna skulle han rusa mot henne med knutna nävar och den här gången skulle han inte bry sig om hon fortfarande levde eller inte. Mandomsprövningen var kommen.

Pojkens hårda bankningar satte stopp för alla tankar som fru Franzén hade. Hjärtat slutade slå och för en stund undrade hon hur någon kunde vara så pass arg att man bankar och skrämmer en gammal tant på det viset. Sen kom hon på det: bollen och tattarungen. Han får väl banka till han tröttnat, tänkte hon och fortsatte prata med sin halvdöda växt. Men pojken tröttnade inte. Han drog i brevinkastet och i handtaget samtidigt så det skränade i hela porten. Utan en endaste tår i halsen skrek han: ”Ge mig min boll, idiot ge mig min boll.” Pojkens storebror som hade hört allt skrik och bankande kom rusande ut till porten, fortfarande bara iklädd i ett par tofflor och ett par luftiga svarta mjukisbyxor.
”Behöver du hjälp?”
”Nej”
”Wallah?”
”Wallah, gå bara.”
Han galopperade hem nöjd över hans lillebrors bedrifter medan pojken fortfarande stod och bankade på fru Franzéns dörr. Fru Franzén lugna konversation med växten började låta hätskt och växten svarade genom att sloka ihop. Hon såg hur plantan blad för blad valde att dra sig mot den halvtorra jorden. Självklart var slokandet ett resultat av pojkens ihärdiga skrik tänkte fru Franzén. Han och bolljäveln förstörde stämningen och det vackra som hon och växten hade skapat tillsammans. Pojkens mansblivande röst gjorde att hon slöt sina ögon, satte sig i skräddarställning på den ljusblåa tygsoffa samtidigt som hon la händerna över öronen.
Fru Franzén kände hur hon sakta flöt bort och hon njöt över att inte befinna sig i samma rum som pojkens röst och alla de andra rösterna som följde. Hon log samtidigt som hon satt och gungade fram och tillbaka i samma rytm som pojkens “Ge mig min boll.”

Pojken som inte gav sig kände hur hans storlilla kropp började tröttna. Mentalt var han inte redo att släppa taget men hjärnans kraft hade ännu inte byggt sig starkare än resten av kroppen. Hans händer orkade inte längre dra handtaget upp och ner. Benen som inte fått vila på ett tag ville vika sig, vilket de också gjorde. Pojken gled ner längs fru Franzéns ytterdörr men med handen kvar på brevinkastet som han håglöst drog lite på och hans gapande hade bytts ut till ett mumlande för att sedan avta.

Den långa tystnadens signaler trängde in i fru Franzéns lägenhet, in i hennes öron och medförde tecknet att det var bra nu, därför slog hon upp ögonen som var riktad mot ytterdörren. Pojken verkade inte ha tagit sig in. Med en lättnadens suck drog hon bort händerna från öronen och kände hur tystnaden fick henne att resa sig upp. Hon ville se om pojken fortfarande var kvar i porten. Hon ville tassa sig fram men hennes vikt och hennes stora klumpiga fötter förvägrade henne det. Den ena foten lät mer än den andra när de en efter en sattes ner. Händerna placerade hon på vardera sida av sin fylliga kropp och med hjälp av dem kunde hon ta sig upp. Hon kände hur del för del knäpptes till rätta när hon sakta reste sig upp och blev till en ny människa. Allt var i sin ordning och tystnaden återfunnen. Hon andades ut men när fru Franzén drog in sin andra djupa inandning kände hon en fullkomlig oroväckande nyfikenhet kring pojkens eventuella närvaro utanför ytterdörren. Rakryggad gick hon mot ytterdörren för att kika ut genom kikhålet men allt hon kunde se var grannens hallinredning med en tapetvägg som var likt hennes. Hon hann tänka att de kanske inte var alltför jävliga innan hon kände hur lufttrycket pressades in genom hennes brevinkast. Hon hörde hur ljudet av den tunna metallen gång på gång dunsade mot trädörren. Indignerad rusade hon mot köket för att hämta vattensprutan när hennes ena tåvalk följt av hålfoten snuddade vid bollen som hon tidigare hade slängt ner på hallgolvet. Hon hann inte förutse sitt fall innan hon låg med ansikten nertryckt mot golvet. Pojken som hade hört fru Franzén skrika till reste sig fort upp från stengolvet för att titta in. Brevinkastet avslöjade ingenting mer än ett par tofflor som hängde i luften. Trots att pojken nu hatade fru Franzén frågade han henne genom brevinkastet om det gick bra. Han visste inte varför hans mun inte lydde hans hjärna som skrek åt honom att skita i tanten. ”Skit i” var det han egentligen ville känna men hindrades av en oro och ett ”gick det bra?” Pojken fick inget svar men såg hur ett par tofflor med fötter i sattes ner på golvet. Han antog att hon var okej och han tänkte precis sätta sig ner för att återgå till sitt göromål när han kände hur baken återfått liv. Han orkade inte mer. Besviket funderade han ut en plan på vad han skulle säga till sin storebror och till alla andra kompisar som troligen fortfarande satt och väntade på honom på fotbollsplanen framför skolan. Egentligen skulle det inte vara svårare för honom än att säga att bollen försvunnit. Ingen skulle ifrågasätta det. Kruxet var bara det att hans storebror visste. Villrådigt drog pojken igen sin familjs ytterdörr, skyndade sig ner för trapporna, öppnade den vingliga portdörren och sprang ner för de tre stentrapporna som sammankopplade marken med höghuset där fru Franzén satt och skrattade gott åt hans försökt att få tillbaka sin boll.

När pojken gått runt huset tog han sig en titt på fru Franzéns balkong. Hon kanske ändå skulle kunna…? tänkte han när han såg hur en flicka i hans ålder stod och tittade på samma balkong. Pojken undrade om även hon blivit av med en boll men tanken att gå fram och fråga var otänkbar, han hade ännu gråten i halsen.
”Äh skit i” sa pojken högt efter ett tag och sneglade lite lätt på hon som stått och stirrat på samma balkong innan han nedslaget vandrade nerför kastanjeallén.


Text: Segen Meles, @segen.meles

/

Novell: Grannen fru Franzén