Foto: Annica Eklund

”Inget av det kommer någonsin bli Bergman”

Det är ett sterilt konferensrum jag bokat för mitt möte med Anna Björklund. Jag berättar att jag försöker sluta röka och använder det som ursäkt för mitt överspända manér, trots att jag egentligen bara är nervös. Skämtet får önskad effekt. Jag pustar ut. 

Tio minuter tidigare har jag hämtat Anna Björklund på ett seminarium. Den här helgen känns det som att alla och deras moster befinner sig i Göteborg för att delta i Summerburst för Biskops-Arnö-elever. Seminariet handlade om “Livsstilskonservatism för män”. Jag frågar Anna Anna Björklund hur hon ser på stämpeln ”konservativ provokatör”.

– Jag märker att jag ofta blir presenterad som “en av de konservativa i Della Q”, men Moa Wallin och Bianca Meyer, de har typ inte kokat ett ägg emellan sig. De är väldigt o-livsstils-konservativa, och jag röstar inte ens. Sen vill jag inte provocera. Jag har däremot kanske en instinkt som människa, som gör att jag automatiskt blir skeptisk när alla människor säger samma sak. Man pratar som att det finns en etablerad sanning i någonting som helt uppenbart är mer komplicerat än så. Det är inte för att jag tror att jag är så himla mycket smartare än alla andra, utan det är för att jag vet att människor är djur, och att det finns gruppsykologi som påverkar människor väldigt mycket. Jag får lite klaustrofobiska känslor av den typen av grupptänkande.

Runt halsen bär hon ett stort kors i guld. Religion, som kanske är världshistoriens största gruppsykologiska projekt. Jag har svårt att få ihop bilden av henne som så mycket av en individualist som hon själv påstår. 

”Jag är inte en andlig person, men jag gillar reglerna”

Är du religiös?

– Ja, på något sätt är jag ju det. Jag är ju då ingen gruppmänniska, jag tror inte att jag kommer, iallafall inte i närtid, gå med i någon församling på det sättet, men däremot så går jag ju på mässor, till exempel. Jag är en ganska praktisk person och jag tycker ju att det praktiska innehållet i bibeln är väldigt sant. Jag är inte en andlig person, men jag gillar reglerna.

Men du känner inte att du har en relation till Jesus på det sättet som många har, eller?

– På ett sätt, han är en väldigt bra metafor. Ibland så är det ändå så att även om många människor har någon slags inre kompass om vad som är rätt och fel så är tycker jag att exemplen i bibeln är väldigt bra som påminnelser. Det viktigaste med Jesus var att han fick genomslag bland män, för mycket av det han säger tycker jag är någonting som de flesta kvinnor, de flesta mödrar, redan gör instinktivt. Hans främsta gärning är då kanske att få uppmuntra män och kvinnor att jobba åt samma håll.

Kvinnor. Ja, det är ett ämne som tycks ha följt Anna Björklund genom hela hennes karriär, och som hon faktiskt också gjort till en stor del av sitt varumärke. Hon har skrivit en bok om kvinnor, poddat om kvinnlighet och skriver regelbundet på flera stora svenska tidningar om det täcka könet. Bokprojektet har överlag tagits emot med positiva recensioner. Med ett uppenbart undantag i Nina Björks DN-recension, där Nina Björk skriver “Hon gifter sig när hon har känt sin blivande man i fyra månader – och det kan knappast vara kärlek som uppstått på så kort tid, den kräver ju att man känner människan man säger sig älska”. När jag frågar om påståendet i texten skrattar hon avfärdande. Ändå utvecklar hon efter en stund sin teori om varför det riktas mot henne.

– Jag tolkade det bara som att egentligen så kanske hon gillade min bok, men hon ville av någon anledning ändå säga något taskigt om den. Varför kommer man fram till det? Ibland har jag upplevt att det är så med äldre kvinnor i min bransch, att de kanske tror att de ska bli ersatta eller någonting. 

”Det finns en typ av skönhet som unga kvinnor har. Då menar jag verkligen unga, absolut inte jag själv. Jag tror att den är väldigt kopplad till fertilitet, och att vara ny i världen.”

Hur ser du på skönhet?

– Det finns ju olika sorters skönhet, det skriver jag ju också om i boken. Det är någonting jag verkligen tror på, att det finns en typ av skönhet som unga kvinnor har. Då menar jag verkligen unga, absolut inte jag själv. Jag tror att den är väldigt kopplad till fertilitet, och att vara ny i världen. 

Hon sträcker på sig.

– Sen finns det ju en annan typ av skönhet, som en vacker äldre kvinna, där man ser att här är en människa som har toppenrutiner, hon har sitt shit together. Många av de som kvinnor ser upp till har ju mer den typen av skönhet, att man vill ha hennes kostråd, man vill ha hennes tips, man vill veta hur hon lägger upp sitt liv och hur hon får det att funka. För mig är det också mer intressant på något sätt än det här väldigt förgängliga unga medfödda. Jag tycker att det är konstigt hur man inte kan fatta att det är två helt olika saker. Det är konstigt att vara avundsjuk, om det nu är avundsjuka. För att det vet ju alla, till och med de som är så unga, att det där är någonting som håller på något år.

I det första av Kvinnomanualens sju kapitel teoretiserar Anna Björklund kring mat i relation till kvinnors position i samhället, och beskriver vad som låter som en ätstörning under tonåren. Hon skriver om bibelberättelser, amfetaminmissbrukande akrobater och om hur man hamrar en hummer.

Lever vi i en ätstörd kultur?

– Ja, men alla är ätstörda. Jag tror de som säger att vi lever i en ätstörd kultur menar att det är idealen det är fel på, att det skulle vara reklambildernas, retuscheringen eller Instagrams fel att kvinnor vill vara smalare än vad de är, och det tror inte jag. Jag tror att viljan att vara smal, lätt och stark är en väldigt naturlig vilja på något sätt. Men däremot har det gjorts mycket svårare av vår kultur. 

Du pratar om din kropp som en del i livsprojektet kring att skapa sig själv som ung kvinna. 

– De perioder jag har varit mest nöjd med min kropp är också perioder när det har tagit väldigt mycket tid och energi av mig, för det är också vad det kräver. Det har med vår kultur att göra, det naturliga samspelet i att skaffa mat. Att skaffa mat kostar väldigt få kalorier i vår tid. 

Flera gånger under samtalet återkommer vi till regler. Jordan B Petersons, de bibliska, bantningsreglerna och reglerna för hur relationer ska se ut. Är reglerna ett försök att skapa kontroll, om man lever i ett samhälle som man upplever inte är byggt för en själv? Kontroll utstrålar hon iallafall. 

”En jättekul, TikTok-grej, en reel, inget av det kommer någonsin bli Bergman.”

Samhällsutvecklingen går snabbt nu. Tempot på nätet, som ändå fortsatt är Anna Björklunds huvudsakliga arena, är nästan skoningslöst. Hennes internetnärvaro skär perfekt i gränsen mellan det traditionella och det moderna. Samtidigt tycker hon att kulturen på sociala medier är destruktiv och fattig. 

– Det finns mycket i de tekniska förutsättningarna som gör att saker helt enkelt har blivit sämre. Jag är exempelvis orolig för att jag vet så få som lägger tid på att bli riktigt bra på någonting. Det tror jag har att göra med att det finns så mycket snabba tillfredsställelser, så att ingen övar sig, ingen blir bäst på någonting. En jättekul, TikTok-grej, en reel, inget av det kommer någonsin bli Bergman

Du menar att man inte värderar kompetens lika högt?

– Jag tror att det är Kant som hade tio tysta år, när han bara tänkte. Sen skriver han ett av sina stora verk, som då förändrar diskussionen i hela Europa. De där tio åren finns det ju ingen som kan eller vill ta sig, och det gör kanske att de stora genombrotten inte riktigt kommer. Det finns så mycket distraktion. Även om någon skulle ta sig de tio åren skulle det inte nå ut på samma sätt, för att alla andra är så upptagna. 


Efter intervjun kollar jag upp det där med Kant. Hans “silent decade” verkar mest ha varit en period där han inte publicerade några texter eller gjorde reklam för sina föreläsningar. Jag ringde med glädje i rösten min mormor och gratulerade henne till att ha bräckt rekordet för ett stort filosofiskt framsteg åttafaldigt. 

Men kanske spelar det ingen roll vad som är sant. Jag kommer inte ifrån att hon satte fingret på något jag själv försökt formulera. En frustration över att ingen verkligen hänger sig åt något. Är man inte helt tyst om man inte publicerar sig på olika sociala medier idag? Det förklarar debatten kring kommunpoeten i Tranemo, Jimmy Alm. Att ägna sig åt, och kunna leva av, något till synes helt oproduktivt var en relativt okontroversiell idé fram tills relativt nyligen, historiskt sett. Innan vi lämnade mötesrummet frågade jag vad hon tänker om honom.

– Jag är annars ganska skeptisk till kulturbidrag, men om det är någonting kulturpolitiken ska göra så är det att uppmuntra långsiktiga grejer, och veta att det inte kan konkurrera med det som pågår i stunden hela tiden. Människor behöver faktiskt det, och det uppstår inte organiskt längre.