Yung Lean lyckas ännu en gång få omkull Way Out West-publiken

Slottsskogens okrönte konung heter utan tvekan Jonatan Hofstad Leandoer, alias Yung Lean. Han har spelat där i princip varje år sedan han kom i målbrottet och är nu ett minst lika bekant namn på festivalaffischen som Oatly. Något som inte är särskilt konstigt då de Way out West-spelningar grabben ställt till med på något sätt lyckas bli några av de mest omtalade varje år. 2022 var inget undantag.

Med andra ord var det obligatorisk närvaro under Linnéscenens tält för den lite mer alternativa festivalpubliken. Redan innan spelningen ens börjat är stämningen på sin absoluta peak. Det vrålas, knuffas och röks jazztobak. Så fort man får syn på något livstecken från artisten, som när någon utsmyckning till scenen rullas in, är det till jubel. När sedan huvudpersonen själv och dennes sidekick Yung Sherman beträder scenen är det till en skrålande publik i total extas och med en enorm hunger för det tunga livenummer som väntas.

Tror det eller ej men i sammanhanget får spelningen en mjukstart med My Agenda och publikfavoriten Afghanistan. Yung Lean hoppar runt i en egenskapad drömvärld av papier-maché-skulpturer och epileptiska ljus. Med sin karaktäristiska sångstil, som bäst kan förklaras som att han hajpar upp sin egen förinspelade röst, lyckas han enkelt få med sig hela publiken i det massiva liveframträdande som följer. En publik som han gång på gång på gång hyllar för dess engagemang. 

Men det är inte förrän Thaiboy Digital-feature:n Diamonds som helvetet (i brist på ett bättre ord) bryter lös på riktigt och vi bevittnar kanske den största moshpiten i festivalens historia. Applåd.

Och nu startar en hitkavalkad som heter duga. Med det ena numret mer på topp än det andra.

Redan här är det sexans växel, plattan i mattan och turbo som gäller, vilket håller i sig under resten av konserten, när tempot och volymen bara verkar bli högre och högre för varje låt. Publiken blir till följd av detta en manisk buffelhjord med mord i blicken i sitt sätt att röra sig. Det moshas och vrålas med i texterna som om ingenting vore heligt och som om detta vore det sista de fick göra på denna jord. 

Under Fantasy måste man till och med avbryta konserten. Och sedan en gång till under Volt, då ett tiotal (!!!) människor klättrat upp på pelarna som håller upp tältet. Stämningen var med andra ord på tok för hög för att kunna hanteras. 

Musikmässigt sker det dock inga större underverk. Låtarna är fantastiska sedan innan och framförs på ett mycket simpelt sätt med DJ och sång. Ordningen på låtarna samt övergångarna mellan dessa kan uppfattas som något röriga och osammanhängande. Flera gånger går också både publik och artist vilse i de grötiga remixerna och tappar bort sig i de lager av effekter som slängts på.

“I mosar-dängorna Ginseng Strip 2002, Kyoto och Miami Ultras är det så sinnessjukt blött i tältet och allting gör ont, men den sista livskraften publiken besitter ska tydligen ut och ingen kommer sakta ner för en sekund.”

En musikalisk elitist skulle eventuellt vilja lyfta ett finger här och kalla detta för smörja. Men trots detta är Leans förmåga att trollbinda publiken runt sitt lillfinger helt utomordentligt otrolig. Han har fullkomlig makt över pöbeln och skapar med den ett organiserat (ja förutom klätteridiotierna i början då) kaos med svettiga kroppar i en aggressiv, vemodig extas. Det är så svårt att hitta någonting som kan mäta sig med denna förmåga, som han är ensam om i… ja, om inte världen, så i alla fall landet, att befatta sig med.

Ingen bryr sig om det där med framförandet med andra ord.

Sexans växel som varit i länge som under hitlåtar som Red Bottom Sky har blivit helt sönderkörd, och lagom till avlsutningen lyckas duon på scen på något sätt uppfinna en sjunde. I mosar-dängorna Ginseng Strip 2002, Kyoto och Miami Ultras är det så sinnessjukt blött i tältet och allting gör ont, men den sista livskraften publiken besitter ska tydligen ut och ingen kommer sakta ner för en sekund. 

Spektaklet avslutas sedan med pianobaladen Agony och det är det som att denna metaforiska bil krockar och vi gemensamt kommer till himlen; det studsas runt på moln och röjarfesten blir en gråt- och kramfest som på ett vackert sätt rundar av det kaotiska som varit.

Konstigt nog fortsätter ändå festivallivet efter detta.