spindelväv starkare än betong brinner fort
hommage till edith s.
till fots fick jag gå mellan europas städer
innan jag fann den första tråden av min röda dräkt
jag anar en orolig sömnad och ett bristande tyg
någonstans på en uteservering hänger mitt hjärta
snöflingor strömma ifrån det
vispandes luften
till andra vandrares måttlösa hjärtan
För att inte bli för anspråksfull repeterar jag detta för mig själv
minns: att alla tankar redan är tänkta
minns: att du antagligen har fel
minns: att spindelväv starkare än betong
brinner fort
*
lugn
vänta
tänk efter
längta
vänta
tänk efter
ångra
vänta
tänk efter
lägg mina tankar
utanför mitt huvud
dra ut mina ord
innan jag hinner tappa dem
stryk över min ögon
så jag slipper se
knyt ihop mina läppar
innan de trasslar ihop sig
värm mina händer
så jag slipper bränna dem
bokstavsordna mitt inre
rör om det.
ordna det igen
färgkombinera mitt inre
rör om det.
ordna det igen
ta en liten vass sked och stick in i mig
vrid om
ta en tugga
var det gott?
*
dina ögon en varm ugn
akvarellfärger flyter ihop och bildar mönster i dig
flyter över i mig
dina händer
skriver löften i havet
din beröring
ritar planer i min hud
din blick
strömmar ordlösa dikter
men kackerlackor kryper ännu,
lämnar spår i smutsiga hörn
jag vill råka ut för dig
så utan försäkring
lägger jag loss
*
ögon som rör sig över samma sida i en tummad artikel
jag läser meningar om och om igen
men de ligger som bensin på vattenytan
jag stryker över ord på måfå
den neongula färgen sticker i ögonen
och färgen dansar över bokstäverna
något äter mig
och jag förblir hungrig
jag ger upp
fyllda gator välkomnar mig
rörelsen, ljusen, ljuden är mig vana
jag går i snabb takt mot en park och kastar artikeln i en papperskorg
skäms
vänder mig om och undrar om någon såg det
tar upp den igen
känner mig som bensin på vattenytan
*
det är svårt
att släppa in
att låta spindlarna krypa in i mig
spinna sina nät genom vener och artärer
blodet susar än
det vet inte vart det ska ta vägen
och nätet spänns
för det vet
att jag snart kommer att lämna dig
men spindlarna kommer spinna sina nät alltjämt
nätet spänns
blodet susar
betong stelnar
i mig
igen
*
jag vill:
krypa in i ditt leénde
lära känna dina halsgropar
lyssna på dina tankar som töms
trassla in mig i dina känslor
lyssna på dina andetag
teckna din puls i luften
spara den i en burk
inte lämna känslan av allt som skulle kunna bli
*
spindelnät vävs fortare
något inombords mjuknar
kevlar veknar
betong sviktar
granit vittrar
stormar mojnar
orkaner vilar
översvämningar vänder
för i din famn
är det alltid lä
*
kl 03.23
över en skål nudlar i köket
gryningen har växtvärk
långsamt faller dropparna
nudlarna är extra salta
*
du är drivved
du är nedstötta kanter
och salt som slår upp i blå lågor
du är drivved
driver längs farvatten och djupa vikar
i vatten som redan vet
du är drivved
driver uppströms nedström medströms
driver med mig
låt mig tända tändstickan
vara gnistan, den som
tänder de blåa lågorna
*
går igenom en stad utan ansikten
omges av ett språk utan ord
kullerstenen under mina fötter värker
floden ropar sin längtan utan riktning
sällsam,
ensam
men klädsam
den fuktiga luften är fylld av saknad
minnen ger mig andnöd
och jag kippar efter syre
jag fick en timme över ytan
men nu ser jag inte längre land
*
verkligheten verkar vara i värk
men hur verklig är den
egentligen
tar värktabletter utan verkning
för värken jag verkligen vill vara utan
tänker på användningsområden, använda områden och biverkningar
tänker på hur icke-användbara bisedlar är,
radar upp värken som bieffekt
när en bara tänker på hur biverkningarna låter värre än
värken själv
tänker på om värken verkligen går att motverka
eller om det bara är
en biverkning
av verkligheten
som verk
*
träden orkar inte längre
hålla kvar snön
marken orkar inte längre
vara frusen
isen brister
i takt med oss
frosten har tagit semester
och snön i floden
ser ut som mögel
solen kastar blickar på väggarna
lyser i guld
träden lämnar fotspår på fasaden
trampar i lera
skuggorna spelar
ackord över husen
toner över staden
i solen är det de som målar vägarna
i skogen är det de som målar stigarna
skuggorna spelar på vissa strängar
sover i vissa gränder
kyrkklockorna ropar sina klagomål ut över staden
isen brister i takt med oss
skuggorna vet
hur de ska spela
Text: Alicia Nathanson Thulin
