Joel Alme: “När nuet inte riktigt funkar får man söka sig till minnen”

Det finns inte många artister i Sverige som är så nakna som Joel Alme. Han har nyligen släppt sin tredje platta på svenska, det blottande konceptalbumet Sköt Er Själva Så Sköter Jag Inte Mitt, som har tagits emot väl av såväl recensenter som publik. Historieberättandet på skivan tar konstant avstamp i riktiga personer och platser, likt de tidigare två albumen i vad som nu känns som en oplanerad men logisk trilogi. De verklighetsbaserade sagorna på albumet utspelar sig allt som oftast i Göteborgs gamla arbetarkvarter, som idag är gentrifierade och trendiga. Passande då att vi träffas på Söder, den stockholmska motsvarigheten.

När vi möts på ett litet fik vid Skanstull är sångaren klädd helt i svart. Från mössan, till rocken, till stövlarna. Till och med snusdosan och gitarrfodralet är mörkare än novembernatten. Joel Alme är på turné med det nya albumet, och låter måttligt entusiastisk över det när jag frågar honom hur det går. 

– Det är ju ett jävla flängande. Men det är klart att det också är jättekul. Jag tar med mina bästa kompisar som jag känt sedan gymnasiet upp på scen och så kör vi en timme. Du känner till Hästpojken och Bad Cash Quartet? 

Klart att jag gör. Jag kände också till sedan innan att Alme turnerade som en del av Hästpojken under kultbandets tidiga år. Jag visste dock inte om att relationen mellan musikerna går tillbaka till tonåren. 

– Vi gick alla i samma gymnasieklass, och spelar fortfarande ihop. Jag har ju alltid älskat musik, men det var en annan nivå på de grabbarna. De släppte ju sina första album när de var 16-17. Justin Bieber-nivå. Det har varit som ett volleyboll-lag med roterande spelare på våra turnéer sedan dess, och jag är fortfarande längst ner i den hierarkin. 

Jag får intrycket av att Alme inte bara skämtar när han pratar om sin plats i hierarkin. Den gamla arketypen med en diva till frontman som styr sitt band med järnhand kanske inte är lika sexig längre, men det är ändå ovanligt att höra en artist prata om sig själv som att den befinner sig i botten av näringskedjan. För Alme är det en överlevnadsmekanism. 

– När det gäller bandet kommer jag på sista plats, jag är längst ner under jorden. Jag behöver nog ha det så för att hantera min egen prestationsångest. Jag tycker att spelningarna är jättestressiga, men jag jobbar på det. Jag är rädd för att göra folk besvikna. Men jag får påminna mig själv om att man ska vara jävligt glad att man får hålla på med det här alls. 

“Personligen tycker jag ju att allting över 300 kronor är alldeles för mycket. Jag är väl värd runt 250 till 280 kronor. Eller snarare kanske någonstans mellan 140 till 190.”

En liveartist som har en minst sagt ambivalent inställning till att ens stå på scen. Alme har en självkritisk ton om sitt eget artisteri som konstant balanserar mellan skämtsam och allvarlig. 

– Ärligt talat vet jag knappt vilken tid jag går på, var jag ska spela nästa vecka, eller ens vad mina egna biljetter kostar. Någon gång fick jag höra att de var för dyra. Personligen tycker jag ju att allting över 300 kronor är alldeles för mycket. Jag är väl värd runt 250 till 280 kronor. Eller snarare kanske någonstans mellan 140 till 190. 

Jag kollar upp biljettpriserna för Almes kommande spelning på anrika Katalin i Uppsala. 395 kronor. Efterfrågan verkar större än vad Alme själv tycks vilja tro, men han låter också rätt ointresserad av att sälja ut lokaler och spela inför folkhav, om ändå enormt tacksam gentemot sin publik.

– Jag blir på riktigt glad om det kommer mer än tio personer. Nu kommer det ju betydligt fler än det. Jag har en väldigt gullig och schysst publik, och det är ju allt från 20-åringar till 60-åringar som kommer, vilket är kul. Jag har inte dragit till mig den där indie-crowden, vilket jag tycker är skönt. 

Den svårfångade “indie-crowden”, ja. Trots att jag själv kanske är en del av den förstår jag vad han menar. Den där ocharmiga sorten som pliktskyldigt infinner sig på spelningar främst för att kunna filma och låta folk veta att de var där för att få någon slags oförståelig cred. Det är ett tänk som Alme känner igen från sin tonårstid i Göteborgs indiescen. 

– När vi var yngre var det ju 300 spelningar i veckan på Jazzhuset i Göteborg. Då var stämningen ofta “vilka skivor har du hemma då?” eller “mitt band är bättre än ditt band”.  Det är väl den crowden jag pratar om. Bland dem som kommer till spelningarna nu känns det inte som att någon har nåt behov av att leka cool. 

Den nya plattan Sköt er Själva Så Sköter jag Inte Mitt har hyllats i svensk press, och tagits emot med fina recensioner. När jag gratulerar honom på ett lyckat släpp verkar Alme mer intresserad av att prata om kvantiteten av recensioner, snarare än dem fina betygen. 

– Jag gick ju in och kollade hur många recensioner den hade fått, och reagerade ändå på antalet. När jag släppte mina första skivor kom det ju 20-30 recensioner, allt från Nöjesguiden och Aftonbladet till pyttesmå lokaltidningar. Har man tur idag får man fem recensioner. 

Det stämmer väl att kulturen har förändrats. Ett antal musikmagasin och sajter har lagt ner, och de flesta lokaltidningarna har inte kapacitet att ha en musikrecensent längre. När man inte längre behöver pallra sig till skivbutiken och noggrant välja ut album som är värda ens pengar har recensioner kanske inte lika mycket vikt, men Alme menar att han fortfarande är stöpt i den gamla tiden, då en bra recension kunde vara livsviktig. 

– Det är ju mycket som har lagts ner inom musikjournalistiken, och folk läser väl inte recensioner på samma sätt längre. Men recensioner betydde väldigt mycket när jag började göra musik och släppte mina första album. Jag lever fortfarande kvar i den tanken, och läser allt som inte är sågningar. När plattan kom ut skickade ju folk länkar till recensioner. Jag lät trummisen kolla alla först. Om det inte var en sågning kunde jag läsa den själv sen. 

En annan sak som Alme burit med sig från början är att han fortfarande stenhårt utgår från det klassiska albumformatet i sitt musikskapande. Sköt Er Själva Så Sköter Jag Inte Mitt är till viss del ett konceptalbum. Låtarna utforskar olika nedslag i livet genom att följa en människa i obalans från morgon till morgon, under ett och samma dygn. 

– Jag tänker ju alltid i album när jag är i studion, aldrig singlar och hits liksom. Handlingen är det viktigaste för mig. Sen är det inte som att varje låt är ett specifikt tidslag, som den där dåliga gamla tv-serien 24. Det är snarare nedslag i dået och nuet över ett helt dygn, på olika platser runtom Göteborg. 

Just hemstaden Göteborg har för Alme varit en konstant musa genom karriären. Den nya skivan har, som så ofta innan för sångaren, varit ett utlopp i en ständig process att komma till rätta med hans egen historia och hur den har format honom. Albumet har beskrivits som ett farväl, på ett par olika sätt. Till en svunnen ungdom som aldrig kommer tillbaka, och ett gammalt Göteborg som också är förlorat. 

– Jag har gjort den här grejen för mig själv. Jag har besökt gamla platser i Göteborg och letat efter minnen. Jag har kvar gamla vänner och familj där, men bor i Stockholm för att jag har fru och barn här. Men stundtals har det blivit lite vilset. Staden man växte upp i betyder så mycket för ens minnen och ens mående. Själv har jag inte mått så jävla bra de senaste åren.

Det märks att Alme fortfarande brottas med residensen i Stockholm och distansen till hemstaden. På vissa sätt finns hjärtat kvar på västkusten. 

– Jag har letat efter stunder där jag har mått lite bättre. Stockholm har aldrig gett mig samma känsla som Göteborg. Jag har försökt lista ut hur fan jag hamnade här, och greppa hur livet blev som det blev. När nuet inte riktigt funkar får man väl söka sig till minnen. Det som har gjort att man förstört sig själv, och det som har gjort att man överlevt. 

Alme har hävdat att det nya albumet skiftar fokus från den socialrealistiska tonen som präglade de två tidigare albumen, Flyktligan och Bort Bort Bort. Ändå känns diskbänken aldrig långt borta. Titeln Sköt Er Själva Så Sköter Jag Inte Mitt kommer från en textrad från låten Jaga Dagen, en historia om att fly från ett psyke i svikterna av missbruk. Frasen är menad som lite av ett långfinger till de som ser ner på människor från fattiga och stökiga bakgrunder. 

– När man kommer från där jag kommer från bär man länge med sig känslan av social skam och skuld. Att man aldrig kommer duga. Att de som tyckte de var lite finare än oss alltid kommer kolla snett, oavsett. Sköt Er Själva Så Sköter Jag Inte Mitt betyder väl ungefär att de människorna kan dra åt helvete och att jag inte bryr mig om vad de tycker längre. 

Klassperspektivet är alltid där i Almes musik och tankar, men enligt sångarens egna ord är det “ingen politisk plakatpoesi”. Det handlar ofta snarare om hur klasstillhörigheten och bakgrunden formar livsöden och världsåskådning på en mer personlig och stundtals filosofisk nivå. 

– Jag spelade hockey när jag var liten, och alla andra föräldrar i laget hade alltid fräckare bilar och sånt. Jag kunde känna att det var jobbigt att man inte hade råd med samma grejer. Jag har alltid varit väldigt påverkad av vad andra människor tycker och tänker, till en osund nivå. Jag har försökt släppa det lite på senaste. 

Alme pausar och tänker efter en stund, som om han inte verkar helt nöjd med den formuleringen. 

– Sen är det väl bra att bry sig lite ändå. Man kan ju träffa folk som har asbra självkänsla och inte bryr sig ett smack om vad andra människor tycker, och undra hur fan de gör det. De kanske är psykopater. 

Konflikten mellan det gamla Göteborg Alme växt upp i, och det nya Göteborg, som han verkar uppfatta som fullt av sådana där människor som tror att de är bättre än andra, märks ofta av på albumet. Spåret Blomman är till exempel en skildring av hur Göteborg har förändrats genom gentrifiering, med utgångspunkt i sångarens gamla kvarter. 

– Jag växte upp på många ställen runtom i Göteborg, och ett av dem var Linnéstaden. Det fanns ju Övre Linné och Nedre Linné. Övre var lite finare. På gränsen mellan Linné och Haga ligger ett litet litet torg där det nuförtiden ligger ett sånt där vidrigt Espresso House med en uteservering. 

Sångaren besitter för det mesta ett lugnt och avväpnande manér, men när han nämner just den uteserveringen finns en märkbar ilska. På Blomman sjunger han om att det under hans uppväxt såldes “blommor, med lite gräs bredvid” på torget, långt innan trendiga kaféer gjorde sitt intrång. 

– Det torget var väldigt annorlunda när jag växte upp, då hängde alla gamla kufar och original från Haga där, och sålde blommor och grönsaker och annat kul. Det fanns en tid när Haga bara var ett gäng rivningskåkar, och det flyttade in massa hippies där. De människorna som flyttade in då blev sedan dem här kufarna som sålde på torget. Blomman handlar om det torget, och hur det har förändrats.

Jag gör misstaget att tro att namnet “Blomman” syftade på en butik, men blir snabbt rättad. “Blomman” var nämligen en person. Ett sånt där Haga-original som knappt finns längre. Alme menar att atmosfären i kvarteret, som idag är en eftertraktad stadsdel att bo i, har förändrats. 

– Det var “Blomman” Blomqvist och Grönsaksbengan, bland andra. De sålde grejer men var också missbrukare själva. Nuförtiden finns den här attityden att alla är så jävla rädda för missbrukare, alkisar, de man kallar “A-lagare”. Man ska skjuta bort dem. För oss var de en del av grannskapet och gemenskapen, det var ingen som var rädd för dem. 

Kärleken för de gamla kvarteren och deras anda är uppenbar när Alme tänker tillbaka till de unga åren i Göteborg. Han pratar exalterat om uppväxten; dess komplexiteter och härligheter. 

– Det var en underbar uppväxt. Barnen som lekte på varenda gård, arga Berta längst ner på gatan. Det kanske inte fanns pengar, bilen kanske krånglade, men det fanns ett band mellan alla. Nu ser man stråk av gentrifiering och segregering i stan som jag inte tycker är helt sunda. 

Almes musik överlag, och det nya albumet i synnerhet, har ofta varit resultatet av ett sökande efter identitet. Här handlar det om att åka tillbaka till där allt startade för att leta efter sig själv, men att finna att den platsen man växte upp på inte riktigt finns kvar. Just därför har han stämplat albumet som ett sorts avsked. 

– Det är lite att jag säger farväl till en svunnen tid, en tid då vi hade Blomman och dem andra. Då växte de flesta jag kände upp med att studsa mellan olika hyresrätter över hela stan. Nuförtiden är allt dyrt och det är bara en viss typ av människor som har råd att bo på en viss plats. Jag tror inte det är bra. 

Alme verkar konstant vara väldigt medveten om hur han formulerar sina egna tankar. Han vänder och vrider på dem. Inget är någonting simpelt eller svartvitt, och han verkar rädd för att låta skenhelig eller predikande. 

– Sen är det ju bara min syn på saker, och det är kanske lätt att jag låter som en självgod gubbe nu. Ni som är unga nu kanske har en helt annan syn på saker, jag kan ju inte sitta och säga till dagens ungdomar att deras uppväxt inte är lika bra som min var, för det har jag ju ingen aning om. Men min känsla är att det inte är lätt att vara ung idag.  

Albumet behandlar en rad andra teman, bland annat att förlora närstående, och sorgen därefter. “Att få glömma en stund, att jag förlorade dig”, lyder en textrad från albumspåret För En Stund, som i titeln också dedikeras till två personer som heter Lasse och Carina. Jag blir nyfiken och frågar vilka de är. 

– Carina är min mamma, och Lasse är min styvpappa, som har varit med mig sen jag var tre år gammal. Han dog nu för ett år sedan. Han och min mamma ägde en guldsmedsaffär i Haga, som de hade tänkt stänga för att köpa ett litet hus på landet och bo där. De hade planerat det ett tag, men så fick Lasse cancer. För En Stund skrev jag om min mamma efter det här hände, men det är väl också en blandning av känslorna i mig och i henne. Om man bara kunde ge en människa förmågan att slippa sorgen, och försvinna från allt det där för en stund, liksom. 

Det är oerhört tunga ämnen, som Alme tacklar med en värdig klarhet. I början av karriären skrev han på engelska, men ända sedan han bytte till svenska på 2015 års Flyktligan har texterna varit oerhört personliga och målande, med många referenser till riktiga platser, händelser, och människor. Ofta har han fått frågan hur han balanserar att tala öppet om så personliga och potentiellt känsliga ämnen. 

– Det allra viktigaste är att det sker med respekt. Om vi tar skrivandet om missbruk, till exempel, som jag ofta hamnar i. Jag har en helt annan tanke om missbrukare än vad gemene man nog har, och därför är det lättare för mig att skriva om det. För mig är det inget skamligt som man ska gömma undan. Samtidigt kan jag ju inte gå runt och namedroppa människor och lufta deras problem för världen hur som helst. Å andra sidan vill jag inte att det blir för vagt och ospecifikt. 

“Den där sociala skammen finns i varenda jävla familj, men vissa är bättre eller sämre på att ljuga om det.”

Alme berättar att han ofta pratat med sin mamma om vad han kan och inte kan säga i intervjuer, angående familjebakgrunden och problemen i uppväxten. När han släppte Flyktligan, karriärens första album på svenska, blev intervjuerna knepiga att hantera. 

– Folk satte rubriker där det stod om död och missbruk i stora bokstäver, och det blev lite fel. Där och då lärde jag mig att jag kanske ska läsa igenom vad jag faktiskt sagt i intervjuer innan de publiceras. Jag fick sätta mig ner med mamma och gå igenom vad jag kan och inte kan prata om. Jag snackar om kanske 5% av mina upplevelser. 

 I slutet menar Alme att ärlighet ändå varar längst. 

– Den där sociala skammen finns i varenda jävla familj, men vissa är bättre eller sämre på att ljuga om det. Folk skäms för att de inte har några pengar, över någon farfar som har supit ihjäl sig, över att man har inte råd att åka på skidresa. Jag tror man mår bra när man lägger alla korten på bordet och försöker släppa den där skammen. Då kan man börja se sambanden och förstå varför saker är som de är. 

Med varje avsked till något gammalt ska väl också något nytt ta plats. Jag frågar vad det är för ny början som väntar för Alme själv, vad som händer härnäst. 

– Som person är jag ute efter att få lite mer lugn och ro i själen. Nöjd kommer jag nog aldrig bli, men jag vill kunna vakna upp på morgonen och inte ha den där gnagande känslan av oro i kroppen.

Det är talande om Joel Alme som person och artist att hans tankar inte går till något framtida albumsläpp, eller andra karriärplaner. För honom har det här har alltid handlat om något djupare än så, där musiken är en mekanism i ett mycket större sökande efter klarhet och sinnesfrid. Jag önskar Alme all lycka till i den jakten, innan vi skiljs åt och han går mot tågstationen. Han ska, som så många gånger innan, till Göteborg.