fbpx
Illustration: Elvira Svensson

Gilbert

Det fattades en pusselbit i min trädgård. Det liksom saknades något som gjorde trädgården komplett. Visste inte riktigt vad trädgården behövde, så jag försökte göra sådär som man ska göra. Tänka, tänka lite till för att sedan tänka länge innan man kommer på vad det är som fattas. Men jag kom inte så långt med tänkandet. Allt jag orkade med var att vela lite fram och tillbaka i tanken, för att två dagar senare gå och handla den växt jag tyckte såg bäst ut i blomsteraffären.

Plantagen hade hundratals växter i alla möjliga färger, röda, gula, rosa, blåa och blått och mera blått men färg var jag inte så sugen på. Inte då i alla fall. Dessutom var min trädgård redan färgglad, den behövde inte fler färger som skulle smälta in bland de andra. Trädgården var snarare i behov av något som skulle sticka ut. Jag tänkte att trädgården skulle kännas hel om den hade en växt som på ett ödmjukt sätt tog lite plats. Alltså, det skulle vara något majestätiskt över växten som såg till att ge de andra växterna en chans att se ännu vackrare ut. En majestätisk växt som skulle få mig att känna att jag kunde andas ut, som skulle fungera som en sorts ventileringsväxt när jag kommit hem från jobbet. En sån växt som alla måste ha. Jag måste ha gått runt i affären i minst en halvtimme innan jag såg honom. Han liksom vajade lugnt från sida till sida och verkade inte ta någon hänsyn till hur en växt varken borde vara eller se ut. Han såg  alldeles burrig ut, nästan ovårdad burrig om bladen. Här och där syntes lite gult men det störde mig inte. Det var snarare charmigt. Jag skulle ta hand om honom och hans gula blad tänkte jag och bar iväg honom till kassan.

Kassören såg oroligt på min bambu, fingrade på bladen innan hon föreslog att jag borde ta en annan. Jag ville inte. Vägrade bestämt, för han var trots sin yvighet mer än perfekt för mig. Kassören kisade misstänksamt på både mig och min nyvunna vän Gilbert. Hon fnyste lite lätt och rabatterade Gilbert utan att rådfråga mig. Jag tänkte det kanske fanns en reaprislapp jag missat, men när jag letat runt hela plastkrukan där min Gilbert satt hittade jag ingen röd lapp. Kände en lätt sug av att lämna tillbaka honom men jag hade redan hunnit namnge honom och dessutom var han bara lite ovårdad. Ingenting en grön hand inte skulle kunna klara av att hantera tänkte jag och gladde mig över att jag fick honom så billigt samtidigt som jag kände en viss irritation över att hon på egen hand valde att rea ut min Gilbert. Vem fan är hon hann jag tänka innan förnuftet tog vid. Jag skakade på huvudet och gick mot utgången med Gilbert i min famn.


När jag kom fram till min Daccia förvarnade jag Gilbert om ljudet som kom med att åka i en lågprisbil. Det såg inte ut som han protesterade så jag la ner honom varsamt på golvet på passagerarsidan. Jag log medan jag gick runt till förarsidan och tyckte att det redan nu kändes rätt så underbart att äntligen hittat rätt. Kände riktigt hur lugnet spred sig i kroppen. Jag såg framför mig hur jag med en kopp té skulle sitta på altandäcket för att diskutera dagens händelser. Men det är ju bara en växt, hur skulle den förstå vad du säger? Tänker ni säkert? Saken var den att jag aldrig riktigt sökte efter förståelse eller vinkvällar med intellektuella samtal. Jag var bara ute efter en som kunde och var villig att lyssna på mig och som tack för lyssnandet skulle jag ge Gilbert omvårdnad. På ett kärleksfullt sätt förstås. Tänkte att det på så vis skulle finnas en sorts balans mellan oss. Ett örblad för ett oavbrutet löfte om en evig omvårdnad. Lät hur bra som helst. I alla fall i min värld.

Nöjd med min tanke på hur vår relation skulle fungera grävde jag ner Gilbert på baksidan. Jag vattnade rikligt och lät honom vara i två hela veckor. Jag gjorde ingenting annat än vattna när det behövdes och då och då titta till hans korta yviga blad. De gula bladen var ännu gula men åtminstone kunde han vaja lika fint hos mig som på Plantagen. Jag fann mig själv le varje dag när jag kom hem från ålderdomshemmet där jag jobbade som sköterska. Jag kunde liksom bara stå där och fånle vid min altandörr och se hur hans vajande påverkade hela min själ.


När det hade gått två veckor kunde jag tillslut inte hålla mig från att låta honom va. Jag satte igång tévattnet och stoppade ner en gul liptonpåse i min vida Mon amie kopp. Kannan knäppte till. Jag hällde det varma vattnet i koppen och såg hur det genomskinliga vattnet plötsligt blev mörkbrunt på bara några sekunder. Jag doppade tepåsen i vattnet några gånger innan jag kastade den rinnande tepåsen i diskhon. Log lite för mig själv innan jag öppnade altandörren och gick ut mot min älskade Gilbert.

Länge satt jag mittemot honom och berättade hur patienterna nuförtiden i Rosendahls ålderdomshem började bli krävande och kinkiga. Grät och grälade för varenda liten detalj och konstant trodde att jag av någon anledning var deras personliga städare. Jag berättade om Åke som gjorde allt för att inkräkta min svär och hur jag gång på gång äcklades av att duscha av honom och hans skrynkliga oknipsade penis som alltid var täckt av avföring. Hela min kropp rös bara av tanken på Åke och hans ålderdomliga kropp. Jag fnissade högt och bad Gilbert lova att han förgiftar mig den dagen jag närmar mig 70. Han vajade lite häftigt när jag bad honom lova. Som om han förstod och slöt ett växtavtal med mig.

Våra stunder var såna. Jag pratade, han lyssnade, jag vattnade, han vajade och jag, jag hade äntligen hittat min älskade vän. 

Men ja.. Allt det där var ju fint ett tag och så, men jaaa, var ska jag börja?  För, hmm ja, för plötsligt så vände allting som över en natt. Det liksom tog stopp. Gilbert visade mig det fina med jorden. De som gömmer sig i jorden och de som livnär sig på den och de som hjälper trädgården att blomstra. Jag visste att de fanns men jag var aldrig riktig intresserad över vilka de var. Gilbert breddade min kunskap om de små liven och gjorde att allting runt mig saktade ner. Jag var ett med Gilbert och min trädgård. Ville inte gå in i huset om kvällarna och kunde sitta nätterna igenom och bara prata om allt möjligt och han lyssnade. Jag såg att han lyssnade. Jag vet att han lyssnade för han vajade till när han undrade över något och liksom böjde sig fram när jag viskade av rädsla att andra skulle höra mig tala med en bambu och tro att jag var från vettet.


Men så en dag när jag satt på altanen la jag märke till hur mina rabarber plötsligt såg hängiga ut. Jag försökte med allt. Vattnade dem, pratade med dem, gav dem näring och tvättade varsamt bladen. Men ingenting hjälpte. För var dag som gick såg rabarberna ut som sju svåra år och en dag valde de tillslut att bara självdö. Jag sörjde, men när jag såg att Gilbert mådde bättre och hade till och med vuxit släppte sorgen och glädjen tog över. Det händer ju att växter vissnar och dör utan en anledning tänkte jag och drack mitt té. När jag sen i min tystnad började inspektera resten av min trädgård såg jag hur de andra växterna sakta hade vissnat. De färgglada små vallmoblommorna hade slutat blomma och lavendelns lila färg hade blivit bruna. Gilbert verkade inte bry sig alls om sina växtvänner. Han växte mest på som vanligt, medan jag stod och kliade mig på huvudet. Jag förstod varken när och hur det var så att mina växter tillsut dog ifrån mig. Att jag inte såg resten av trädgården. Jag frågade Gilbert men jag fick aldrig något svar, istället såg jag hur skotten av honom befann sig överallt på min trädgård så jag drog upp en och såg helt plötsligt hur hans blad blängde ilsket på mig. När jag såg hur grov roten jag drog upp var grävde jag upp en annan som var lika grov. Jag stirrade på Gilbert som hade slutat vaja mot mitt håll. Jag tog några kliv bakåt för att se hur trädgården såg ut i sin helhet men allt jag kunde se var Gilberts enorma bladburr som hade skapat en skugga som var dubbelt så stor som han själv, vilket fick mig att undra vad mer jag kunde ha missat under de senaste åren. När jag tittade åt Gilberts håll såg han inte ut som om han skämdes. Tvärtom. Han glänste och visade sin fulla prakt inför hela grannskapet.

Ville springa in och kasta mig framför tv:n. Allt var över och ingenting kunde längre växa hos mig. Ingenting annat än Gilbert. Han var vacker att se på, men samtidigt också det enda jag hade. Några avsnitt ur The Kardashians skulle bota all form av ensamhet och ångest tänkte jag innan jag insåg att deras överflöd av himlens alla medel skapade serien.

Jag ville inte ha spaden. Jag skulle gräva med hjälp av mina svaga men ilskna händer. Jag gick mot Gilbert och drog i honom allt vad jag orkade. Jag slet svor, grät och bad men allt det resulterade i var att jag fick en kraftig allergisk reaktion på mina händer och armar. Jag kunde inte sluta klia. Jag kliade till det bildades små, små blödande hål i min bruna hud. Jag ville ge upp igen. Och höll på att ge upp om det inte vore för Gilberts hånleende mot mina försökt att göra mig av med honom. ”Va sån” skrek jag och rotade fram spaden ur mitt halvtomma uteförråd.


Solen låg högt upp på himlen, svetten rann längs mitt ansikte, mellan mina ben och alla körtlar den kunde rinna ut ur. Jag sket i det, även om det började bli lite problematiskt med rinnande svett i ögonen och på armarna vilket i sin tur medförde att jag började klia igen. Gilbert skulle bort. Hans flinande blad skulle aldrig se dagsljus igen tänkte jag och drog ner spaden i jorden. Jag såg hur Gilbert ryckte till så jag fortsatte och fortsatte och fortsatte. Högg och sparkade om vartannat och såg hur Gilbert snart var redo att ge upp. Men av en outgrundlig anledning vägrade han vika ner sig helt. Jag skulle inte bli av med honom, mumlade jag för mig själv innan jag sekunden efter kom på planen.

Bredvid spaden i uteförrådet stod en häcksax och på en hylla bredvid häcksaxen låg ett paket tändstickor. Jag log lite snett innan jag drog ut dem båda.

Jag la ner tändsticksasken på altanen, lyfte upp häcksaxen och började frisera Gilbert. Med häcksaxen klippte jag bort stora delar av honom. När stjälkarna sedan hade kortats ner började jag hugga igen och när det inte hjälpte tog jag upp tändsticksasken, tände fem stickor med en gång och kastade de brinnande stickorna mot Gilbert. Det ryckte lite lätt för att sen slockna helt. Så jag fortsatte kasta tändsticka efter tändsticka. När asken sedan tömdes tittade jag upp mot Gilbert. Det var inte mycket kvar av honom nu. Vissa blad hade lyckats överleva men med hjälp av några lättare hugg mot Gilbert såg jag hur han långsamt föll ner mot jorden. Jag släppte tag om spaden som föll ner mot Gilbert. Med mina allergifyllda händer och armar kramade jag om resterna av Gilbert. Långsamt drog jag upp hans kvarlevor och det var som om jorden hjälpte mig att bli av med skithögen. Med ett ryck kastade jag ner honom och hans förbannade rötter uppe på altanen. Jag satte mig bredvid honom med knäna uppvikta. Stirrade ut mot trädgården och såg ingenting annat än urgröpt jord, mer jord, lite mer jord och någonstans långt bort från var jag satt tyckte jag mig skönja något grönt. Log, tänkte det kanske är vallmon.

Text: Segen Meles

////

Novell: Gilbert