fbpx
Illustration: Bella Boccard

Kim VS Klänningen

Tone Schunnesson skrev för några månader sen en text i Aftonbladet om Kanye Wests ex-flickvän Julia Fox, där hon gjorde en reservation för att hon har ett fel i hjärnan som gör att hon tror att hon är Kim Kardashians syster, och att hennes omdöme därför är någorlunda befläckat av det faktumet. Jag inleder med det, eftersom jag, precis som Schunnesson, lider av samma fel i hjärnan. 

För några veckor sedan höll Vogue i sin årliga Met-gala i New York, på grund av pandemin har temat från förra året delats upp och även i år var andemeningen med galan någonting med USA. Kim Kardashian har med tiden blivit en av de mest efterlängtade gästerna, mycket på grund av att diverse modefolk inte tycker att hon borde vara där, men också för att modehus som Versace, Mugler och Balenciaga sett henne, med hennes kurvor, som den optimala musan. Förra året klädde hon sig i en svart heltäckande grej, gjord helt och hållet av jersey. Temat var ju USA, sa hon, och vad är mer amerikanskt än T-shirt? Internet blev helt galet. Tydligen hade hon låtit hennes makeupartist sminka henne, trots att hennes ansikte var helt täckt. 

Årets dresscode var amerikanskt 1880-tal, the guilded age. Men det var det nästan ingen som brydde sig om. Det enda som fastnade hos kändisarna var USA. Det började ryktas om att Kim hade börjat banta som en galning, för att komma i Marilyn Monroes klänning. Alltså, inte vilken gammal trasa som helst, utan den klänning Monroe hade haft när hon, hög som ett hus sjöng Happy Birthday Mr. President på Kennedys födelsedag för typ exakt 60 år sen. Monroes påverkade sludder misstogs för sexig förförelse, och det var så ryktena om Monroe och Kennedys affär kom att spridas. Om hon inte redan var etablerad som en sexbomb hos allmänheten, blev hon det nu när hon ovanpå det också blev den andra kvinnan. Sanningen är att de två aldrig ens var i samma rum, men fiktionen var så mycket mer lockande i det här fallet, och har bidragit till klänningens mytologisering. Utöver det är klänningen är också gjort i ett tyg som matchade Monroes hudfärg, vilket gav intrycket av att hon under klänningen var helt naken.

Kim kom såklart i klänningen, och meddelade stolt på röda mattan att hon gått ner 7 kilo på tre veckor. Några blev arga över att hon blivit så smal, men följer man samtids-profeter som skvallertanten @IgfamousbyDana eller Kardashian konnässören @Kardashian_Kolloquium blev man inte alls förvånad. BBL-eran är över, som de säger. 90-talets Heroin chic är tillbaka, eller åtminstone 00-talets lågmidjade jeans och tillhörande figur. De kurvor som Kim och hennes systrar är kända för förutspås därför långsamt “försvinna” (läs: kirurgiskt tas bort i en så pass långsam takt att det kan misstas för klassisk bantning). När viktpaniken gick över, Kim la nämligen ut en story från när två nervösa trälar friterade minimunkar åt henne i ett rum fyllt med 30 pizzor, kom Marilyn fanatikerna till attack. 

Amanda Lepore, modell och allmänt sk Klubkid (nu 54 år gammal), har vigt sitt liv till Marilyn genom att operera sig till en karikatyr av hennes avbild. Hon lägger ut en Instagram-slide, med en bild på sig själv bredvid Marilyns klänning, som för att säga att hon är ett riktigt fan, bredvid en inzoomad bild på skorna Kim hade på sig på röda mattan. Such a sacred delicate piece of glamour girl herstory, and she wore a PLEASER?!👠💋 skriver hon. 

Alltså, pleasers. En stilettklack med en ofta genomskinlig platå som främst bärs av strippor.

Här kickar min systerliga instinkt in: Marilyn var ca 10 centimeter längre Kim, så alternativet, att Kim hade haft lägre klackar och därmed trampat på klänningskanten, hade nog upprört Marilyn fanatiker som Lepore ännu mer. Men det här är, till skillnad från att ha Marilyns ansikte på allt från t-shirts till shotglas, att missbruka Monroes legacy. 

Men fler än Lepore blev upprörda, Bob Mackie, designern som gjorde skissen till klänningen för 60 år sen sa att Marilyn är den enda som borde bära klänningen, och The international council of museums, en grupp jag föreställer mig ungefär som de fyra familjerna i Gudfadern sa ungefär samma sak. Någon skrev på twitter “I was gonna say leave dead peoples clothes alone but I be thrifting”. Kim försäkrade folket om att klänningen var oskadd, hon har ju tagit bort 7 kilo från sin figur för just det här, och dessutom bytte hon om till en replika efter röda mattan. 

Det går några veckor, och folk slutar såklart bry sig. Fram tills för några dagar sen, då bilder på klänningen, som nu ställs ut på Met museums årliga modeutsällning i samband med galan, sprids. Någon har ringat in det platser där kristaller fallit bort, och man ser revor i tyget. Instagramkontot Diet Prada lägger upp en bild på de slitna klänningsbanden på story och skriver “Very curious of how the bottom looks”. Absolut en seriös kommentar, då kontot tar sin uppgift som modejournalister på dödligt allvar, men också ett skämt. Höhö, Kim har ju en så himla stor rumpa. Hos Marilyn fanatikerna på instagram går det ett belåtet “vad var det jag sa”. Såklart har dumma Kim och hennes stora rumpa förstört klänningen. 

2016 auktionerades Monroes ägodelar ut till allmänheten, eller snarare till dem som var tillräckligt rika för att ha råd med hennes pinaler. Att köpa döda kändisars grejer, tillochmed kläder, är inte ett helt ovanligt fenomen. Lady Gaga har köpt 55 plagg som tidigare tillhört Michael Jackson, och använt dem flitigt på event och konserter. Förra året auktioneras Lars Noréns ägodelar ut på Bukowskis. En tändare med författarens namn ingraverat gick för 33 papp. 

En tom pillerburk där det stod “Mrs A.Miller” (Marilyns namn då hon var gift med författaren Arthur Miller) gick för 80 tusen spänn och står nu hemma hos nån rik galning som gör gud vet vad med den. Det är lite perverst, men också lite befriande. För rätt summa pengar kan du ta saker som någon har bestämt hör hemma i ett museum, eller iallafall nerpackat i en låda i ett förråd, och göra dem till helt vanliga saker. For all we know använder Lady Gaga MJs handskar när hon ska städa sin toa. 

Och sen, när Lady Gaga dör, kommer handskarna säljas igen på auktion: nu för dubbla värdet. De har inte bara ägts av pedofilen och king of pop, de är också täckta av Lady Gagas bajs. Eller alltså, ni fattar grejen. Den generösa inställningen har Marilyn fanatikerna inte till Kim. Hon har förstört ett historiskt föremål. Hon, den banala realitystjärnan vars kändisskap inte på något sätt kan jämföras med Marilyns ikonstatus. Kim, som antagligen är den kändaste kvinnan på hela jorden. Kvinnan som gjorde röven household. Kvinnan vars kropp och utseende vecka efter vecka görs till headline och kvinnan som, oavsett om man gillar det eller inte, är en del stor av vår kulturella zeitgeist. 

Bara några veckor efter Marilyns död 1962, offentliggjordes ett av Andy Warhols kändaste konstverk, Marilyn Diptyken. Uppdelad i två tavlor, som en kristen diptyk dvs en helgonbild, ser man Marilyns ansikte tryckt om och om igen. På den första bilden i färg, och på den andra i svartvitt, hennes ansikte blir mindre och mindre framträdande i och med att bläcket tar slut och på vissa ställen är hon täckt med trycksvärta. Den sista bilden man skriver ut innan man byter färgpatron i en skrivare. Konstverket är såklart fritt att tolkas, men jag vågar påstå att det är en kommentar på ikoniseringen av kändisar, men också på förgänglighet. Marilyn har, på grund av att hon dog när hon var som vackrast, på ett sätt balsamerats som den ultimata ikonen.

Men Marilyn är inte (enbart) en sexsymbol, hon är ett nu sen länge komposterat lik i en kista. Att bära (och förstöra) klänningen är på ett sätt att förkasta ikoniseringen av kändisar eftersom man struntar i att föremålet anses heligt, men också ett sätt att föra den vidare. Med den odödliga status Monroe har tolkas Kims bärande av klänningen som ett likställande av dem två, från hennes håll. En jämförelse Kanye West var tidigt med då han 2013 sa ”Kim is Marilyn Monroe. You know that. She was controversial. She is controversial”. För dem som har Monroe som husgud sticker det i ögonen att någon så trashy som Kim ställer sig i paritet med ikonen, något jag kan tycka är naivt och historielöst. Hur skapas inte en modern ikon, absolut genom vara en vattendelare precis som Monroe, men främst på allas läppar. Fanatikerna kan säga att de tycker att Kim är irrelevant, men de fyller fortfarande kommentarsfält med åsikter om hennes feta röv. När vi om 60 år ser tillbaka på vår samtid, kommer Kim Kardashian att vara ett verktyg utifrån vi förklarar den. Precis som Monroe är idag. I hate to say it, Marilynfanatiker, men skillnaden just ain’t that big. 

Så, tillslut. Jag tänker på Marilyn diptyken, när tänker på Banksys konstverk som efter det klubbats för 220 miljoner strimlades sönder som ett Fuck you till alla som vill ge ett enormt värde till helt vanliga saker och jag tänker på de spruckna sömmarna i Marilyns klänning. Jag tänker på alltings förgänglighet. Jag tänker på Kims T-shirtklänning, och att den förhoppningsvis är lite stretchigare än Marilyns eftersom den utan tvekan kommer bäras av framtidens Kim om 60 år.

Text: Fanny Lindstedt Grahn, @_fanny4ever

/

Kim VS Klänningen