Bilder: Theo Whitman / HBO

En ny dejtingomgång i Westeros: House of the Dragon säsong två

Mitt förhållande med Game of Thrones fick ett katastrofalt slut. Vi var gifta i många år. Jag var lojal från början till slut. Jag hade till och med en podcast där jag dissekerade avsnitt efter avsnitt, scen för scen. Men allt började braka samman efter den femte säsongen. När uppbrottet kom 2019 tog jag det väldigt hårt. Kvaliteten hade tagit en rejäl dipp och hon var inte längre den jag förälskade mig i 2011. För två år sedan ringde dock telefonen. Det var min ex-frus syster, House of the Dragon, som bjöd mig på fika. 

Jag tänker inte gå in på detaljer. Resan genom alla tio dejter kan ni läsa mer ingående här. Kortfattat var det trevande, ibland spännande och emellanåt frustrerande. Jag var skeptisk till att det verkligen kunde vara bra. Mitt hjärta var inte helt öppet för att dejta en närstående till min fru; det var något tabu över det hela. Men trots vissa snedsteg och en del förvirring, fann jag mig ofta charmad och hoppfull.

Nu har hon ringt igen. Hon har redan planerat sommaren och ni får följa med på resan. Spänningen finns där, likaså oron över gamla sår som kan rivas upp. Jag kan dock inte låta bli att hoppas att den här säsongen kommer att fördjupa vår relation, att vi får se mer komplexa intriger och ännu starkare karaktärsutveckling. Är jag rädd att få mitt hjärta krossat? Bara en dåre skulle förneka det. Men man måste våga ge sitt hjärta för att finna kärlek. Låt säsong två börja!


5. Regent

Ännu en vecka, ännu en träff med HoT D. Efter förra avsnittets actionfyllda scener är det nu i sin ordning med ett lugnare tempo och mer intrig. Aegon II  (Tom Glynn-Carney) lever, men bara nästan. Hans bror, prins Aemonds (Ewan Mitchell) opportunism delar ut sin avkastning; Aemond blir regent medan Aegon ligger nedbränd i koma i sin kammare. På andra sidan vattnet fortsätter Rhaenyra (Emma D’Arcy) att känna en viss maktlöshet inför eskaleringen. Som tidigare nämnt är hon benägen att själv flyga ut i slagfältet och erövra Kings Landing, men till skillnad från Aegon är hon medveten om riskerna.

Samtidigt finns en viss maktlöshet gentemot Daemon (Matt Smith), som i hemlighet planerar att själv krönas till konung, och hennes egen krigskonselj. De har tjafsat tidigare, men det finns en klar sexistisk ton som präglar konflikterna denna gång. När hennes son och tronarvinge Prins Jacaerys (Harry Collett) ifrågasätter henne, är det inte bara för att han ser henne som en överbeskyddande mor, men också dels för att hon just är en kvinna. Samma tema utspelar sig på den gröna sidan i och med Aemonds upphöjning till regentposten. Alicent (Olivia Cooke), den erfarna och det självklara valet för posten, förbisesför att hon är en kvinna. Hon får se sin egen blodtörstige son ta över för att hon, enbart på grund av sitt kön, anses representera svaghet. Hennes till synes närmaste allierade, Criston Cole (Fabien Frankel) och Larys Strong (Matthew Needham), överger henne framför hennes ögon. Bara Grand Maester Orwyle (Kurt Egyiawan) försvarar henne. Hon blir överspelad och övergiven. Varken Alicent eller Otto Hightower (Rhys Ifans) sitter vid rodret längre. Spelet som var deras från en början är bortom deras kontroll, och har tagit sig ett eget liv.

Trots det segare tempot är det ett attraktivt avsnitt. Temat om att bli åsidosatt av män som kvinna är alltid relevant. Här lyckas regissören Clare Kilner och manusförfattarna att inte göra det övertydligt. Det späds ut med andra berättelser som stadigt fortsätter att byggas upp. Främst bland dem denna gång är Daemons visioner och relation med häxliknande Alys Rivers (Gayle Rankin). Han verkar bli allt mer plågad av hennes magiska drycker. Vi bjuds på en spicy sexscen mellan Daemon och en ung kvinna med Tagaryen-drag. Det visar sig vara hans mor. En dröm förvisso, men vad som är verkligt och inte i Harrenhals hallar har börjat suddas ut. Kanske är det Alys Rivers han går till sängs med? Daemon är inte längre den han var när han landade där för bara några avsnitt sedan. Är det magiska krafter som påverkar honom, eller är det Alys Rivers som har honom i hans makt? Jag blir så pass nyfiken att jag måste stoppa mig själv från att söka fram svaren online. Serien är trots allt baserad på George R. R. Martins Fire & Blood.

En höjdpunkt denna vecka måste vara när Baela Targaryen (Bethany Antonia) utbrister till sin morfar – “I am blood and fire. Driftmark must pass to salt and sea”. Starkt och poetiskt. Mindre bra var när Rhaenyra ännu en gång behövde spela mot Mysaria “The White Worm” (Sonoya Mizuno). Emma D’Arcy är en underbar skådespelerska. Sonoya Mizuno är inte det tyvärr. Jag har försökt henne en chans, men när hennes stela repliker gör ett avtryck även på D’Arcys prestation måste jag säga det som det är. Det är antagligen för sent att byta ut henne. Förhoppningsvis är hon inte väldigt relevant för det som komma skall. Annars kan jag inte klaga. Tre avsnitt väntar. Frågan är hur säsongen kommer att avrundas. Kommer vi att se Rhaenyras drakar i Kings Landing, eller väntar mer död och förödelse innan dess? Själv tror jag att säsongen går ut med en smäll. Det gröna laget ser ut att ha fördelen i kriget just nu. Vi kommer med säkerhet att se ett djärvt drag från det svarta laget – och någon betydelsefull kommer att stupa. Om ingen dör är det trots allt inte Game of Thrones

4. The Red Dragon and the Gold

En dejt som börjar träigt men avslutas i en emotionell extas.

På IMDb är detta avsnitt det högst betygsatta bland alla HoT D avsnitt än så länge; hela 9.7 av 10 stjärnor i skrivande stund. Hade hela avsnittet hållit samma mått som den senare halvan hade jag varit mån om att hålla med. Det blir riktigt medryckande när det väl sätter igång, men första halvan är tyvärr lite seg och når inte riktigt den standard som vi såg senast i The Burning Mill. Ryan J. Condal verkar ha skrivit manus ensam den här gången. Kanske ligger Condals talang mer i action och visuellt berättande än i dialog.

P.J. Dillons fotoarbete är nog inte i nivå med Hoyte Van Hoytemas eller Roger Deakins, men det är ändå något som står ut. Han ansvarar också för fotot under säsongens första avsnitt. Gemensamt för båda avsnitten visuellt är just ett fokus på den underliggande betydelsen i bildspråket.

När politiken och dialogen tar ett steg tillbaka ungefär i mitten, blir det plötsligt riktigt spännande. Drakarnas dans börjar på riktigt, och kriget har äntligen kommit till skärmen. Targaryen mot Targaryen, drake mot drake. Ramin Djawadis musik drar en in i det känslomässiga djup som plågar karaktärerna på slagfältet. Ser Criston Cole (Fabien Frankel), Aegon II (Tom Glynn-Carney), och Prins Aemond (Ewan Mitchell) gör alla fantastiska uppträdanden; men det är Eve Best i rollen som prinsessan Rhaenys som presterar på högsta nivå. Det är hennes sista metaforiska dans, och vilken dans det är!

Under ett antal avsnitt har det anspelats på att Rhaenys psykologiska tillstånd kanske inte är det allra bästa. Hon lever men ser inte vad hon har att leva för. När hon sedan rider på sin drake Meleys (den röda), blir det tydligt vad som väntar. Det är en självdestruktiv impuls som drar henne ut. På samma sätt agerar Aegon II av impuls och flyger ut med sin drake Sunfyre (den guldiga). Ofta talas det om självbevarelsedriften hos människan, men alldeles för lite om dödsdriften. I kampen mellan Rhaenys, Aegon, och Aemond och hans drake Vhagar, är det ett poetiskt porträtt av människans dödsdrift som kommer fram. Det är också en rörande illustration av mod och människan när den har makt; vare sig det är över arméer eller drakar.

Rhaenys är borta, och Aegon II kommer antingen att vara död eller kraftigt förlamad i kommande avsnitt. Trots att Rhaenys roll varit något tillbakadragen är det nu jag inser hur mycket hon kommer att saknas. Karaktärer dör, den ena efter den andra, och det lär bara öka i takt framöver nu när kriget eskalerat fullständigt. Vem blir kvar och vilka handlingar tar plats när andra omkommer? Det blir spännande att se vart detta tar oss. Algoritmerna har försökt påbörja en tvångsmatning av invecklade HoT D– och Game of Thrones-teorier. Det är nog bara att acceptera min dödsdrift vid det här laget och ta det som det kommer. Det har varit kul, och man får bara hoppas att det förblir så framöver.

3. The Burning Mill

Ännu en måndag, ännu ett avsnitt av House of the Dragon. Sist var jag ivrig att se vad som väntade den här veckan, och jag måste erkänna att jag är tagen igen. Det är David Hancock som står för manuset den här gången, och tillsammans med regissören Geeta Vasant Patel, som stod för ett av förra säsongens bästa avsnitt, levererar de båda ännu en pärla.

Det har varit en konstant och långsam eskalering mot storslag och blodigt krig i Westeros sedan HoT D hade premiär 2022. För första gången börjar kriget spridas till slagfältet, och det är exceptionellt medryckande. Denna retsamma utdragning och förföring får mig att sitta på helspänn varje gång ett svärd slungas eller en drake flyger i skyn. Karaktärerna är nyanserade, och även om man inte håller med dem har serien som helhet fått mig att bry mig om dem. Från Aegon IIs (Tom Glynn-Carney) osäkerhet i sig själv och sin roll som konung, till Rhaenys Targaryens (Eve Best) navigerande genom ett liv hon aldrig hade föreställt sig som ung; alla lyckas framstå som människor man kan sympatisera med på något plan. Med ett bra manus och en stark regissör tillåts talangen bland skådespelarna att lysa.

Såsom serien i sin helhet, har avsnittet makt som dess centrala tema. Sist låg fokus på inre stridigheter inom familjen och ärans och känslornas roll i beslutsfattande. Denna gång ser vi snarare de uppoffringar man gör för att behålla makten, andra människors inflytande, och det omöjliga i att stoppa det kollektiva maskineriet på egen hand. Aegon II viker sig inför sitt råd,  Rhaenyra (Emma D’Arcy) måste ta farväl av sina yngre barn, och både Alicent (Olivia Cooke) och Rhaenyra tvingas till insikten att det är för sent att vända tillbaka, trots att det finns kärlek mellan dem. Utan att avslöja för mycket är det kanske denna sista scen som är mest rörande. Två personer som innerligt bryr sig om varandra, och som båda vill vända tillbaka tiden, är påtvingade av omständigheterna och andra människors handlingar att gå skilda vägar. Det svider för att det är så pass vanligt i våra vardagliga liv att vi böjer inför yttre omständigheter istället för att låta ömhet och medkänsla segra.

Vi får också en underton av profetia och det övermäktiga under avsnittet. Tidigare har profetior som starkast kommit till tals via Helaena Targaryen (Phia Saban) och hennes synska uttalanden om råttor och förlorade ögon. Nu får Deamon (Matt Smith) uppleva sina egna visioner under en Weirwood i den hemsökta fästningen Harrenhal. Den sakta introduktionen till de mer magiska elementen i Westeros är välkommen. En snabb eskalering där skulle kännas forcerad.

Mitt enda missnöje är att säsongen bara kommer att bestå av åtta avsnitt istället för tio. Det blir två veckor mindre som jag kan tillbringa i HoT Ds närhet. Är alla dejter lika bra som denna vet jag inte vad jag ska göra när hon försvinner.

2. Rhaenyra the Cruel

Vilken comeback! Om första avsnittet var en återintroduktion som emellanåt var lite svår att följa med i svängarna, är andra avsnittet i denna säsong en rysare. Rhaenyra the Cruel ger smak på vad välskriven dialog och framförallt en stark tematisk röd tråd kan betyda för upplevelsen. Att jag också har sett igenom en längre recap kan ha hjälpt.

Vi har ännu inga flygande drakar som spyr eld över försvarslösa marktrupper. Trots att det kändes som att det var det som utlovades när första säsongen avslutades, bidrar den relativt långsamma eskaleringen till njutningen. Spänningen är det som förför. I det här avsnittet är temat tydligt, men inte övertydligt. Serien handlar i grunden om ett inbördeskrig inom en familj, och just här ser vi flera symboliska konflikter mellan familjemedlemmar – kontextualiserad inom ramen för makt och ära. Stridigheterna mellan fru och make (läs: brorsdotter och farbror), Rhaenyra och Deamon (Matt Smith och Emma D’Arcy), morfar och barnbarn, Otto Hightower och Aegon II (Rhys Ifans och Tom Glynn-Carney), och slutligen kanske mest dramatiskt, mellan tvillingbröderna Ser Arryk och Ser Erryk Cargyll (Luke Tittensor och Elliott Tittensor) är utsökta smakprov på buffén som står framdukad. Vi tvångsmatas inte med torr och redundant dialog. Jag kan inget mer än att tacka Sara Hess för manuset. Hon stod också för manus i avsnitt sex i första säsongen, som jag kallade för “ett av säsongens mest välskrivna avsnitt”, och även om vi bara är på andra avsnittet kan hon redan ha lyckats med samma bedrift i år.

Därutöver är fejderna inom ramen för olika maktförhållanden kryddade med ett extra lager känslor. I familjebråken finns en klassisk dos känsla över förnuft. Präglad av sorg och smärta agerar människor impulsivt. Det gäller både i familjebråken, men också i förhållanden som exempelvis den mellan Alicent Hightower (Olivia Cooke) och Ser Criston Cole (Fabien Frankel). Skådespelarensemblen är på topp. De bär alla på en komplexitet som har saknats emellanåt. Det blir verkligen svårt att veta vem det är man hejar på i en realistiskt värld som denna. Helaena Targaryen (Phia Saban) är antagligen den lättaste att stå bakom och vilja skydda till varje pris. Men få är som Helaena, och rent personlighetsmässigt är Otto Hightower kanske närmast mitt eget temperament. Det blir intressant att se vad som händer nu när han tvingas bort från Kings Landing.

Den enda mindre kritiken är Mysaria “The White Worm” (Sonoya Mizuno) som fortfarande inte faller mig i smaken. När hon läser sina repliker känns det forcerat. Det kanske är en del av karaktären, att det ska kännas att det inte står rätt till, att man inte ska lita på henne. Än så länge har det dock bara fått mig att bli medveten om att det är en skådespelare jag ser på och inte en karaktär.

Men jag är i varje fall fängslad. HoT D har lyckats påminna mig om vad det var som fick mig att gå igång sist. Jag väntar ivrigt på vad kommande dejter har att erbjuda. Vad smakar vi från buffén härnäst?

1. A Son for a Son

När jag såg det allra första avsnittet av House of the Dragon år 2022, sa jag att jag höll på att “bli kär” och att det var “en första dejt med bra kemi.”. Att säga att jag håller att bli kär i början av andra säsongen skulle vara en lögn. Vi har trots allt setts förut, och det var så pass länge sedan att jag inte riktigt minns exakt vad som hände eller hur jag kände sist. Förra säsongen konstaterade jag i slutet att det var “för spretigt för mig, även om den i jämförelse med andra tv-serier är en präktig show.”. När vi nu slungas in i det hela igen är det svårt att följa med i svängarna ibland. Det är mycket att ta in och minnas; men det är ingen dålig sak.

Det jag kan konstatera är att kemin ännu en gång är rätt bra. När öppningssekvensen går av stapeln med Ramin Djawadis berömda tema spelandes över en animerad vävd tapet á la Bayeuxtapeten, känner jag hur det kittlar till i huden. Vi ser scener ur det krig som väntar oss; död, eld och drakar. Som för att spela på kopplingen till Game of Thrones är det första vi ser en bild på Winterfell, där vi introduceras till Lord Cregan Stark (Tom Taylor). Hans roll i berättelsen är ännu oklar. Han växer förhoppningsvis in i en mer framträdande roll. Samtidigt är jag så trött på Stark-familjen då de hade så mycket av fokuset i GoT att det egentligen skulle kännas bättre om vi inte såg så mycket av honom alls. Det som fick igång mig mest under förra säsongen var, helt ärligt, de mer komplexa politiska intrigerna och de tabuaktiga relationerna i Targaryen-familjen. Sist fanns också en stigande spänning inför hur en till synes fredlig tid under kung Viserys (Paddy Considine) skulle braka samman. Nu har allt redan brakat samman och vi vet att det inte är fred som väntar runt hörnet. Istället ligger fokus i det här avsnittet på hur “Team Black”, alltså Drottning Rhaenyras (Emma D’Arcy) sida, ger igen för hennes son, Lucerys (Elliot Grihault) död.

Även om det är mycket att minnas är det inga stora hopp i tid och rum, eller alldeles för nyanserad dialog för att förstå vem som vill vad. Kanske gör manusförfattarna Ryan J. Condal och Ti Mikkel ett medvetet val att hålla tillbaka. Det känns inte särskilt troligt, men det uppskattas. Dock måste nästa avsnitt öka i komplexitet och nyans för att verkligen få igång mig. Utan Paddy Considine känns också skärmen rätt så tom. Ensemblen är av otroligt hög standard, och det är inte så att de inte väcker känslor, men Considine var så pass strålande att jag väntar ivrigt på att någon ska fylla hans skor.

Det är bra kemi mellan mig och HoT D ändå. Jag ser fram emot vad vår sommar tillsammans har att erbjuda.