En avskedspresent från pappa
Det är en väntrumsonsdag i mars. Hon sitter uppkrupen på den röda bänken med armarna om knäna, lutar huvudet mot pappas regnjacksaxel. Utanför fönstret krälar den vita solen över en sprucken marmorhimmel, nakna träd vrider sina armar i blåsten. Någon har glömt vattna pelargonen i fönstret, den står krökt och undernärd i sin kruka. Hon tycker synd om den, vill kupa händerna och trösta blombladen i handflatan.
De har blivit vana väntrumsbesökare, pappa och hon, de känner igen landskapsbilderna på väggarna, vet hur tavlan över Sveriges kungar ser ut och hur bänken känns i rumpan. De har inte alltid vetat det, det började i höstas, pappas snavande i trappan, kisande med ögonen, bombhuvudvärk, som han förklarar det när han lägger sig raklång i soffan, jag måste vila lite bara. Det behövde han aldrig förr.
Läkarrockar med upp- och nedvända leenden har strukit henne över håret, pappa är sjuk, har de sagt, det är inte säkert att han kommer leva så länge till, han kommer bli trött som ett litet barn och finns det någon mamma med i bilden? Det sista riktat till pappa, som skakat på huvudet och sytt ihop läpparna till ett tunt streck. De talar aldrig om mamma. Däremot talar de om andra saker, om döden och himlen och sockervaddsmolnen, det talar de ganska ofta om. Det är pappa som tar upp det, läser Bröderna Lejonhjärta på pallen bredvid sängen, frågar vad hon tänker när han släckt lavalampan på byrån. Jag vet inte, säger hon då och börjar gråta, för hon vet inte på vad hon ska tänka. Pappa stryker henne över pannluggen, trycker igång cd-spelaren. Hon somnar nästan alltid till Idas sommarvisa.
En maska har gått upp i hennes strumpbyxor, hon börjar dra i tråden, rycker lite försiktigt, som i linan man slänger bakom en fiskdamm på kalas. Hon ska precis säga till pappa att hon är kissnödig, bara måste kissa nu på direkten, när en man öppnar den blåa dörren och ropar pappas namn ut i patientvimlet. Honom har de träffat förut förresten, hon känner igen honom nu, snett leende och spikskägg. Pappa lyfter upp henne i famnen, hans axel benig mot hennes silkeskind.
Läkaren pratar en stund med pappa, tittar, känner, hummar, nickar. Hon sitter på stolen bredvid, fingrarna instoppade i pappas svettiga fingerfamn. Minuter går, hon vet inte hur många, hon har inte lärt sig klockan än, men hon får en klubba av läkarrocken när de ska gå, det får hon alltid. Ute på parkeringen stoppar hon den i munnen och trevar efter pappas hand i jackärmen. Solen har redan drunknat bakom höghusen, ovanför dem välver sig marshimlen blå, några stjärnor har exploderat bakom molnslöjorna. De står en stund och tittar på dem, det brukar de göra, på månen med sina spetsiga soldater, på de rivna molnen, på det där mörka bakgrundsskynket inte ens pappa vet någonting om.
April och maj försvinner i ett knäpp med fingrarna. Pappa också, fast inte så fort, mer som en uppblåst plastpåse någon stuckit en nål i och som sakta töms på luft. Den blåa blicken har börjat tappa sin blåhet, färgen rinner ut i vitan och bildar en suddig hinna som kupar ögats yttersta skikt. Mungiporna har börjat glida längs kinderna, leendet dinglar på sköra trådar. När hon kramar honom om kvällarna tar hon inte längre i. Han är lika skör som porslinsdockan hon har i fönsterkarmen.
En kväll i början av juni ger pappa henne en lila cykel. Det är sent, någon har skurit månen på mitten och slukat den andra halvan, honungsvindar lirkar hårstrån ur hennes fläta. Hon sitter på stenen utanför porten med knäna under hakan, biter på tumnageln som blivit för lång för att klättra i träd. Hon sliter av kanten med mjölktänderna, skjuter ut halvbågen i gräset med tungan. Ser inte var den landar.
Pappa kommer genom gatlyktornas darrande cylindrar av ljus, ryggen krökt och händerna om styret på en skeppshult med kopparrostig pakethållare och smatterpärlor om ekrarna. Han har fått en konstig gångstil, han vajar som ballongknippena på tivoli. Kom, ropar han, blåsten bär papparösten bort till henne på stenen, du måste prova!
Hon glider ner, studsar över asfalten och bort till pappa. Han stannar under äppelträdet, stammen lyser av fukt i lyktskenet. Hej mitt havregryn, säger han med näsan i hennes hårbotten, hej, säger hon in i hans mage, kan du hjälpa mig upp? Pappa nickar. Han håller i styret medan hon klättrar upp på sadeln, den är lite hög, tårna når precis ner till pedalerna. Du ska inte tro det bli sommar, ifall inte nån sätter FART! säger han, pressar handflatan mot hennes rygg och skjuter iväg henne över den glittervåta asfalten.
Hon glider ut i junikvällens mildhet, under bevuxna trädfamnar och blå himlakupa. Hon cyklar runt kvarteret, gapar, sväljer krispig luft och doften av nyklippt gräs. Bortanför stora vägen breder de gula fälten ut sig, i dikesrenen flyter hav av vallmo och prästkragar.
Det är hennes sjätte sommar. Hon har precis fått hela världen i avskedspresent från pappa.
