fbpx
Illustration: Nadia Snopek via Shutterstock

Jensens nya kläder – “Det har alltid varit tvång”

Förra veckan rapporterade Göteborgs-Posten att Jensens grundskola i Göteborg infört en klädkod som ska utesluta plagg “som kan associeras med machokultur, utanförskap och kriminalitet”. Skolan menar på att eleverna bör klä sig “propert” och se skolmiljön som “en arbetsplats”. KULT har intervjuat några av eleverna på Jensens grundskola, som delar med sig av sina tankar och upplevelser.


När Göteborgs-Posten förra veckan publicerade en artikel om att Jensens grundskola i Göteborg har infört en klädkod var reaktionerna många och spridda. Sebastian Nyrén Vanneryr, rektor på skolan, menar att klädkoden är en “allmän rekommendation” – något som eleverna på skolan inte helt håller med om.

“Alltså, det här med att de pratar om det som att det är en rekommendation, det är det verkligen inte, det har ju alltid varit tvång liksom”, berättar en elev som gick ut 9:e klass i våras. “Vi hade ju förbud mot midjeväskor, eller ‘becknarväskor’ som han valde att kalla det, långt innan det blev officiellt.”

På frågan om vad som hände ifall man mot all förmodan dök upp med magväska i skolan svarar eleverna att den oftast blev konfiskerad. Ibland ringde lärarna också hem till föräldrar och gav en kvarsittning. 

Samtliga elever som KULT talat med berättar att de upplevde en förvirring när klädkoden trädde i kraft, och menar på att de varken kände att beslutet blev ordentligt förmedlat eller att de fick en chans att påverka. En elev berättar att hennes klass försökte ifrågasätta beslutet, men inte fick något gensvar: “Vi var jättekritiska till ganska många av reglerna, och frågade lärarna och sa att det är ju ett vanligt klädesplagg bara, en liten väska, och vi kunde inte förstå hur det skulle kunna förstöra skolans image så mycket. Och vi sa det att den är ju användbar för att ha småsaker i, men då sa de att det var en bestämmelse som de inte kunde ändra på.” 

Eleverna har varierande upplevelser av anledningarna bakom klädkoden och informationen verkar ha nått dem på olika sätt och i olika utsträckning. Samtliga är dock misstänksamma mot de officiella anledningar som skolan uppgett. En av eleverna menar på att han tolkat det som att det var för säkerhetens skull, för att man inte skulle kunna gömma farliga föremål i magväskorna. Han upplevde dock motiveringen dubbelsidig, då andra slags väskor fortfarande var tillåtna:

“När vi väl visste att becknarväskor förbjöds så blev vi lite förvirrade, för det hade liksom inget med säkerheten att göra, det var ju liksom en väska, och man får ju ha med sig andra väskor.”

Många av eleverna har tydligt formulerade tankar kring skolan och sina upplevelser där, och det verkar finnas ett starkt behov från eleverna att få komma till tals. Samtliga elever vittnar om en brist på elevdemokrati och frågor som ställts men som aldrig fått svar. En del av eleverna på skolan beskriver också upplevelser av rasism och sexism på skolan. De är också eniga om att klädkoden inte består av slumpmässiga komponenter, utan snarare prickar in väldigt specifika attribut, som i mångt och mycket prickar in personer av särskild bakgrund: 

“Vi har förmodat att rektorn inte vill ha med förorten att göra, eller den typ av personer som symboliserar förorten eller liknande. Han fokuserar ju mer på innerstadsområden, centrumområden, ja helt enkelt mer vita områden” säger en av eleverna. Sebastian Nyrén Vanneryr har i ett mejl stolt annonserat att andelen elever från utsatta områden minskat och att ”Idag kommer minst 90% av våra elever från vårt närområde och vi lockar utan tvekan stadens mest ambitiösa och skötsamma elever”. Han har i mejlet också skrivit att “Jensen inte är för alla”. En formulering som han senare beklagat sig över, men som trots allt skickades till samtliga föräldrar vars barn går på skolan. 

Eleverna berättar allihop samma historia om Jensens grundskola, som väl stämmer överens med den bild som Vanneryr delar: när de började på skolan var elevsammansättningen varierad — där fanns elever med olika bakgrunder, socioekonomiska förutsättningar och från olika delar av Göteborg. Sakta men säkert har dock andelen elever från förorterna minskat, och eleverna upplever allihop att det varit en aktiv process, som klädkoden syftar till att förstärka. 

Vid ett flertal tillfällen återger eleverna kommentarer som rektorn ska ha sagt, som de direkt eller indirekt upplevt som rasistiska och olämpliga. Det rör sig om alltifrån kommentarer om att “det ser ghetto ut” när elever har på sig jackor inomhus, till rakt av rasistiska kommentarer. En av eleverna berättar att hennes tre vänner, som bär hijab, inte ville göra simprovet tillsammans med killarna — och då fick höra att de skulle få sämre idrottsbetyg. Eleven beskriver att rektorn, då tjejerna gick fram till honom för att beklaga sig över situationen, svarade med att fråga “Varför kan inte ni vara mer som svenska tjejer?” och lade sedan till “Vad skulle er mamma säga om ni kom hem med en svensk kille?”. Eleven berättar att de förde vidare händelsen till lärarna men inte blev trodda. 

En av eleverna berättar att rektorn vid ett tillfälle fick kritik av föräldrarna på grund av bristen på mångfald och då försökte förmå de enstaka elever som stack ut, exempelvis genom sin sexuella läggning eller hudfärg, att ta extra plats — för att konstruera en bild av att det fanns representation på skolan. Eleven ifråga uppfattade det som orättvist att ansvaret för att skapa representation lades på dem, och som motsägelsefullt då rektorn aktivt arbetat med att minska mångfalden och därmed representationen.

Under intervjuernas gång uppstår en tudelad bild — det råder delvis splittrade uppfattningar om hur stora problemen varit, där en elev uttrycker att han inte upplevt någon rasism på skolan alls och att den mediala bilden är förstärkt, samtidigt som ett flertal andra elever vittnar om starka upplevelser av rasism. Åtskilliga elever uppger att de många gånger protesterat, kritiserat och ifrågasatt skolans beslut och metoder, utan att ha fått gensvar eller  ordentliga förklaringar. Samtidigt berättar eleverna att de trots att de inte fick vara med och påverka sin studiemiljö förväntades ta ansvar för sådant som egentligen inte ligger i linje med deras roll som studenter, som till exempel att skapa representation.

En annan, ständigt återkommande berättelse hos samtliga som intervjuas — framförallt tjejerna — är den om en lärare som år efter år kommit undan med sexistiska tillsägelser och kommentarer, och som förlagt ansvaret för killarnas koncentrationsförmåga på tjejernas utseenden och klädsel. En av eleverna berättar att bland annat hans före detta flickvän fick uppleva detta, och att läraren ska ha uttryckt att såväl hennes, som andra tjejers, sätt att klä sig var “slampigt” vid ett flertal tillfällen.

“En av de utsatta var min dåvarande flickvän, hon var ganska starkt emot och sa att hon inte tyckte om det, att hon kände sig nedvärderad. Lärarna har inte heller problem att göra det inför klassen liksom, att be någon byta, eller knäppa igen, någonting.”

På frågan om vad som är motiveringen bakom att inte få vara “lättklädd” svarar samtliga elever att de fått svaret om att det är för att inte störa pojkarnas koncentration. “Hon sa till oss att det var för att pojkar inte kunde hjälpa när de tittade. Och att det tog fokuset från studierna, så om vi klädde oss lämpligt så skulle det inte ta killarnas fokus” berättar en av tjejerna.

Ytterligare en tjej återger en liknande historia:

“Hon har aldrig sagt det till mig, men hon var NO-lärare så när vi pratade om hur kroppen utvecklas och sånt, så kunde hon säga att tjejer inte ska ha på sig urringade kläder, för att det typ gör killar tända, som att det var vårt fel.” Hon tillägger att det kom som en chock, och att ingen av eleverna visste vad de skulle säga, vilket resulterade i att ingen sa emot.

Det slutar dock inte där — läraren ska också upprepade gånger ha ställt tjejernas intellekt i direkt förhållande till deras utseenden, och sagt nedvärderande kommentarer om deras studieprestationer baserat på deras klädstil. Lärarens inställning tycks ha varit att det är oförenligt för tjejerna att vara både duktiga i skolan och se bra ut samtidigt:

“Typ om en tjej hade på sig en urringad tröja, eller ja — vanliga kläder — typ urringat och tajta jeans, då sa hon till en att ‘looks can’t buy you knowledge’. De flesta tjejerna var väl ganska arga på henne eftersom hon sa sånt, och om en tjej som klädde sig så hade fel på någonting så sa hon helt plötsligt bara ‘jag förväntade mig ingenting mer av någon som ser ut som dig’. Jag är ganska säker på att de flesta av tjejerna i min klass gick igenom det för vi pratade om det. Det var en sak som skedde ganska ofta” berättar en av eleverna.

Eleverna berättar också att de vid ett flertal tillfällen tagit upp det här med sina lärare, som sagt att de visserligen kunde försöka prata med läraren i fråga — men att det troligtvis inte skulle ge mycket effekt. “Hon är som hon är” blev det uppgivna svaret. En av eleverna berättar att det inte bara påverkade de tjejer som blev utsatta, utan även de som undslapp kommentarer: 

“Vi andra tjejer vågade inte vara oss själva riktigt, för när vi såg de tjejerna som faktiskt var sig själva, så blev de bemötta med så mycket kritik, på en plats där vi var fem dagar i veckan. Man orkar inte med det.”

Möjligheten att kunna vara sig själv och uttrycka sin identitet har eleverna blandade erfarenheter av. Många av dem vars klädstil inte träffades av reglerna upplevde inte dessa som ett problem på ett personligt plan, men ansåg dem däremot som onödiga och i många fall som rasistiskt motiverade. De elever som däremot ville kunna ha på sig sådant som enligt rektorn “främjar machokultur och kriminalitet” kände sig hämmade. Överlag råder det dock konsensus kring att beslutet om den nya klädkoden inte kändes befogat:

“Det känns både löjligt, att en skola fokuserar på det och inte på undervisning, och det känns som att det inskränker lite på ens integritet, att man blir fråntagen en del av dig själv, när du inte får ha precis det du vill ha. Jag har blivit fråntagen min bandana, till exempel.” berättar en av eleverna. 

En annan elev uttrycker liknande tankar:

“Om man vill göra skolan till en bättre plats så borde man gå utifrån beteende och såna saker, istället för klädstil. Jag tycker inte att klädstil är något som gör att din säkerhet förbättras, utan din klädstil är liksom yttrandefrihet.”

Jensens nya kläder – “Det har alltid varit tvång”

Mejla skribenten!