fbpx
Foton: Mia Lundberg

Johan Airijoki om det nya albumet, förhållandet till gruvan och intresset för hiphop

Han har sjungit om gangsterkungar, familjens innebörd och fåglar som knullar. Nu är han redo att släppa nästa album i jakten på att förstå och beskriva världen genom en lins från de nordligaste delarna av detta avlånga land. När Johan Airijoki lyfter på luren är han mitt uppe i att hjälpa sin flickvän att flytta och det står kartonger från golv till tak. Det går knappt att röra sig i lägenheten, berättar glesbygdsbluesaren från Gällivare.

Det har gått ett par år sedan du släppte En blyg viol. Snart är det dags för nästa platta, hur känns det?
– Det känns jättekul. Äntligen får man dela den med publiken. Jag började skriva låtarna till den för nästan två år sedan. Det får ta tid.

Det är ett jäkligt snyggt omslag ni fått tag i. Det ser lite färggladare ut den här gången?
– Det är någonting annorlunda från vad vi gjort tidigare i omslagsväg. Plattan heter Får jag vara din kille och då började en kompis som är konstnär spåna på det här med klippdockor och tänkte göra något med det. Då radade vi upp några killar och gjorde det mer lekfullt av det den här gången. Det är ju en ganska lekfull titel på skivan också tänker jag.

Albumomslaget till ”Får jag vara din kille”.

Du släpper den här skivan tillsammans med bandet Malmfältens Rockklubb, och ni har ju lirat en del ihop tidigare. Hur såg processen ut?
– På den här skivan har vi jobbat mer tillsammans. Alla har varit mer delaktiga i låtskrivandet och musikskapandet. För en del låtar började vi i andra ändan och improviserade fram musik och sen skrev jag texten. Tidigare har jag alltid velat komma dit med färdiga låtar som bandet kan spela till och göra bättre. Men nu tänkte jag att jag skulle släppa kontrollen mer och se vad som händer i en mer kollektiv process. Vi ville väl göra så att det här är vår Sgt. Pepper. Att vi släpper tyglarna lite och tänker att alla ljud som är feta får vara med. Det spelar ingen roll om det är syntar eller organiska ljud. Det är klart att man känner igen att det är vi, men jag tror att det finns saker som inte hade skett på ett visst sätt om vi inte hade jobbat på det viset.

Så vad handlar plattan om?
– Jag skrev Får jag vara din kille [titelspåret] när jag var i Kalix. Och då tänkte jag ”Ah, det är det här som är temat”. Romantisk kärlek på något vis. Det här är något jag aldrig tagit mig an innan. Men ju mer jag backat tillbaka och det har kommit till fler låtar, ju mer tänker jag att det handlar ganska mycket om att vara kille. Men också olika känslor som jag gått igenom under två år. Vrede, kärlek, hoppfullhet och sorg. Allt möjligt.

Hur skulle du beskriva ditt sätt att skriva låtar om kärlek?
– Ganska romantiskt tänker jag. Jag har en ganska romantisk inställning. Och man är ju något av en drömmare, annars hade man nog aldrig börjat med det här.

Rätta mig om jag har fel, men du verkar jävligt kär på den här skivan?
– Är det så? Jävligt kär, säger Airijoki och skrattar.

– Ja, jag kanske är det. Det är fint. Men det är väl det jag som jag har känt av också. Jag har blivit kär och det har hänt mycket på det personliga planet.

Skulle du säga att den här skivan skiljer sig från de andra i just den aspekten?
– Den här skivan känns väldigt personlig för mig. Både textmässigt och att det är ett annat sound och andra berättelser. Det är ganska naket och sårbart. Det är nästan patetiskt ibland och det måste det få vara.

Har du en personlig favoritlåt från albumet?
– Jag tror att Jajjemän blir häftig att spela live. Jag är inte skolad i någon religion, men det föll så att jag började prata med Gud när jag skrev den. Nästan spirituellt. Och det kändes naturligt på något sätt.

Det har ju varit svårt att spela live på sistone, så du har tagit dig till Instagram för att lira istället. Hur har det varit?
– Ganska kul ändå! Det är coolt att kunna sätta upp en konsert lite var och när som helst egentligen. Så jag har ju spelat i ett kök och uppe på ett fjäll bland annat. Men självklart saknar man energin som finns av att vara i ett rum med människor. Det är ju konstigt att stå och spela framför en kamera bara. 2020 är rejält konstigt på det viset. Men sen ser man bilder efteråt när folk sitter hemma i sitt eget kök där de dricker öl och kollar på konsert. Då har man lyckats tagit hem det till folk och det är ju fint. Det är häftigt att man kan ha sin lilla amatör TV-kanal med sin telefon, det är helt otroligt.

Den nya skivan öppnar med introt Klart för smäll. Kan du berätta vad det är vi hör? Vem är det som pratar?
– Det är ett utdrag ur en pjäs som heter Viskleken som sattes upp i Vittangi och handlar om gruvstrejken 1969. Det är en stor del av vår historia uppe i Malmfälten.

Den stora gruvstrejken 1969-1970 började som en sittstrejk i Svappavaara. Därefter anslöt sig tusentals gruvarbetare från Kiruna, Luleå och Airijokis hemtrakter, Malmberget. I introt hörs en ilsken gruvarbetare tala om sitt missnöje över de usla arbetsvillkoren.

– Vi använde det för att det ska representera de här uppstämda känslorna som är en del av att vara människa. Jag gillar dialekten, jag hör att det är någon från Malmfälten med de hårda konsonanterna. Och den här ilskan, det låter som någon som man har suttit i ett fikarum med efter att ha jobbat i gruvan. Det kändes väldigt nära på något vis.

Jag har vuxit upp i Malmberget och då förhåller man sig till gruvan hela tiden. Hela samhället skakar klockan 12 på natten när de spränger i gruvan.

Gruvarbete är ett ganska så återkommande tema i din musik.
– Jag kan tänka mig att det är lite konstigt att nämna någon sorts arbetsplats i ens konstnärliga skapande. Men jag har vuxit upp i Malmberget och då förhåller man sig till gruvan hela tiden. Hela samhället skakar klockan 12 på natten när de spränger i gruvan. Jag har själv arbetat där och jag har sett mina barndomsgator försvinna innanför rasområdet. Och nu, i detta nu, måste vi evakuera vår replokal i Malmberget för att gruvan har köpt upp byggnaden. De tömmer och river den. Det är som att man är formad och påverkad av det.

Kommer det alltid vara en stor del av, inte bara din uppväxt, men också ditt vuxna liv?
– Ja, det kommer det vara. Det finns så mycket som jag vill utforska inom musik. Men jag tänker att det är lite som hur Bob Marley ville beskriva världen utifrån Jamaica, så då kan väl jag försöka beskriva den utifrån Malmfälten. Jag utgår där jag kommer ifrån och ser världen genom en Malmberget-Gällivare-lins.

Var det något särskilt ni lyssnade på när gjorde den nya skivan?
– Nja, det var väldigt mycket olika sorters musik. Hiphop har jag vuxit upp med, det är som min tonårskostym och den har jag ju kvar. Men sen är det ju allt möjligt från rock och country till blues och soul.

Har du en favoritrappare?
– Shit, det var en bra fråga. Det är lite olika.

Om vi säger topp tre då?
– Hmm, då ska vi se. Aesop Rock får komma på tredje plats, han är bra. Sen kan vi sätta in Nas, han får vara tvåa. Och nummer ett… Satan vad svårt.

Jag kommer inte släppa dig förrän du har en etta.
– Du kommer inte göra det, va? Fan också. Inte vet jag. Kendrick Lamar då, han får vara etta. Han är ju ett jävla geni.

Slutligen, finns det något särskilt som du hoppas att lyssnaren tar med sig från skivan?
– Stora känslor. Jag hoppas att folk ska kunna leva med den här plattan och kunna dansa i köket i skördetid.


Albumet ”Får jag vara din kille” släpps idag, 9:e oktober.

/

Intervju: Johan Airijoki

Mejla skribenten!