fbpx
Foton: Panista Waree Songkhao, @pan1sta

Podden som lyfter rasifierade gymnasieelevers röster

När bibliotek, simhallar och butiker stänger, många slutar åka till jobbet för att istället arbeta hemifrån och världen utanför plötsligt ekar tommare, går fortfarande gymnasieeleverna till skolan. Nora Ordenes Söderberg, Anna Ljungström Armah och Queen Laurry Jonsson vet om hur viktig den är för eleverna – som sammanhang med kompisar, lärare och skoluppgifter – och hur viktigt det är att den fungerar. Den strukturella rasismen som genomsyrar vårt samhälle finns överallt och trots att skollagen uttryckligen förbjuder diskrimination mot människor på grund av hudfärg, betyder det inte att den inte också återfinns i skolan. Men var finns stöd, lugn och ro och en plats att andas ut och ventilera för de rasifierade eleverna som, både i skolan och andra sammanhang, drabbas? Ingenstans menar Nora, Anna och Queen. Därför startade de POC aura-podden, en podd av, för och med rasifierade gymnasieelever. 

För att prata om hur podden kom till behöver man backa ungefär ett och ett halvt år tillbaka i tiden, eftersom podden är en förlängning av Anna, Queen och Noras arbete med sina skolors respektive POC-föreningar. Föreningarnas arbete går ut på att organisera möten för skolans rasifierade elever, som blir tillfällen att samlas och diskutera tankar och upplevelser. Det var under sommaren 2019 som Nora och Anna möttes på podcasten Raseriets poddbio, efter vilken de bestämde sig för att tillsammans skaka liv i deras gymnasieskolas POC-förening, som hade dött ut i samband med att de som tidigare drivit den tagit studenten. Samtidigt var Queen i färd med att flytta till Stockholm för att börja på gymnasiet, där hon själv några månader senare bestämde sig för att också återskapa POC-föreningen, som dött ut där med. Sedan hittade de varandra. Samarbetet mellan Anna och Noras gymnasium och Queens gymnasium växte till flera andra skolor i Stockholmsområdet och blev till samarbetet POC aura, som till slut resulterade i POC aura-podden. I POC aura ingår Globala Gymnasiet, Södra Latins Gymnasium, Kungsholmens Gymnasium och Anna Whitlocks Gymnasium, där själva namnet även föddes. 

 – Queen kom till vår skola och såg mitt nummer på en affisch för föreningen som satt uppe och då ringde hon mig, säger Nora. 

Under en diskussion över hur man kunde utveckla POC aura vidare kom idén till podden, vars producent, klippare och PR-ansvarige är Nora och Anna, som sommaren 2020 tog studenten, medan Queen är en av de som medverkar i podden. Både podden och föreningen finns till för, och baseras på, gymnasieleverna själva. Den föddes ur ett behov av att få samlas, diskutera och andas ut för de rasifierade eleverna som många gånger befinner sig i minoritet på de ofta till största delen vita gymnasieskolorna i Stockholms innerstad.

– För oss är det viktigaste att lyssna på vad eleverna behöver och vill höra om. Därför är det också, förutom vissa inbjudna gäster, just gymnasieelever som deltar i podden. Men vi som skapar podden vill också knyta kontakter med vuxna som arbetar med samma saker som vi gör. Vi tänker att det är många som undrar hur utbildningen ser ut idag, till exempel när det kommer till postkolonialistisk analys. “Får man lära sig om kolonialismen, hur mycket får man läsa sig om slaveriet?” till exempel. Vi vill vara en relevant källa till hur rasismen yttrar sig i skolan idag, säger Nora. 

 – Det finns många liknande poddar, som till exempel Raseriet och The Power Meeting Podcast, men medan de kan prata om hur det var i skolan när de var unga, så behöver de gissa lite för att förstå hur det är idag. Vi vill genom podden “bridge the gap” mellan kunskap och ovetskap och förmedla hur det är att vara rasifierad i skolan idag, så kan man se om det har skett några förbättringar eller inte, men också sprida föreningen så att fler kan ta del av den, fortsätter Anna. 

Anna Ljungström Armah

Podden är ett tidsdokument, en vittnesbörd av hur verkligheten för de rasifierade gymnasieeleverna ser ut idag och finns till för att starta diskussion och sprida kunskap. Samtidigt är den också ett sätt att nå ut till de som själva inte har tillgång till forum och föreningar som POC aura. Kanske har man inte möjlighet att gå på mötena på sin egen gymnasieskola, eller så har man inte tillträde till den typen av sammanhang för att man bor i en annan del av landet, som Queen gjorde innan hon flyttade ner till Stockholm. 

– Jag kommer från en liten ort mitt ute i ingenstans och under uppväxten där har jag velat höra andra rasifierade för att känna att det jag gick igenom var sant. Jag har behövt den här diskussionen som vi skapar genom POC aura. Men det är svårt när det liksom inte finns några sådana här föreningar. Det jag verkligen älskar med den här podden är att människor som är i den situationen jag var i också kan ta del av diskussionen. 

I första avsnittet av podden diskuterar tre gymnasieelever hur det är att som rasifierad ha vita vänner och de problem som kan uppstå, men podden gästas även av andra som inte själva går i gymnasiet. I avsnitt två deltar psykologen Hanna Wallensteen som har forskat kring upplevelsen och de trauman som kan uppstå för rasifierade minoriteter. 

– Hanna lärde oss till exempel begreppet minoritetsstress, som innebär den stress och det överanalyserande som kan orsakas av att vara minoritet i rummet, säger Nora. Anna fortsätter: 

– Vi kommer också att ta upp interracial dating och segregation, som del av en större diskussion. Men allt är en kontinuerlig konversation och vi hoppas kunna hålla verksamheten igång på skolorna ordentligt, inspireras av dem och ta upp saker som är aktuella. 

Arbetet som har förts genom initiativ som POC aura och POC-podden har mottagits med varierande entusiasm från de olika skolornas ledningar. En rektor är positiv, en annan tyst, en till uttalar sig i ett reportage med Mitt i Kungsholmen om att hen tycker att det “är förfärligt att man tittar på hudfärg” som kommentar till föreningen. Att personer i maktpositioner så ofta verkar ointresserade av att utbilda sig i ämnen som rör rasism är inget nyhet. Åsa Linderborg satt nyligen i Filip och Fredriks tv-vaka av det amerikanska valet och misstolkade BLM-rörelsen inför hundratusentals tittare. 

POC-föreningen existerar först och främst som mötesplats för diskussion, men fungerar samtidigt som en viktig stöttepelare och ett skyddsnät för de elever som utsätts för rasism i skolan. Därmed blir Anna, Queen, Nora och resten av eleverna som organiserar POC aura också de som arbetar för att utbilda elever och lärare om rasismen i skolan och de som ser till att skollagens förbud mot diskrimination i skolan efterföljs – ett arbete som skolpersonalen i första hand är ansvariga för och ju faktiskt får betalt för att göra. 

– Vi vill att skolledningen ska lyssna på oss. Det är många som har försökt, men om vi också kan säga “lyssna på det här” känns det som att det vi säger kan väga tyngre. Det blir enklare i alla fall, till exempel för fler lärare att ta till sig, än ifall man sitter i ett möte med bara rektorn. Samtidigt är det många föreningar som har sagt att de vill utbilda elever och personal, men det är ju egentligen inte vårt arbete att göra. Och det blir väldigt mycket arbete, säger Nora. 

– Det är så lätt att man blir utbränd, eftersom att vi också har skolarbete att ta hand om, inflikar Queen. 

Nora Ordenes Söderberg

Anna fortsätter: 

– När man går i gymnasiet har man skolan och sina vänner och det blir svårare att sätta ner foten, eftersom man inte har samma makt. Vi har pratat om hur vi ska hjälpa till att föra den talan och kanske skapa något som kan presenteras för skolledningen, men det är svårt att göra något så pass konkret, och kunden blir då plötsligt kommunen. 

– Alla gör ju det här helt idéellt. De flesta brukar ändå kanske lägga av när de slutar gymnasiet, men det kändes som att vi hade jobbat så hårt med den här föreningen innan vi gick ut och kunde inte bara lämna våran bebis. Vi kände att det fanns så mycket mer att göra, berättar Nora. Queen tillägger: 

– Det här är inte bara en gymnasieförening, ungdomar över hela landet behöver det här stödet. 

 – Grunden är unga rasifierade i utbildningssammanhang, men det har blivit så mycket mer eftersom det inte bara är relevant i gymnasiet, utan också på till exempel komvux och universitetet, säger Anna. 

Men varför verkar skolledningarna om inte motarbeta, så istället ofta tystna när POC-föreningarnas arbete och de frågor som rör just rasism i skolmiljön kommer upp? Handlar det om en rädsla för att en diskussion skulle vara som ett erkännande av att dessa problem existerar på just deras skola? 

– De känner väl att om de visar upp oss så visar de upp skolans problem med rasism, men det behöver inte handla om att det är skolan som är rasistisk. Vi kanske upplever problem utanför skolan, säger Queen. 

– Och det är inte värsta grejen, skolledningen måste inse att rasismen finns överallt. Tyvärr är till exempel colorism något vi måste arbeta med inom POC aura, inflikar Nora.

Anna fortsätter: 

– En viktig och stor del av syftet med podden är att skapa gemenskap. Även i en värld där en väldigt vit skola inte har problem med rasism, så är det ändå bara skönt att kunna känna igen sig i något. 

– Det är också en väg för att skapa kontakt mellan språkintroduktionsprogrammet och resten av skolan. Till exempel mellan första och andra generationen invandrare, tillägger Queen.  

Queen Laurry Jonsson

I framtiden är planen att både föreningen POC aura och POC aura-podden självgående och kontinuerligt ska drivas av gymnasieelever, något som är en utmaning för att det varken genererar några pengar eller ska ta över plugget, med det lilla problemet att alla slutar efter tre år och föreningen riskerar att inte tas upp igen. 

 – Vi har själva lärt oss att producera en podcast, vilket är ett hantverk som vi också vill lära vidare så att elever som får idéer ska kunna söka sig till oss och sedan få verktygen och kunskapen att själva kunna göra avsnitt, med vårt stöd. Vi har aldrig haft några vuxna som har stöttat oss med det här, så det är lite så att jag och Anna som inte längre går i gymnasiet har tagit på oss att bli de vuxna som vi inte hade. Nu kan vi utbilda oss och försöka bygga något som vuxenvärlden inte velat bygga för oss, säger Nora. 

– Jag vill att det ska finnas en organisation med vuxna som jobbar med det här. För mig känns det självklart att fortsätta med det här som vuxen och att det är något som vi fortsätter med framöver, utöver gymnasietiden, tillägger Queen. 

Anna flikar in: 

– Men det är ju något som är jättefint, att vi har hittat varandra genom POC aura.

– Verkligen, från att ha flyttat hit till Stockholm utan att känna någon förutom kusiner så har jag verkligen fått mina kompisar genom POC aura. Känns skitbra, avslutar Queen.

Månadens kreatör: POC aura-podden