fbpx
Foto: Press

Intervju & textpremiär med Mattis

Hiphoplyrikern Mattis har de senaste åren briljerat med sitt textförfattande. Ända sedan Mindfellaz-medlemmen, tidigare känd som Jass, var en ung tonåring har han skrivit och förfinat sin konst vilket har belönats med bland annat Stims textförfattarstipendium både 2018 och 2019. Med två EP:s under namnet Mattis är han nu aktuell igen med nya singeln Staffli som släpps 28/8 och ett kommande soloalbum som skymtar vid horisonten. 

I samband med släppet av Staffli har vi på KULT äran att stå för premiären av låttexten! Vi har också tagit tillfället i akt för att prata med Mattis om allt från det kommande albumet till litteratur och den internationella kontra nationella hiphopscenen.

Hur skulle du beskriva Staffli?
– Jag tycker att det är den svåraste låten på plattan att beskriva för det känns som att det är typ hela albumet lite intryckt i en låt, och jag har inte riktigt haft den känslan sen jag skrev Kärlek. Att typ skriva av sig och verkligen vara ofiltrerad i det. Mycket har väl handlat om att man blir vuxen och fattar dualismen i saker och förstår saker som folk gjorde mot mig när jag var yngre som jag tyckte var jobbiga eller keffa, att intentionen var kärlek, tuff kärlek eller vad man ska kalla det. Och att det kan vara fint och fult på samma gång men det behöver inte vara värt mindre för det. Och så känner jag nog på Staffli med att tillåta sig vara i både de fina och fula stunderna och att någonstans försöka hitta tacksamhet eller hitta ljus i saker som känns svåra. 

Är det så att Staffli sätter tonen för det kommande albumet?
– Exakt, och det känns kul att nästan presentera det som en trailer till en film och att man ändå får ett helhetsbegrepp om flera saker som fördjupas i låtar på albumet sen. Sen har jag alltid varit en sucker för det som Jay Electronica gjort och att bara skriva av sig. Jag har svårt att tänka ‘nu ska jag skriva en låt om det här’ utan det bästa är när man catchar ett moment eller känner mycket på samma gång och sen bara köra, köra, köra, sen får det bli vad det blir. 

Låttexten till Staffli. Del 1/3

När jag lyssnade igenom din musik märktes det verkligen hur mycket du har utvecklats på sångfronten och hur du har skapat ditt eget sound de senaste åren.
– Jag känner det med och det kom en sån brytpunkt typ precis innan Axel EP:n när jag bara fick en sån block, jag kunde inte skriva på hiphoptrummor längre. Jag har ju fostrats i den världen i typ tio år men det blev så outmanande att fortsätta med det loopbaserade. Nu har jag börjat uppskatta det mer igen genom att lyssna på typ lofi-hiphop och sådär. Men ett tag var jag jävligt allergisk mot hela den biten. Det är väldigt många som har öppnat dem dörrarna med att sjunga och rappa. Det känns som att tvåtusensex-sju så var det Lauren Hill och Chords som sjöng och rappade, Timbuktu har varit lite sådär mellanland hela tiden, men att sjunga var lite så ett big no-no om man rappade. 

När det kommer till just textförfattandet av din musik märks det att du har väldigt satta fötter. Varifrån får du inspiration till texterna?
– När jag var liten så lyssnade jag mycket på Cornelis via mina päron eller min morfar och sen Monica Zetterlund, Beppe Wolgers, egentligen hela den svenska vistraditionen har varit väldigt tongivande tror jag. Och nu på senare år när typ Erik Lundin slog igenom kändes det också som att det fick ett uppsving med textförfattande. Men inspirationsmässigt är det böcker. Jag har alltid läst men de senaste åren har jag verkligen fått upp det igen och hittat något flow i att läsa. Och jag tror det är det som det handlar om, att fortsätta utveckla sitt språk, för vad man än håller på med – om det är hiphop eller pop – så kommer man till slut till en punkt där man måste hitta nya språkvärldar eller nya låneord för att utvecklas och då är att läsa väldigt tacksamt.

Det känns inte som det är ofta man hör böcker som inspiration inom hiphop.
– Nae, asså och sen tror jag att det kan låta pretentiöst ibland att liksom att sitta med något finlitterärt men jag tror i princip att det kan vara vad som helst. Det spelar ingen roll om det är serietidningar eller kioskdeckare eller vad det än må vara. Men just att hitta nya identiteter som man kanske inte använt sig av innan, och jag tror att det bästa sättet att etablera det är att läsa och skriva. Om man kollar på författare, det rådet jag har sett mest av författare är “ska du bli bättre på att skriva, läs”. Och det är bara att läsa, läsa, läsa för till slut plockar du upp det. Och det är samma sak med musik. Intresset för att börja med musik börjar med att lyssna och studera det så mycket som möjligt. Sen tycker jag det är skitkul och har alltid gillat språk och jag gillar historieberättande och det känns som det är något fint i böcker, för där får man visualisera det själv i huvudet typ, och jag har alltid tyckt om den grejen. 

Låttexten till Staffli. Del 2/3

Dina texter handlar ofta om kärlek. Har den tematiken kommit naturligt eller är det något som du medvetetet tänkt på?
– Nej, men det har nog mest naturligt blivit så, sen tror jag egentligen det bottnar i andra känslor som visas tydligast i relationer. Och då har det bara blivit lättast att föra det exemplet i en relation på något sätt. Sen så var jag jättenykär när jag skrev Axel och var i en situation där jag var jävligt rädd att det skulle ta slut typ. Eller jag var nog mest hög på relationen på Axel och sen på Ögon, EP:n som kom efter, var tanken att den skulle handla om rädsla helt och hållet men sen blev det väldigt mycket rädsla i relationen. Det har nog bara tagit turns naturligt. Sen lär ju kärlek vara the number one thing för alla kreativa, det känns som en så tacksam känsla att återkomma till för det genomsyrar allt vare sig det är föräldrarelationer eller vänner eller allmänt en partner. Det har varit lite svårt att dra gränserna för mig.

Ja men det känns som kärleken som förmedlas genom din musik inte bara kommer från en partner utan omgivningen runt omkring dig med. Det är inte mycket bragging i din musik.
– Det är nog också för att jag har gjort den biten jävligt mycket, jag har en duo, nu har inte vi gjort musik på länge, men när jag började så gjorde vi väldigt klassisk boombap bragging hiphop och jag tror att med hela soundbytet behövde jag testa något nytt och då försökte jag backa lite från skrytrappen. Det är kul att skriva skrytrap och bara flexa men jag behövde i alla fall en paus från det.

I en tidigare intervju pratade du om den amerikanska hiphopscenen och sa att den inte intresserade dig särskilt mycket. Är det fortfarande så?
– Nae, jag vet inte om det var riktigt så då heller. Men jag tror att det kändes som att det var mycket mer intressanta grejer på den svenska scenen och att det kändes roligare att lyfta. Jag lyssnar nog ungefär 50/50. Sen har jag nog inte riktigt hängt med i den nya amerikanska trenden och det har jag inte gjort med den svenska heller, alltså den som går snabbare och är mer nätbaserad. Men jag lyssnar skitmycket på Mick Jenkins, Kendrick, J. Cole, Noname till exempel. 

Det känns som din och Mick Jenkins musik har många liknelser i samtalsämnen och teman.
– Ja men verkligen, särskilt The Healing Component. Asså han har ett framträdande han gör på BBC Live Radio där han bara kör med piano och spelar outrot till den plattan och jag har bölat så många gånger till det, det är så jävla fint. Men jag har också fått för mig att han har någon poetisk underton i sina texter som jag inte hittar hos många andra artister och jag hittade Gil Scott-Heron via honom också. Mick Jenkins släppte en platta som heter Pieces of a Man förra året som är baserad på en platta av Gil Scott-Heron som heter Pieces of a Man. Och jag har lärt mig uppskatta det poetiska, och poesi i sig också. Jag har haft lite svårt för det emellanåt, eller du vet det teatraliska, men vissa grejer där är bara så sjuka och svinfeta. Så verkligen, jag har spelat Mick Jenkins hur mycket som helst. Absolut.

Låttexten till Staffli. Del 3/3

Anser du att det finns något unikt i skandinavisk hiphop?
– Jag tycker att det finns en nerv i skandinavisk hiphop som inte riktigt finns på andra platser. Jag vet inte om jag kan definiera det men det lyckats ta sig in en mjukare sida och en mer reflekterande. Det har det gjort på den amerikanska scenen också med artister som Mick Jenkins men det känns som att vissa ideal lever vidare starkare där. Jag tycker typ Random Bastards är ett jättebra exempel där det finns ett eget sound med folk som kan rappa om hur det är att leva i norra Sverige, de är väldigt unika. 

Mattis berättar även om sin vän Pesso från Finland, frekventa kollaboratören Blezz Beats och Broder John som nordiska artister inom hiphop där alla har konceptuellt och soundmässigt skapat väldigt unika ljudmiljöer. 

På frågan om vad framtiden bär med sig svarar Mattis entusiastiskt att det är Linus och Hannes, två bröder från Stockholm, och Oscar Calle Broberg som har producerat albumet (som släpps i slutet av Oktober!) och att han verkligen ser fram emot att jobba mer med alla dem och Blezz Beats. Efter att albumet släpps är Mattis inställd på att ge sig själv tiden att leva lite och att andas mellan släppen för att fortsätta vara kreativ. Mattis berättar också att han försöker att skriva mer i allmänhet, vare sig det handlar om musik, dikter eller noveller. 


Staffli släpps på fredag den 28/8.

/

Intervju & textpremiär med Mattis

Mejla skribenten!