fbpx
Illustration: Hugo Hernqvist

I kulturens skuggvärld

Den som vistats på internet de senaste veckorna har inte kunnat undgå nödropen från en kulturbransch i kris och en uppmuntran om att se livestreams, köpa stödbiljetter eller skriva på upprop om krav på statligt stöd till kulturen (vilket tack och lov fått genomslag). Teatrar och musiker har försökt anpassa sig och successivt har allt fler föreställningar och konserter flyttats till digitala plattformar eller uppstått i nya digitala konst-initiativ. En del menar att digitaliseringen tillgängliggjort kulturen, initiativen hyllas och vi kan nog alla skriva under på att vi vill att kulturaktörerna ska överleva. Under några flyktiga minuter har jag kikat på artisters livestreams, köpt stödbiljetter till teatrar, men inte kunnat dra mig för att närma mig playknappen och i några timmar bänka mig framför de inspelade föreställningarna. Flertalet teatrar har valt att flytta föreställningarna till TV:n, utbudet är stort och flera är till och med gratis. Jag blir inte det minsta sugen. Detta trots att jag efter tre veckor utan att lämna mitt kvarter är så uttråkad och rastlös att vardagssysslan “putsa fönster” plötsligt blivit en befrielse. Varför?

Varför går folk på teater? Liksom konserter är det en upplevelse och händelse i nuet. Det är att få ta del av ett skapande och ett hantverk som för varje framträdande är helt unikt. Under en spelperiod kan skådespelarnas tolkning av karaktärer ändras, repliker levereras annorlunda och i vissa fall kan även kostym eller regi ändras. Teaterföreställningen är levande och dynamisk. Den som såg föreställningen på premiären i februari ser en annan variant än den som ser föreställningen i maj. Vi går också på teater tillsammans med vänner, familj och dejter. Man pratar innan, kanske äter något, vaggar framåt i den strida ström av kultursökare som väller in i salongerna, dricker ett glas vin i pausen eller mumsar på en dammsugare (för dyrt är det!) och sedan diskuterar man föreställningen på vägen hem. Kanske går man själv på teatern – lockad av ett djupt personligt intresse för själva scenkonsten, hantverket eller återigen upplevelsen i nuet.

Utan nuet är det inte mycket mer än en dokumentation av vad som framfördes på scenen vid den tidpunkten och vi kan till viss del uppskatta konstverket. Teaterns hela charm och essens går dock förlorad när den spelas in och att publiken sitter hemma i sin soffa med chips och dipp. Det blir tvådimensionellt och statiskt.

Det är med bitterhet jag inser att vi nu lever i en skuggvärld.

Runt år 375 f.kr skrev filosen Platon sitt kända verk Staten. I bok sju presenteras grottliknelsen, en grundbult i hans idélära. Är man inte bekant med den kommer en sammanfattning här:

Tänk dig en grupp människor som är fastkedjade i en grotta (karantänlägenhet, om sig så vill) där de betraktar ett skådespel av skuggbilder och illusioner. Skuggspelet som dansar på grottväggen fångar människornas uppmärksamhet och det skrattas och diskuteras (kanske äts det lite chips och dipp). Men om någon av personerna skulle ta sig loss från kedjorna, vända sig om och ta sig förbi platsen där skuggorna kommer ifrån når den slutligen grottmynningen. Där blir hen stående, bländad av ljuset i en värld fylld av de äkta versionerna av det som tidigare flimrat på grottväggen.

Platon menar att den verklighet våra sinnen uppfattar inte är den äkta verkligheten utan bara en skuggbild av det sanna. Nere i grottan är människan fångad i sinnevärlden, men utanför skuggspelet finns filosofen och äkthetssökaren i idévärlden. Där finns de sanna tingen.

Okej, bort från vindrickande och tyckande gubbar, och tillbaka till Covid-19-samtiden. Istället för att gå upp ur coronagrottan och uppleva konstformen i sitt äkta och renaste slag nöjer vi oss helt enkelt med skugg-versionen av den föreställning eller konsert vi ville ha. Saknaden efter salongen är stor, men det är ingen som tvingar mig, dig eller oss att se. Det finns fler sätt att stötta teatrar och kulturutövare men i slutändan är det regeringens ansvar att skjuta till pengar och krispaket. Nationalscenerna och stadsteatrarna överlever. Friteatrarna, frilansarna och de mindre kompanierna behöver framförallt det ekonomiska stödet.

Jag är teatervetare och dramaturg, har verkat och vistats inom scenkonsten och har alltid varit positiv till att teatern ges digitala inslag med filminslag, digital scenografi eller rekvisita. Det gör formen konstöverskridande och jag välkomnar experimentella projekt. Många stora operahus har sänt live under flera års tid, Riksteatern här i Sverige har stora satsningar på digitalisering och streaming, och som tidigare nämnts har Dramaten lanserat en playtjänst. Som all konst är det en gestaltning av vår tid och för sin egen överlevnads skull har den många gånger fått anpassa sig. Teaterns och scenkonstens plats i nuet och verkligheten har varit det som dragit mig till den. Att nu sitta fast i Platons sinnevärld och bara uppleva en bråkdel av det och se skuggorna av den föreställning jag hoppats på att få uppleva gör mig mer deprimerad i den här krisen.

Nu finns det för alla att se och jag sätter mig inte emot. Men det gör mig så in i min djupaste själ ledsen och påmind om att den här karantänen inte är ett värdigt liv. Teatrarna, musikerna, konstnärerna och kulturen gör vad de kan för att hantera och anpassa sig. Det är en strid och anpassning av sitt eget konstnärskap och kommer i vissa fall generera otroligt stoff. Jag stödjer er och jag tror på er, men kan tyvärr inte delta. Det är underhållning, moralhöjande och säkert räddningen för många i sin oro och tristess men personligen känner jag att jag kan vänta. Jag bidrar gärna med pengar till friteatrarna som drabbas hårdast av detta och ser fram emot att spendera många framtida kvällar i deras salonger.

Vi är låsta i våra coronagrottor och försöker finna njutningen men det är som att vara godissugen och det enda som finns i skafferiet är farmors marmeladkulor. Det är ett vidrigt substitut och då står jag hellre över, tar mig en knäckemacka och läser en bok i min teater-karantän. Jag tar hellre del av något i sin fulla rätt än att nöja mig med skuggversionen som projiceras i min överanvända TV. För mig känns det sorgset och själlöst att nöja sig med något halvdant substitut när det finns andra konstformer att ta del av i sin helhet. Det grundar sig nog i mina högst personliga förväntningar på livet som rikt på intryck, sanning och substans. Litteratur, poesi eller film är fortfarande konstformer som finns tillgängliga i sitt sanna och riktiga format, så varför inte sätta scenkonsten på paus i några månader.

Här kan ju också tilläggas att Platon förutspådde att detta kanske kunde uppfattas som aningen pretto. Den upplysta filosofen kommer tillbaka till grottan och pekar på dess andefattighet, rekommenderar att de borde testa den äkta idévärlden. Cue kritikerstorm! Det kommer hagla kritik, förminskande och förlöjligande kommentarer om att hen inte har någon förståelse för världsliga ting. Så innan du som läsare börjar knappa på det eventuella hatmejlet, kränkt över att jag ish har kallat dig för en grottmänniska ska du veta att jag har comebacks från 300-talet f.kr på lager and I aint afraid to use them!

/

I kulturens skuggvärld

Mejla skribenten!