FLAWLESS 2

Dree Low

Dree Low, en av Sveriges absolut främsta rappare, har en ihärdig arbetsmoral som gett upphov till en bred samling verk. FLAWLESS II fortsätter i samma spår som föregångaren FLAWLESS — utan tvekan 2019:s bästa hiphoprelease — och använder sig av liknande koncept, berättar liknande berättelser och fortsätter att smida medan järnet är varmt.

Rapparna i Sverige är många, och den svenska scenen börjar nu bli så stor att subgrupper börjar bildas. Artister, i takt med detta, går i spåren av dessa subgruppers främsta rappare. Rå gaturapp i Sverige tar efter antingen Ant Wans blåkopia, där filtrerade gitarrslingor, distanserade vokaler och rappa hi-hats skapar melankoliska ljudlandskap, eller så präglas de mer av Straynane-gunget som höjt bland annat Z.E:s karriär till skyarna. Den senare rörelsen lyckas att göra dansvänlig, men ändå hård, musik som har dominerat minirenässansen av svensk hiphop, och Dree Low exemplifierar dess karakteristiska drag: basgångar som påminner om DJ Mustards bästa produktioner och livsstilsskildringar i excess.

Dree Low talar skildringsspråket flytande. Han har ett uttryckssätt som blandar maffiafilmteman med slangord lånade från miljonprogrammets många etniska tillhörigheter och en förkärlek för fotboll. Genom FLAWLESS II får Juanfran, Sergio Ramos, Callejón och Maradona varsin shoutout, och under samma låtar refererar Dree Low till sig själv som både en capo di capi och en sicario. Till de kreativa beskrivningarna med vilka Dree Low uttrycker sig hörs en röst som för tankarna till den bortgångne legenden Nate Dogg. Dree Lows mörka röst hoppar mellan taktslag, och visar Drees skicklighet och räckvidd i att leka med betoningar och rytmer. För varje scenario har Dree Low en flowlösning – på KAPABEL 3 matchar han Adels aggression, men på DIP DIP får det sensuella Straynane-numret komplementeras med ett lugnt, nästan mjukt, framförande. Även överraskande är (den kanske omedvetna) nicken till Drowning Pools Hit The Floor, som hörs så tydligt på refrängen till VEM E VEM?.

På FLAWLESS II finns några av Dree Lows bästa låtar – samarbetet med Cherrie på HASTA LUEGO är en funk-ig slow burner som svävar iväg med Manny Flacos syntar och Cherries vokalsolo på outrot. PIKACHU visar, återigen, varför Straynane och Dree Low helt enkelt är bäst på det de gör – lyssna bara på när beatet switchar vid 01:28. Dree Lows partner in crime, Adel, hoppar in på tre av albumets 19 låtar, och deras kombination har ännu inte blivit uttjatad, utan snarare tvärtom. På KAPABEL 3 testar de sig på mystisk trap – och lyckas strålande med det.

Med det sagt så är albumets innehållsmängd svår att motivera, särskilt med tanke på att det saknas ett narrativ, och att Dree Low inte utforskar okänd mark. På den andra versionen av FLAWLESS bjuds det på ungefär samma recept som finns på den första, och det mesta på albumet har Dree Low redan gjort någon annanstans i sin diskografi. Att göra 50 minuter långa album lätta att ta sig igenom kräver antingen en slags berättelse som håller lyssnarens uppmärksamhet hela vägen (vilket kanske är en smaksak, i och för sig), eller att varenda låt är så jävla bra att den absolut inte kan bantas bort. På några av FLAWLESS II:s spår är Dree Low en aning bekväm, och därför oinspirerad, i det han kan. Exempelvis skulle BOVAR kunna bantas bort utan att albumet tappar något i kvalitet.

Dree Low är stekhet just nu, och under knappt två år har hans fyra släpp ritat om det svenska hiphoplandskapet. FLAWLESS II är ett bevis på att han ännu inte har tagit slut på idéer, och även om det finns ett par låtar på albumet som inte tillför något nytt, så är de fortfarande i nivå med Dree Lows tidigare släpp.