Kasino: ”Jag har inte velat blunda för känslan jag försöker framställa”
Debutaktuella Johannes Runemark, alias Kasino, må vara dagsfärsk med sin debut-EP Du, men någon nykomling i musikvärlden är han då inte. Vi har tidigare sett honom som livemusiker och låtskrivare bakom flera etablerade svenska artister, alltid med planer på solokarriär i bakhuvudet. Idag släpps de sista två låtarna till den personliga debuten, som bland annat gästas av Panda Da Panda. Vi lånade oss en förmiddag av Kasino under en hektisk dag då han var tillbaka i födelseorten Göteborg, för att prata om solodebuten och vägen som ledde fram till detta.
– Nu har jag ju bott i Stockholm i snart tio år, men jag brukar sakna Göteborg ganska mycket. Jag tänker väldigt ofta på om man kanske skulle ta och flytta tillbaka hit någon dag, men sen när jag väl kommer hit och hälsar på, tänker jag mest… nä, jag tror jag skiter i det.
Av alla ställen man så ofta förknippar med Sveriges näst största stad – Haga, Götaplatsen eller kanske Järntorget, väljer vi istället att mötas upp i industriområdet på Ringön. Det som ofta brukar beskrivas som stadens centrum för svartfester, replokaler och streetrace, har nu återgått till sitt ämnade syfte. Industrierna pågår för fullt bakom plåtfasaderna, lastbilarna mullrar i bakgrunden och tomma lustgaspatroner pryder vägdikena då vi möter upp Johannes Runemark. Vi slår oss ner på en trasig bänk, avsedd till att agera rökruta för närmsta industri, för att ställa honom frågan vi alla funderar över:
Vem är Kasino?
– Kasino är ju jag till 100 procent. Det är liksom inte ett alter ego eller så där. Det är egentligen bara ett namn som jag kände att jag ville ha. Sen har jag ju också hållit på mycket med att jobba med och producera åt andra musiker, och att jag då ville ha mitt eget projekt. Att jag då kan låta mitt eget namn vara något annat så får Kasino vara namnet för det här.
Vi har redan nu fått ta del av två låtar, som tydligt porträtterar den typ av transparenta, ärliga och detaljrika texter som Johannes gjort oss bekanta med. Musiken är i sig en blandning av genrer som han stött på under sitt liv, men ingenting som egentligen har någon tydlig profil.
– När jag lyssnar på EP:n jag nu ska släppa känner jag att ”det är jäkligt rörigt här alltså”. Jag kan känna att texterna har jag liksom skrivit. Det är ingen som kan ta ifrån mig det. Det är 100 procent jag. Själva musiken har aldrig varit kärnan i det jag gör. Sen är jag också så ambivalent, jag går igenom faser hela tiden. Ibland vill jag att det ska låta nästan som techno och ibland måste det vara så akustiskt som möjligt. Det har nog mycket att göra med att jag inte vill måla in mig själv i ett hörn. Jag vill inte känna att här är du, här hör du hemma och att folk ska förvänta sig att där borta har vi Johannes och han gör den här typen av musik. Det får de gärna göra med hur jag skriver mina texter, men när det gäller det musikaliska vill jag ha en flytande form.
Ett exempel på de transparenta texter Johannes blivit uppmärksammad för är detta utdrag från låten Skriva om dig, som släpptes tidigare i vår: ”Jag kommer skriva om dig när jag kommer hem. Skriva om katten som du ville ta med hem, skriva om huset där vi aldrig fick en blund och hur tårarna aldrig slutade rinna från din kind”. Han beskriver det bäst själv – att han vill sjunga om det fula i allt det finaste som finns.
”Jag kan inte måla samma jäkla tavla igen. Jag måste måla en ny tavla nu, men jag måste också känna vad jag vill måla, och jag har inte riktigt känt vad jag vill måla ännu.”
– Jag har liksom inte kunnat gå runt eller förfina saker. Jag har inte velat blunda för känslan jag försöker framställa. Pennan har fått gå i stundens hetta. Jag föreställer mig bilder, och de bilderna vill jag inte förstöra och jag kan inte heller förstöra dem. Jag är nog jävligt dålig på att hitta på saker också. Jag måste ha en känslomässig connection till låtarna och kunna relatera till dem. Speciellt till de texterna jag skrivit nu. Sen kanske nästa EP jag skriver bara är skitsnack. Nu efter att EP:n var klar kände jag att jag kanske skulle börja skriva igen. Men det går inte. Jag börjar skriva och känner att jag har avhandlat det här nu. Jag kan inte måla samma jäkla tavla igen. Jag måste måla en ny tavla nu, men jag måste också känna vad jag vill måla, och jag har inte riktigt känt vad jag vill måla ännu.
Johannes snurrar nervöst på en av sina ringar medan han beskriver texternas innebörd. Om hans nervositet grundar sig i de ämnen som texterna berör, kring den radioinspelning han är inbokad på senare i eftermiddag, för att det börjat duggregna och vi sitter utomhus eller om det är på grund av att den rangliga bänken vi sitter på när som helst kan braka ihop, går inte att avgöra. Vi byter samtalsämne och kommer istället in på hur det faktiskt känns för honom att släppa den efterlängtade debut-EP.
”Det känns som att jag släppt den här EP:n 450 gånger i huvudet.”
– Det känns som att jag släppt den här EP:n 450 gånger i huvudet. Så just nu känner jag nästan mest tomhet typ. Alltså jag känner ju verkligen att det ska bli roligt att dela med mig av två nya låtar, men också att det ska bli skönt att gå vidare i livet. Det känns nästan lite förlösande på nåt sätt. Men det har ju varit jävligt mycket ångest alltså, det ska jag ju inte sticka under stolen med. Mycket osäkerhet, ängslighet och mycket tankar som jag fortfarande tänker än idag. Det är nog mest en osäkerhet på mig själv. Jag sätter så hård press på mig själv att allt ska bli så jäkla bra hela tiden. Men också typ om jag sagt för mycket i nån låt, eller om folk kommer att förstå och så där. Men sen är det ju också det första jag släpper, så jag har nog dramatiserat det ganska mycket också.
Även om Kasino är ett nytt namn på den svenska musikscenen är Johannes verkligen ingen nybörjare i branschen. Han har tidigare skrivit låtar till flera etablerade svenska artister som Miriam Bryant, Veronica Maggio och Thomas Stenström, och även agerat gitarrist till First Aid Kit och Tove Styrke. Men att själv vara den centrala karaktären och både skriva, producera samt spela in låtar åt sig själv är en helt ny grej för honom.
Hur kom det sig att du ville påbörja en solokarriär?
– Jag har alltid velat det, ända sedan jag startade mitt första band i högstadiet. Det har liksom alltid varit min egodröm. Jag har ju länge skrivit åt andra och fått vara en del av andras uttryck, och det är alltid så fint, men jag har alltid känt att jag vill ha hela kakan. Jag vill skriva det, producera det och framföra det. Jag tror det var viktigt för mig eftersom jag tänkt det så länge.
Var det någon speciell anledning till att du valde att gå solo just nu?
– Jag har alltid varit så bra på att gräva ner mig i annat jobb. Jag har alltid skrivit åt andra eller turnerat med dem, så jag har nog rymt från det faktum att om jag vill göra min EP, måste jag lägga ner tid och arbete på det. Men sen kom ju corona och allt tog tvärstopp. Jag fick inga andra jobb och det enda jag kunde göra då var att fortsätta där jag slutade på mina egna grejer. Det kom väl ganska naturligt att jag då kunde lägga hela mig själv i något. Jag får väl tacka corona där helt enkelt… nej, fan va hemskt att tänka så, haha.
Även om det är Johannes som är personen bakom Kasino finns det fler personer som varit betydande för honom och för hans musik. Inte minst hans egen far som även han var musiker och köpte Johannes hans första gitarr. På senare år har även flera välbekanta ansikten dykt upp i hans liv som format honom till den han är idag.
– Det har alltid varit väldigt roligt att spela med Thomas [Stenström]. Jag spelade med honom innan han breakade, och det har varit så sjukt givande och spännande att vara med på hela hans resa. Vi gjorde våra första TV- och radiojobb tillsammans och åkte på vår första turné och sånt där. Vi har ju också skrivit ganska mycket tillsammans. Han var faktiskt också den förste som jag spelade upp låtarna för. Det känns helt sjukt att säga, men han tyckte faktiskt det var jättefina låtar. Vi har alltid haft en sån respekt för varandra, så när han sa till mig att jag bara var tvungen att släppa detta fick jag ju göra så.
”Jag har egentligen bara haft mig själv att lita på hela tiden. Aldrig haft ett skivbolag eller manager som sagt att jag borde göra det här eller det här.”
– Jag har egentligen bara haft mig själv att lita på hela tiden. Aldrig haft ett skivbolag eller manager som sagt att jag borde göra det här eller det här. Jag har ju dragit allt själv liksom. Så det betydde så mycket när man fick spela upp låtarna för polare och de tyckte det lät bra.
Ett annat välbekant ansikte som dykt upp i Johannes liv och som även dyker upp på EP:n är ingen mindre än södra Skånes finest: Panda da Panda. Ett långskott som vi bara behövde reda ut – hur kändes det att få jobba med Thibo Girardon, mannen bakom Panda da Panda?
– Underbart! Verkligen alltså! Han är en helt otrolig person. Inte som alla andra, vilket jag älskar. Jag hade en låt som jag mer eller mindre hade skrivit klart. Men jag kände att det hade varit kul att ha med någon annan på EP:n, så jag slapp känna mig så jäkla ensam. Han var då den första som kom upp. Jag hörde av mig till honom om han ville vara med och sjunga, tänkte att han kunde vara med på andra versen typ. Jag skickade låtarna och hörde ingenting på flera veckor. Han slängde säkert mejlet det första han gjorde. Jag skrev i alla fall en gång till och kollade om han hade lyssnat, då han svarade typ ”ja den är snart klar”. När jag då fick tillbaka den hade han skrivit en helt ny refräng som var helt magisk.
Något speciellt sätt du kommer fira EP-släppet på?
– Jag hade hyrt en lokal men fick häromdagen veta att den var dubbelbokad, så det blir väl att abonnera ett bord på nån restaurang och dricka massa sprit. Jag hatar att styra upp sociala sammanhang som kretsar kring mig själv. Helst av allt vill jag nästan släppa EP:n utan att behöva säga nåt så får någon annan vara artisten, haha. Så det var lite skönt att det blev dubbelbokat. Men någonting blir det ju i alla fall. Kanske en öl… eller två… eller fjorton.
Det är en något nervös och något ängslig Johannes vi vinkar av innan han kör mot Radiohuset på Lindholmen. Det är då bara några dagar kvar tills de intima låtar han arbetat med i flera år, och som han skapat sin identitet kring, släpps — så det är lätt att förstå de känslor han känner. Men det är svårt att undvika att man också ser att han känner lättnad och hoppfullhet kring EP-släppet när han, tillsammans med de tunga lastbilarna, rullar iväg från Ringön. Världen kan idag ta en stor del av Johannes — den del han valt att kalla Kasino. Och det verkar vara många, inklusive han själv, som tror att detta inte är det enda vi får höra från honom.
Kasinos debut-EP ”Du” släpps idag, 15 oktober.
