Chromatica

Lady Gaga

Efter otaliga läckor, och framflytt av albumsläppet på grund av coronakrisen, möjliggjordes äntligen färden till Chromatica; en plats där alla ljud, färger och människor meleras i fler kombinationer än vad du någonsin kunnat föreställa dig, enligt Lady Gaga. Sedan  sitt förra albumsläpp för fyra år sedan har hon hunnit med diverse åtaganden som att skådespela i en av 2018 års mest hyllade filmer, ha en ett år lång Las Vegas-show samt varit huvudnumret i Super Bowls halvtidsshow, bara för att nämna några. Nu är tanken att återta danspopstronen, och det med bland andra svenskarna Axwell, Vargas & Lagola, Max Martin och Sebastian Ingrosso som låtskrivare.

Efter att den första singeln, Stupid Love, gavs ut i början av året var många fans nöjda, men den gjorde egentligen inget större avtryck i popkulturen som låtar från hennes tre första album gjorde. Och det med all rätt.Trots återgången till electropopen som gjort henne så älskad, är Stupid Love inte bättre än valfritt albumspår på Born This Way. När albumet sköts upp från tidigt april och rykten om ett samarbete med Ariana Grande började florera, blev förväntan på albumet dock allt större ju längre tiden gick. En vecka innan albumet kom, sköljde euforiska Rain On Me över oss som regn från en klar majhimmel, debuterade på toppen av Spotifys världstopplista, och höjde förväntningarna på albumet till skyarna.

Så, hur låter det då? Chromatica fullständigt kokar över av 90-talsfeeling. Det är french house, electropop och disco som samsas och skapar en tydlig bild av vad Chromatica är för ställe, och hur du ska känna när du väl är där. Många av albumets låtar passar av någon anledning lika väl på svettiga klubbar som på sommarens roadtrip, vilket av naturliga skäl borde indikera att frihetskänslan är den gemensamma nämnaren i de flesta låtarna. En upplyftande enhet vars texter förmedlar smärtan som Gagas kändisskap orsakat henne, och resan till emotionell läkning är också ett genomgående tema. På Fun Tonight sjunger hon “You love the paparazzi, love the fame // Even though you know it causes me pain // I feel like I’m in a prison hell // Stick my hands through the steel bars and yell”, vilket är bokstavliga referenser till hennes karriär, samtidigt som hon både berättar om sina tendenser att fängsla sina känslor, och att hon fastnat i personan hon skapat.

Även om texterna är inspirerande, och tempot uppiggande högt genom hela albumet, går det inte att undkomma att vissa spår på albumet känns smått onödiga – och lite lökiga. Att flera låtar tittar tillbaka på och hämtar inspiration från äldre dansmusik är inte problemet här. Det som saknas är något som ibland bryter av för att detta inte ska bli en ren och skär voguing-kavalkad, något oväntat och intressant. Den experimentella Gaga som vi älskar syns inte lika mycket här som på Artpop till exempel. Det finns absolut stunder som får en att höja på ögonbrynen, som övergången mellan Chromatica II och 911, eller det sjuka drum and bass-slutet på Sine From Above, men de ögonblicken kommer allt för sällan. Spåret med Elton John är också en av få genremässiga avstickare som fortfarande befinner sig helt inom ramen för albumet, och det hörs även tydligt att Vargas & Lagola haft ett finger med i spelet här. Sour Candy med den banbrytande K-popgruppen Blackpink är också en önskad popkaramell som är som hämtad från Club Kid-eran under 90-talet, och ger intrycket av att artistsamarbetena på skivan i alla fall fyller syftet av att bredda ljudbilden.

Mellanspelen kan för övrigt vara det bästa med hela albumet, de delar upp albumet i tre avsnitt, men knyter samtidigt samman det, och gör Chromatica garanterat mer lättlyssnat än om de 13 spåren hade följt varandra. Det inledande stråkarrangemanget Chromatica I kontextualiserar albumet direkt och lämnar snyggt över till Alice, och den klubbdunkande basen gör sökandet efter ett bekymmerslöst underland (där det företrädesvis finns dansgolv) oemotståndligt. 

Allt som allt är Chromatica välproducerat, dansvänligt, och framför allt glatt för första gången på väldigt länge för Gaga. Men om det är mer än ett lyckat försök att give the gays what they want återstår att se, för just nu känns det onekligen inte så; vistelsen på Chromatica kommer inte att dröja alltför länge innan det börjar bli dags för att packa väskorna igen. Oavsett var det ett bra val att skjuta på albumet till nu, för befriande musik är exakt vad som behövs i sommar. En liten del av mig hoppas att det i alla fall blir några regniga dagar, så vi får dansa av oss till allas vårt nya regn-anthem. Rain on me, tsunami. 

Bästa spår: Rain On Me, Alice