fbpx

vardagens väsen väser

Illustrationer: Elvira Svensson, Instagram: @elviralsvensson

en katt sitter och ser

det sitter en katt i fönstret
och ser mig skala päron med tänderna
tungan i köttet saften som rinner
ända bort till flaggstången på halv
klibbigheterna är lika störiga, groteska
den sockriga saften och dödens flagga lika
oönskade. brutalt tränger ytorna in under
och rubbar. stör min vibe som precis hittat tune
jag drar ner gardinerna för att klibba ensam och tyst

tyst och ensam sitter en katt i fönstret
och ser mig fälla husets ögonlock
biter bakom av stora bitar plastad brie
tugga brieplast och plastig brie och svälja allt
skiter ut plast i dagar i sträck
och skiter i påverkan. biter av
och somnar om. skiter i
och börjar om. dödsdeklerationen reser
upp, blir till nytt, blir en kraft
som reser ögonlock, som cyklar bort en dumfull

det sitter en katt i fönstret
och är död.

pedalernas trampar ljuder
den ser den ser den ser
tingen vet att de döda sitter och
de ser de ser de ser
jag plugar in dövheten för att
inte se inte se inte se

i natten tar katten språng blundandes
och klöser av band
av nerver
av tvång
och jag är fri.

garderoben och jag

min egen rösts klang skrämmer mig
min egen garderobs knarr skrämmer mig

min garderob och jag väsenlika
ställda i hörnet med damm ovanpå
rodnar vi i solens klocka

rodnar och avrodnar och rodnar

i väntan på att ödslighet och ängslighet dras
väck. puts hejdå och fyllas på

rundar och avrundar och rundar

natten i omgångar med hopp i hyllan
som blåser av i hösten

i hösten faller hoppet, löven
från träden, garderoben
i hösten faller jag ur garderoben
ut på golvet. faller inte långt från
dörren. inte långt från ljud som
skrämmer. de är mig väsenlika
de är mitt väsen. jag faller och faller
ingenstans. jag står och står
i hörnet och samlar och samlar små
hudpartiklar på huvet

på huvet staplar jag hud
i huvudet staplar jag hud och hud
som garderoben staplar plagg och plagg

vi är ett väsen.

jag ett foster på golvet vid dörren
garderoben en moder som läcker sitt
-mitt vatten

vi är ett väsen.

jag föll inte, jag gled ur. for ut i öppningen
i vattnet som är ogreppbart

for ut och ut for och gled iväg

till pölen på golvet vid dörren

vi är två väsen
det gör ont.

gick upp inte upp

jag gick upp inte upp i natten
som var mörk då men ljus
i drömmen.
fortsätter där jag tog slut inte slut
repeat repeat men utan rosa skymning

enskilt stjärnor skimrar och jag går runt
i samma kläder i samma toner i samma
sammasamma men utan ruset nedbrytande
upplyftande.
men nedbrytande.

socker bröd väcker dröm
bild. enskilt i obrytbara mörkret skimra inte skimra
knega dega och vara vettigt präktig
med förkläde.

jag gick upp inte upp i natten och drömde
om att inte inte gå upp inte upp i natten

slumrat sovit snipp snapp slut
sovit slumrat slut slut
inte inte inte sova mer.


renlav

lässliten pocket 16kr
och röd paljett mitt närmsta
adligt släktskap
i tallarnas hood levs livet
skrapar bark skrapar knän
stalkar fast hjärtat i en fornnordisk kuk
lämnar rödskvätt i renlav

i natten drömmar om rena bad i rena lav
simmar fritt simmar fri
stimmar när jag vaknar
framför en tavla jag inte känns vid
dess händer som griper i lavrenheten
äckliga ärofyllda ättlingars händer
ser runt, vem ser
äckliga ättlingars händer
som smutsar

renlav
jag har tvättat bort
rött
jag har skrubbat bort
ära
jag har dött bort
för deras
rena lav

lav lav lav
mutualistiska
parasitiska
liv liv liv

för låt mig

plocka knoppar av buskage
växtvägg mot världen
inuti plockar du mig
hänger mig i en kedja
den guppar i halsgropen
när du går går går

gungar mot himlen mot marken
fötter slänger oss mot marken mot himlen
sen slängs vi runt i asfalten
du kysser mina sår
jag drömmer att du kysser mina sår
när jag gungar gungar gungar

i mörkret omfamnar avlägsen skugga
kroppen som löper bort
mot nytt främmande
känner mig inte hemma i hemmet
så löper i tanken
mot främmande nytt med smak av melon
dinmin unga tunga tunga

benen kapas jag faller fångas i –
utanför i kylan se
omfamningar glasblankt immiga
fingerhjärtan i kondensen
hjärtat kondenserar i snön
som stiger stiger dränker

i isvågorna slussas runt
råkar bli immigt blank
sippa på själen ur liten kopp
med socker, med mjölk som rinner
ur vårtan. slickar vårtan slickar såret och
förlåt mig, förlåt mig
snön bröt mig bröt dig

förlåt och vagga mig
mot bröstet mot himlen
asfalten snön taggarna smärtan
vår kroniska enhet
allt
bara förlåt förlåt för låt mig hållas i

/

Diktsvit: vardagens väsen väser