fbpx
Foto: Donna Lee

Ia Genberg: ”Jag ville inte ge ut en broschyr”

Hela Svenska mässan roterar. Det är Ia Genbergs teori om varför det är så svårt att hitta inne på Bokmässan.

– Det är väldigt provocerande för min självbild av att ha bra lokalsinne. Nu inser jag att jag är jättedålig på att hitta, i alla fall här. Alla andra har anpassat sig till rotationen, men jag är genuint förvirrad på ett adekvat sätt.

Ändå är det jag som tappar bort mig i mitt letande efter henne: går till lärarscenen i stället för litteraturscenen, försöker lokalisera mig i labyrinten efter Natur & Kulturs stora vita träddekal, fastnar i trängseln bakom en långsamt strövande Mamma Mu. Jag ringer inte Ia Genberg. Hon har i dagarna innan deltagit i seminariet Var livet bättre på 90-talet? och pratat om årtiondets charm i att boka analoga möten – “Vi ses här om fyra månader klockan tolv” – och om att tappa bort någon på riktigt.

Det är just det hennes senaste bok Detaljerna handlar om. En nittiotalsskildring om fyra människor som försvunnit, från en tid när mrkoll inte snabbt kunde lokalisera dem. En släkting, en stark vänskap, en passion och ett förhållande man trodde skulle vara för evigt.

– Folk kunde försvinna ur ens liv på riktigt. “Vart tog hon vägen, jag har ingen aning, jag har inte Göteborgs telefonkatalog här, om hon är i telefonkatalogen, om hon inte har flyttat utomlands, om hon inte är borta för evigt.” Den känslan var väldigt speciell på 80/90-talet för mig. Mina barn förstår inte det, de kan inte ens kognitivt omfatta en situation där man inte får tag på någon.

Jaget och hennes liv håller samman de fyra olika människoporträtten. Men själv beskriver hon det som att hon ingår i flera mindre liv i sitt stora, med de olika relationerna, i de olika åren av att gå på olika gator, arbeta, inte arbeta, göra eget vin, hoppa av strökurser, klä upp sig, läsa, minnas, glömma. “Jag förstår aldrig vilket av mina liv som är själva ramen” lyder bokens baksida. I slutet av varje porträtt har relationen mellan personen och jaget upphört.

Utöver relationen till jaget hålls de fyra porträtten samman av romanens stadiga ton. Ia Genberg kallar den en sorts vemodig melodi, eller ett stråk. Det enda sättet att hitta och behålla den tonen och stämningen, berättar hon, var att skriva hela porträttet från början varje gång hon satte sig för att skriva.

– Så allting är väldigt omskrivet, omskrivet, omskrivet. Det var som att jag långsamt höll på att stämma texten: jag kom längre och längre allt eftersom texten blev bättre och bättre. Eller inte bättre och bättre, men mer som jag ville ha den. Allting ändrades hela tiden. Det är väldigt mycket som är struket.

”Jag kan inte bry mig för mycket om vad folk tycker eller tänker – då blir jag för självmedveten och hamnar fel”

Idén till boken uppkom när Ia Genberg hade covid under påsken 2020, fick feber, och bestämde sig för att läsa Paul Austers New York-trilogi. Precis som jaget i boken slås hon av starka minnen när hon upptäcker en dedikation på första sidan.

29 maj 1996

Bli frisk snart.

Det finns franska pannkakor och cider på Fyra Knop.

Jag väntar tills vi kan gå dit igen.

Kyssar (som hellre vill vara på dina läppar),

Johanna

– Den här dedikationen i boken gör att hon minns saker lite hudlöst och plötsligt. Ungefär som när man minns en tid lättare med musik eller en doft, att det blir ett mer direkt minne än när man kognitivt går igenom det. Ett sånt minne var det, det var helt autentisk.

Efter det dök bokens porträtt Niki upp, med en liknande känsla av att leta efter någon. Ett annat av bokens kapitel, Birgitte, kändes som ett bra porträtt att avsluta med – det kunde ge relief till tidigare porträtt, säger Ia Genberg. Sist skrev hon porträttet om Alejandro.

– Då ville jag på något sätt gestalta ett möte eller relation som man vet kommer göra jätteont. Det kommer att ta slut, men jag måste ändå göra det här. 

– Efter det kändes det som att jag var klar. Det var en väldigt jobbig metod att skriva med, så fyra var bra. Det blev bok – en ganska kort bok – men det funkade. Jag ville inte ge ut en broschyr.

Foto: Donna Lee

Även vissa drag från den relationerna är autentiska, säger hon. Trots att boken inte är autobiografisk.

– Taget från verkligheten är små detaljer, såsom alla författare använder sitt liv, andras liv och saker man har sett. Allting hälls bara ner i ens huvud, så kommer det ut saker. Jag var verkligen på en milleniumfest på Södra Teatern, därför kan jag skildra det med viss auktoritet. Men jag hade också kunnat skriva att jag var i Singapore.

Trots att Ia Genberg noggrant arbetat med att hålla rätt ton och skildra autentiska detaljer har hon aldrig haft någon tanke på vad läsaren ska känna under och efter boken. I stället menar hon att hon inte räknat med att få en enda läsare under sin skrivprocess. Sånt kommer senare. Hon kunde inte möta läsaren samtidigt som hon skrev.

– Jag kan inte bry mig för mycket om vad folk tycker eller tänker – då blir jag för självmedveten och hamnar fel. Det är som att jag skulle vara väldigt upptagen med vad du tycker om mig nu, “fan hon har ju inte tvättat sig i ansiktet, det syns ju”.

I stället låg hennes lojalitet till texten.

– Jag tyckte om omsorgsfullheten som jag etablerade kring den, berättar hon.

Man formas av saker som händer och platser man är på, men allra mest av de människor man möter

Sedan Detaljerna släpptes i januari 2022 har boken har mötts av rosande recensioner, och Ia Genberg har mött flera av de läsare hon inte räknade med att hon skulle få. Hon tycker att det är superkul, säger hon, att prata med läsare. En bok som handlar om möten med andra människor skapar flera sådana. De kommer fram till henne och vill samtala om hur de läst boken, hur de känner igen sig och hur de levt sina egna liv.

Precis som jag vill, i vårt tematiskt analoga möte.

Jag har läst porträtten som relationer man formas av. Tänker du att det är så, att man formas och påverkar och stannar hos andra?

– Tror inte du? Jag tror att man påverkas jättemycket i olika tider i ens liv – och att det har inte så mycket med ålder att göra, utan att man har olika processer. Man formas av saker som händer och platser man är på, men allra mest av de människor man möter.

Tycker du att man har ett ansvar som en person som går runt och formar andra samtidigt?

– Man har ju ansvar för varandra, men man kan inte gå runt och tänka så mycket på hur man formar andra. Man är nog bara. Och så får man ta ansvar för det man gör i världen, vad man gör mot andra, men man kan inte gå runt och tänka “hur formade jag henne”. Det vet man inte riktigt heller.

Man blir för självmedveten?

– Man kan inte hela tiden titta på sig själv utifrån. Det är bättre att titta ut.

/

Intervju: Ia Genberg