Interbeing: Allt liv är möte

”Står jag inför en människa som mitt Du, då är Hon inte ett ting bland andra ting och består ej av ting. Då är Hon inte han eller hon, begränsad av andra han eller hon, en punkt intecknad i rummets och tidens världsnät” 

– Martin Buber

Konsthallen Rikstolvan i Simrishamn visar mellan 2/4-16/5 sin vårutställning, där bland annat konstnären Martina Hoogland Ivanows film Interbeing visas. Ivanow arbetar framförallt med fotografi och film. Hon har publicerat ett antal fotoböcker som har en alldeles unik känsla i både uttryck, form och upplevelse. Det finns något suggestivt och närvarande i hennes arbeten, något mystiskt men samtidigt lättillgängligt. Hennes konstnärskap kretsar kring ett fotografiskt utforskande av det komplexa och motsägelsefulla, av hur jaget relaterar till omvärlden, av ett skiftande av gemenskap och utanförskap. 

Filmen Interbeing börjar med en svart cirkel, skiftande i svart och grå. Pulserande. Eller är det ett öga. En sol. Något ovanför, allseende, livsgivande och mäktigt. Den återkommer genom hela filmen och får på så vis stor betydelse. 

Att vara levande är att utstråla värme, i en levande kropp finns värme och vittnar om att vi är här. Värme är en förutsättning för liv. Solen och dess strålar väcker en sovande värld, men är också hotfull i all sin storhet. Något långt borta, så långt att vi inte ens kan föreställa oss det, som ändå alltid är närvarande och vars långvariga frånvaro skulle betyda slutet. 

Ett par fötter vaggas, fram och tillbaka, fram och tillbaka. En kropp framträder och händerna lyser. Verket är filmat med en värmekamera som istället för färg återger ett skiftande sken av temperatur i vitt, grått och svart. Händernas värme som strålar ut och lyser, in i en annan människa. Händernas värme, rörelsen mot en annan kropp och mötet mellan levande kroppar.

Filmen skiftar mellan den pulserande, lysande cirkeln och bilder från ett rum fyllt av kroppar. Händer som rör vid varandra, en vaggande kropp, kroppar i tyst och koncentrerad gemenskap, som tillsammans utforskar något. Att vara både inne och ute, inne i sig själv men samtidigt där i rummet med de andra. Den kollektiva upplevelsen i att vara där, även om att vara där är att vara inuti sig själv. 

Bilder av människor i stora grupper, på en station, på torg. Människor som är tillsammans men själva eller själva men tillsammans. De är en grupp och ändå inte, eller tvärtom. Vad innebär det att ingå i gemenskap? Går det att uppleva gemenskap i ensamhet och ensamhet i gemenskap? 

Genom värmekameran blir människorna anonyma, de blir likvärdiga. Deras anonymitet binder dem samman till en massa. Värmen som överförs mellan dem binder dem samman till en kedja av rörelser. Det går inte att beskriva deras hårfärg, deras drag eller kläder, de går inte att direkt sätta dem i ett fack genom en invand blick.  

Människor simmar i vatten och blir ett med varandra och materialet de befinner sig i. Vad är en sjö, ett hav, ett vatten? Vad går gränsen för det ena eller det andra? Vad är en människa, en person och vart går dess gräns? 

Enligt den tyske filosofen Martin Buber kan man bemöta världen genom ett Det och ett Du. Genom att tilltala världen med ett Det kan vi betrakta, beskriva och befinna oss i den, genom att tilltala den med ett Du kan vi möta och ingå relation med den. Buber beskriver hur grundordet Jag-Du endast kan uttalas med en människas hela väsen, Jag blir till i förhållande till Du. 

Interbeing gör mig uppmärksam på vad det kan vara att vara Du med världen och på så vis med allt som befolkar den. Jag blir uppmärksam på hur beskrivandet av det yttre kan förvandla någon till ett ting, till ett Det, och hur det kan vara nödvändigt men samtidigt begränsande. Detta ting-görande skalas i filmen bort, det oviktiga i det yttre försvinner och min blick går direkt in i något annat. En kärna som stannar kvar på min näthinna efter att jag slutit ögonen.  

Närvaron av en människa görs också tydlig genom värmekameran, som fångar värmen som stannar kvar efter att kroppen har lämnat scenen. Trots frånvaron finns den kvar. Samma sak, när kroppen lämnat en annan kropp finns den ändå kvar där, i spåren av värmen. I spåren. Det närvarande är inte något flyktigt och förbiglidande utan något kvardröjande och förblivande, skriver Buber. 

I Interbeing måste jag se, jag måste se på ett nytt sätt. För att se filmen måste den invanda blicken frångås, en ny blick blir närvarande. Värmekameran och det sätt den är används på visar världen på ett annorlunda sätt, där vanemässiga associationer avbryts och går i nya banor. En del bilder är dolda, av en hinna, ett ljus eller en vinkel. Kameran delar av kropparna, men utan att göra dem till ting. Kropparna vävs samman, ansiktena är anonyma och på något vis skeva. Jag måste läsa av kropparna och dess rörelser, jag måste invänta dem och vara med dem för att förstå dem. Är det där ett barn? En mor? Kropparnas sätt att röra sig på och kropparnas sätt att interagera och generera värme mellan varandra ger mig mer än att beskriva en kvinna, en man, ett barn, hårfärg, klädsel eller något annat som går att sätta ord på. Jag känner hur värmen dröjer sig kvar, även efter att solen har gått ner.