Hiphop som kugghjul i kapitalismens maskineri

Linda Pira föreställde sig säkert ett annat avslut på sitt decennium. Hässelbyrapparen jobbade upp sig till att bli ett stort namn under 10-talet, och efter ett framgångsrikt årtionde blev hon delägare av appen Workish. Pira, som såg sig själv förse människor med fler möjligheter till inkomst, blev istället hårt kritiserad av såväl privatpersoner som själva arbetsmarknadsministern Eva Nordmark på diverse sociala medier.

Många menade på att Workish var en i raden av gigjobbsappar, vars arbetsvillkor möjliggjorde bland annat lönedumpning, försämring av arbetsvillkoren för arbetare och exploatering av samhällets mest utsatta grupper. Till följd av debatten blev Workish det högst trendande ämnet på svenska Twitter, där flera av plattformens användare ägnade sig åt att kartlägga hur Piras Workish bidrog till mer skada än nytta – helt oense med hennes uttalande om att appen var ”det bästa som hänt i svensk historia”. Hård kritik kom särskilt från människor som ansåg Pira vara en bra artist och en förortsförebild. De ansåg att appen var ett svek mot de människor som rapparen företrädde.

Svar till kritiken, som rapparen beskrev som ett “drev”, kom några dagar efter den 19:e december i form av en längre text på Linda Piras Instagramstory. Linda refererade till flera saker — alltifrån Kubas andel egenföretagare till förortens utanförskapsproblematik. Hon menade att mikrojobb skulle generera inkomst till de som kämpade för överlevnad, samtidigt som de skulle skapa kontakt mellan människor och därmed stärka sociala band i samhället. Vid ett tillfälle hävdade hon även att kritiken kom från privilegierade människor, som inte ville se en kvinna ta plats i samhället.

Linda Pira tog marknadsföringshjälp av sina kollegor i branschen, men till följd av kritiken tog dessa artister ner sina annonserade inlägg. Några ursäkter eller förklaringar kom dock inte från de flesta, och de som accepterade kritiken passade på att understryka att Linda Pira ändå hade goda intentioner bakom appen. Därtill växte ett missnöje mot artisterna, som ansågs göra framgång av att dissekera och återskapa samhällets motgångar. Det hördes ett klassbudskap i kritiken, som såg ner på hur rapparna satte sin tillgång till ekonomiskt kapital före sitt sociala ansvar.

Var hiphopkultur än har växt så har den sprungit ur socioekonomiskt utsatta områden, där kriminalitet, fattigdom och diskriminering hör till det sedvanliga. Majoriteten av svenska rappare var för inte så länge sedan underbetalda – exempelvis brukade Stor och Labyrint spela på små festivaler runtom förorts-Sverige, som Örebros Voxfestivalen, för knappt ett årtionde sedan. Att rappare tjänar de summor de gör idag är ett nytt fenomen, och omställningen hiphopen redan har genomgått i USA, från underklassens kontrakultur till en hyperkapitalistisk marknad, har just börjat i Sverige.

Hiphopen är dock alldeles för bred för att kapslas in i en enda anda. För varje ”fuck bitches, get money”-refräng som görs så finns det en ”we gon’ be alright”. Med det sagt så går det att resonera att hiphop – kanske mer än någon annan genre – inte skymmer undan sin kärlek för pengar. Tvärtom. Att visa upp sina rikedomar i rappvideos är branschstandard. Det är ju förväntat – människor som växer upp med mindre ekonomisk trygghet värderar pengar mer än andra, mer privilegierade, som aldrig behövt oroa sig för varifrån nästa måltid kommer. Om rappare oftast springer ur sådana miljöer så kommer det att speglas i deras konst.

Var det då konstigt att Linda Pira hoppade på en möjlighet att tjäna pengar? I sitt svar till kritiken nämnde Linda just ordet privilegier. Hon nämnde sin mamma som jobbade på ett äldreboende. Hon nämnde hur människor som delade hennes bakgrund inte var rädda att få skit under naglarna i arbetet. Jag tror att Linda Pira var genuin i sin övertygelse att mikrojobb skulle hjälpa folk som var arbetsvilliga att tjäna pengar. Att hon dock valde fel sätt att skapa möjligheter är redan känt, och det har redan diskuterats av mer kunniga människor än mig.

Det finns en uppfattning om att hiphopen och dess kultur ska värna om de utanför och amplifiera deras röster i kampen mot samhällets orättvisor. Inte minst råder denna på grund av att rappare, år efter år, sätter ord på lidandet som ingen annan kan tala om. Åtminstone inte på samma sätt. Inte med samma genuinitet. Därför skaver det när någon som pratat för och om förortens invånare byter lag, såsom alla som backat Workish har verkat göra.

Samtidigt är det nästan oundvikligt att hiphop blir (förmodligen redan är) ett alltmer integrerat kugghjul i den kapitalistiska kulturens maskineri. Trapartisten Gucci Mane är ett av Guccis ansikten utåt år 2020, och här hemma i Sverige delar Ant Wan videos där han visar upp LV-väskor och en massa kontanter på sina sociala medier. Att rappare kollaborerar med modehus, telefonleverantörer, datorspel och till och med  snackstillverkare är ingenting ”kulturen” ser ner på, till skillnad från indierockkulturen under sin storhetstid. Tvärtom har hiphop och pengar en ömsesidig kärlek till varandra, där den kapitalistiska andan att överleva, vinna och tjäna mer än sin beskärda andel är en självklarhet i hiphopen. Att Linda Pira försöker tjäna pengar på en app är därför ett naturligt steg i karriärbanan som rappare.

Det går att argumentera att alla inblandade, från Pira till hennes kollegor som delade Workish, inte var tillräckligt pålästa om det de medundertecknade. Denna förklaring använde Cherrie. Men vore en ursäkt på sin plats? Rappare ska inte behöva ta mer ansvar för de socioekonomiska förhållandena än någon annan – det var bland annat den kritiken som riktades mot Malou och Arga snickaren-Anders, som hamrade kriminalitetens ansvar på Greekazo. Det kanske är mycket att begära från rappare att vara med i samhällsdebatten, när deras profession i första hand går ut på att underhålla. Samtidigt finns det en stark social dimension i hiphop som har genomsyrat genren ända sen start. Hiphoplegenden Tupac Shakur hade inte de bästa texterna, det bästa flowet eller den bästa stilen när han var på toppen av rap –  det var hans sällsynta förmåga att skildra den svarta, amerikanska upplevelsen som gjorde honom till en folkhjälte världen över. Att rap är en högst politisk genre går inte någon förbi.

Oavsett var vi landar i diskussionen så är kritiken mot Linda Pira legitim — gigekonomi är skit för de flesta inblandade. Det är dock synd att kritiken leder till att de inblandade parterna blir defensiva, istället för att försöka förstå varifrån den kommer.