CNIDARIEL: “Jag känner att jag kan skapa en plats för mig själv att vara helt orädd på”
Neonfärger, fantasivärldar och konstnärliga rum. Januari månads kreatör är CNIDARIEL, som i sitt skapande utforskar såväl den egna identitetens som musikens och konstens olika uttryckssätt. KULT har fått en pratstund med multikonstnären vars förmåga att röra sig mellan det finstilta och det extrema, det mjuka och det hårda, har tagit oss med storm.
Vem är CNIDARIEL?
– CNIDARIEL är mitt alter ego som har funnits sedan 2015. Jag är musikproducent, artist och konstnär. CNIDARIEL har också varit ett stort utforskande av min queera identitet och att vara öppen och sårbar i mina känslor. Jag gör elektronisk musik, och också videor och poesi.
CNIDARIEL berättar att musikintresset började redan i barndomen, då med fokus på klassisk musik och på senare år experimentell rock. Ramarna inom genrerna kändes dock för snäva;
– CNIDARIEL började som ett projekt för att komma bort från förväntningar, press och krav, jag kunde inte alls producera musik från början – jag visste inte hur man gjorde över huvud taget. Det var jätteskönt att göra någonting jag inte kunde någonting om, att få uttrycka mig på det sättet.
Vad kände du att det gav dig för värde att börja om på ett helt nytt spår?
– Det var jätteskönt! Jag hade varit väldigt mycket i samma spår och varit väldigt fokuserad på en grej. Jag har lätt att snöa in på ett projekt superhårt och det hade jag gjort ganska länge, men jag behövde någonting nytt. Och det var jätteskönt att börja om, säger CNIDARIEL med ett skratt.
Den tänker efter noga vid svaren, väger orden med omsorg och förmedlar dem med värme. Det går att se ömheten som väcks av att prata om vad CNIDARIEL inneburit; en kärleksfull, nästintill omhändertagande, ton träder fram i rösten.
– Jag känner att jag kan skapa en plats för mig själv att vara helt orädd på. Att omvandla och bearbeta starka känsloströmningar som jag har i mig, som inte går att göra i andra kontexter. Det är väldigt stort att få göra det i ett sådant här konstnärligt rum.
Vilka känslor brukar du dra från i ditt skapande?
– Jag tror att rädsla inför att vara ärlig och rädsla inför att vara mig själv… och rädsla inför att säga vad jag känner. Det är den starkaste drivkraften, den känsla jag jobbar mycket utifrån. Att istället vända på den och bli modig, ärlig och dela med mig av allt utan att bry mig om att det blir för mycket.
CNIDARIEL berättar att musiken till stor del är ett utlopp, ett sätt att få ur sig de känslor som förblir outsagda i vardagen. Det märks på låtarna; ofiltrerat svävar känslorna över experimentella, till stor del maxade produktioner. Debutalbumet KÖTTETS VÄG som släpptes i höstas sprudlar av skaparlust; influenser blandas hejvilt, genrer överlappar varandra och tar nya former, hittar nya vägar i ett ljudlandskap som hålls samman av ett kusligt, känslosamt och poetiskt uttryck.
– Det är inte så att jag har ett syfte att “nu ska jag blanda så mycket som möjligt”, utan det blir så, för att jag är intresserad av olika sorters musik, och jag tycker att det är otroligt tråkigt att hålla sig till enskilda saker. Det gör inte mig kreativ. Allt jag skriver är ju såklart en summa av saker jag har tagit in och lyssnat på innan, verktygen jag har och min kunskap etcetera, men musiken får ju olika influenser beroende på vad jag lyssnar på. Förra sommaren var jag ute och dansade mycket, och då blev jag helt inne på det här med att ha en riktigt punchig kick, en riktig technokick, gabber-stil, och då hördes det för jag tänkte att ‘wow det här vill jag ha med’. Sen har jag varit superintresserad av metalspåret och tänkt att jag vill ha gitarrer och hela den världen också i några låtar. Jag känner mig inte så begränsad av vad man får och inte får ha med, det är det som klickar hos mig. Och jag gillar också när andra människor blandar. Jag gör det som jag tycker är roligt!
Den tillägger:
– CNIDARIEL handlar verkligen mycket om att gå in 100% för någonting, genom att ge plats för en viss känsla eller en viss stämning… Jag vet inte, det ger mig inre frid, på något sätt. Det är liksom någonting jag måste göra.
Du arbetar också mycket visuellt — får musiken ett annat utrymme när du spelar på scen?
– Ja, det är väldigt stor skillnad. Jag tänker att CNIDARIEL är någonting kroppsligt och visuellt på samma gång. Sätter jag sjunger på, rör mig, går in i det här… Mitt övertydliga, mitt mest sanna jag på något sätt, det tänker jag är en rumslig och visuell upplevelse också. Jag tänker att CNIDARIEL gör sig bäst i liveformat, det är när alla element slås samman som jag känner mig som mest bekväm och hel.
Jag fastnade mycket för just hur det visuella samspelar med musiken — man ser att det finns en röd tråd och en tydlig identitet bakom! Vad är din process när du skapar?
– Det som kommer allra först är världen runt om CNIDARIEL… I mitt huvud har jag en väldigt tydlig värld, med alla intryck man kan ha – hur det luktar, hur det ser ut, hur det låter etcetera. Och det börjar kanske där, den finns här inne hela tiden men är ändå ganska abstrakt, det är mer som en känsla. När det kommer ut så blir det tydligt.
Vad är det för värld?
– Det är en övernaturlig värld, och en väldigt känslosam värld där allting är draget till sin spets. Sen finns den här visuella idén – jag befinner mig i en klubbmiljö i en fantasy-skog om natten. Vi är ute i naturen med älvar och berg och skogar, men allt är i neon.
Om vi pratar om skrivandet — vad brukar du utgå från? Har du något du återkommer till?
– För mig är texterna det som kommer först när jag skriver musik. Alla mina texter just nu är väldigt personliga. Mina tidigaste låtar handlade mycket om identitet, jag har bearbetat mycket av min icke-binära identitet genom musiken. Och mitt senaste album handlar dels om en relation, och känslor kring det, men också om död och pånyttfödelse.
Vad är det som gör det intressant att skriva om död och pånyttfödelse?
– Jag tänker främst på identitetens död, att få återskapa sig själv. Det är där mitt främsta intresse ligger — hur ett “jag” skapas.
“Världen kan vara så otroligt många olika saker. Vi lever ju bara i en liten inrutad bild av hur allting är och hur vi själva är.”
Så inte döden döden — utan att döda det som är konstruerat?
– Precis! Världen kan vara så otroligt många olika saker. Vi lever ju bara i en liten inrutad bild av hur allting är och hur vi själva är. Det tycker jag är väldigt spännande att tänka kring.
Vi återkommer till samspelet mellan de olika konstformerna, hur viktigt det är för CNIDARIEL att kunna förmedla känslor såväl visuellt som musikaliskt. Den berättar att skapandet och alter egot inte bara är ett utlopp för olika konstnärliga former, utan också ett sätt att sätta känslor under lupp, förmedla de i ett annat sammanhang:
– Jag vill att när folk lyssnar, så ska de se framför sig att det är inte en människa som sjunger, det är den här varelsen, den här övernaturliga, övermänskliga… En slags alien, som framför de här väldigt mänskliga känslorna, det blir en spegel tillbaka på hela människosläktet. För mig hänger det jättemycket ihop, jag tänker att genom att sätta det allra innersta i en omänsklig, eller monstruös kontext, så blir det på något sätt i alla fall för mig lättare att ta det till mig.
Vad vill du att lyssnaren ska känna när den lyssnar på din musik?
– Jag skulle vilja få människor att känna sig ärliga inför sig själva och sina känslor, och känna ett mod vid att röra vid det som kanske är svårt att hantera och ett mod att våga vara sig själv.
Vilken musik har du själv lyssnat mest på under året som gått?
– Det känns som att året varit så långt… Jag har varit väldigt mycket inne på extrem metal, suttit mycket på YouTube och lyssnat på det. Jag har också lyssnat mycket på The Knife, Tami T, Yung Lean, Nordpolen, Bathory… och ambient musik, på YouTube typ. Och så har jag även lyssnat mycket på nostalgiska låtar från min barndom, tidigt 00-tal.
Om du skulle få pinpointa några artister som du ser upp till eller som inspirerar dig – vilka skulle det vara?
– Jag känner mig väldigt inspirerad av Tami T som gör allting själv och proddar, och är en superbra och väldigt tekniskt duktig producent.
Om du fick välja någon att skapa med — kanske göra någon låt, platta eller ett uppträdande med — vem hade det varit?
– Jag skulle vilja att The Knife lärde mig allt de kan om syntar!
Om du fick beskriva 2020 med tre ord — vilka hade det varit?
– Privat, eller i världen?
Privat, berätta om hur du skulle beskriva ditt år!
– Det har definitivt varit omvälvande, det kan vara ett ord. Omvälvande. Det har varit fantastiskt att få släppa mitt album, men jag har också blivit dumpad och mått jättedåligt… Fantastiskt kan vara ett ord, och fruktansvärt kan vara ett ord. Vi kör på kontrasterna!
Om du får plocka fram spåkulan inför 2021 — vad kommer hända? För dig, och för världen?
– Mitt år, det vet jag. Det kommer vara work mode! Jag har gått in i ett skaparläge, så det ska jag fortsätta vara i, tänker jag. Och i världen… Det känns svårt att kunna förutsäga någonting, eftersom jag aldrig hade kunnat förutse att den här pandemin skulle hända, men jag förutsäger att folk kommer strunta i pandemin tidigare än man borde, tyvärr. Jag tror att det kommer påverka samhället negativt.
Kommer vi bli avtrubbade och inte orka med restriktioner?
– Exakt! Men det tycker jag inte är bra, det är inte min önskning för året – det är min förutsägelse som jag inte hoppas slår in!
Om du får köra en önskning då — vad skulle det vara?
– Jag hoppas att slutet av 2021 kommer vara ett år där man kan få återknyta till sitt tidigare liv och sina kontakter och sina vänner och ha jätteroligt igen!
Vad skulle du önska för dig själv? Någon särskild dröm eller ambition?
– Jag har många drömmar! En ambition jag har är absolut att utvecklas just inom musikproducentskapet, jag vill lära mig mycket mer, och jag vill hitta människor att dela den här världen med.
Näst på tur för CNIDARIEL är en video till låten I DITT RUM, som släpps senare i vår.
