Diktsvit: Att leva är att kollidera

Illustrationer: Noa Persson

hav bär minnen

minnen är en samling ljuskällor
som hörs smakar känns 
synen en samling av ljus (en påminnelse)

lakan betyder inget (det betyder allt)
dessa ljuskällors kolliderande, utplånande av varandra
tand för tand, låga för låga
brusar som när havstungan slickar stenarna rena

salta stenar det sannaste (vanligaste)
en samling ljus under ögon Överallt 
minns inte dessa ögon, dess ljus skjuter ifrån iväg 
minns bara dessa källor, ljuset som penetrerar in sönder
genom och förbi det salta köttet, det hårda det sannaste
hårdhet allt mer en falsk fasad

såg en guldig kropp i natten
såg kosmos samla in mig med sina tentakler

gick in i guldet
slukades hel
hatade allt
minns dunljud tungspettsskräck och bultandet
som vågor över ögonlocken

gick ifrån kosmos
skärvor inkapslade i huden 
efter explosionen 
(lutade mig fram, sniffa färger så kompakta)
minns stegrande flockrus gravitationslös och syrelös
som salt i ögonen

efteråt:
älskar kosmos
hatar guld

efter efteråt:
ser att 
kosmos är guld insprängt i mörker
ser att 
det måste glömmas bort

en stund på jorden

en stund på jorden är vi vackra,
skrev någon

en stund på jorden är att beskjutas men överleva
för att klara skottsalvorna därpå,
skrev jag

på på påminn mig varför,
skrek alla någonsin 
mot glödande gasklot

envist (!)
att sträcka händer om o om mot
det ogreppbara
se handtag bli vingtag, dumt flaxande
strax innan de bränns upp
flaxande fenix inte så ljus eller levande
men ledande
sagan om askan spridd över nattslutna kinder, läppar
huden öppen, inväntandes stjärnlandning
dess oskuld suger allt som når porerna in

fångar fyller fylls upp av torr grå död
inpackat i stjärnglans (skimret från fenix fall).



skogen: en Tömd Bassäng

lämnar tillbaka en Stig
för ett första lån
stölden borträknad, oregistrerad
gör om, gör rätt

frågar Skogen:
ger du Mig dig? 
& bad VISKANDES: 
en-bit-en-bit-eeeeeeen-bit

suckande vingslag öppnar EN bit upp (skogens svar?)
Tränger på Fyller på Öser på SNABBT (mitt svar!)
med Namn
plattar ut rötterna,
ska vara mjukt rakt, löp-Bart
mossan inspo till en säng
toppen en view
det blåa sällsynt nog för att ställas i en litenliten vas från myrorna
värdet motsvarande inköpspriset (5KR)

klistrar klipper Topsar 
ett ÄlgAnus
behöver ph-värdet till min bokhylla 
med Skit(viktiga)Saker
någonstans där: vindslagens UPPGÅNG i tonart
skärt och bedrövade, ett underGångens Vrål

låter som Bitar Bly slängs från himlen mot stigarna
jag RENoverar med mina 
löparskor och krattor och finputsade silverBestick

inristat i en trädstam står:
Namnlös 
blytunga stenar runtom (ett bildspråk?)
tänker:
vilket Namn!
och tar en bild till insta
caption:
här lekte Jag som barn, hon var Min bästa vän
missar se hur stigen sluter sig, IMPLODERAR
svarta hål som Slukar stenarna 
de buckliga rötterna, inskriptionen Utan namn, mosssängen
vips, Väck!

allt RENstädat en like in
ögon ser bara träGungor Glittrande stunder, TipsRundor
känner Inte att skogen är En Bassäng Utan motStånd (tömd)
att en bit blev till ingen bit
ett lån en omstöld blixtsnabbt
filtret kring kroppen så tät tjock Tung
likt vattnets trögHet
kort sikt och sammanpressat brus,
allt som borta med vinden
allt landar med ett långt
pjuuuuuuuuuuuuh 
om fall lät
(här låter Inget

Inte ens från Gläntan
där skogen knullas Alltid

en gång till)

lycka föder olycka, inte vise versa

fiskmåsar stilla i luften
dödögonblicken i mig
lika tvetydigt som
att påminnas om lycka 
är att se sin olycka
bitterljuvts motsvarighet kvävandesvindel
träffar mitt i prick

bromsas in bromsas ned donna bort utan 
övergång
halva skallen somnat in, andra halvan upptagen med 
att räkna konsonanter i
HYPERNERVOKUSTISKADIAFRAGMAKONTRAVIBRATIONER
& hoppas att det ger hicka
något att avbryta orden med
bygga in tystnad
som döljer inbrottet av olycka

besökte stranden varje skymning 
trots dödsmåsar
för att låta elden glöda bort 
hjärnhalvan som minns
hellre påminnas om mörkret
än livet i ljuset
som fanns funnits föregåtts

kvar: hjärnhalva i sömn
sticken smärtsamthärligt


går gått gick gånger infinity

gick längst stranden
solen blank vattnet ljust
allt dränkt i blött, färgerna utspädda smetade 
skrubba skrubba bort din starka färg
kände skvätt i ansiktet
av gubböl
och förklaring om vatten
i ett os av rockmusik alá youtube
ölgubben som sa:
bara tjejor här och
I like

gick i lekparken
måsars tjut genom luften världen mig
kropparna som spjut mot varandra,
måsrösternas vibrationer i svärdfäktning
& i mitt huvud när jag 
såg barnasjäl bli krigsveteran
fadersarmar med en godisstång i mun och en annan i hand
visade hur mjuk kropp blir hård jojjo
att skjuta mot näsben
se rött som stången sippra

gick genom vinden 
skrek snabbt högt länge mot 
vinden, hörde min vän fundera
över varför män och makt
hur de sätter klorna i, släpas över stengolv bergdal vulkankant
huggtänderna sönderslagna, men klona fastnålade än
för utan makt
bara män utan mer

så nådde jag en äng
gräs som vände sig upp in i 
grönt reflekterande ögonkvitter
träden i paus asfalten knaprig, sprakar som
pojkars bön om en blick
se hur bra han är
bad de på av hoppets rivjärn söndriga knän

blev glad
sen arg
sist ledsen
av påminnelsen av 
lynnet innan fallet
att pojken finns, fanns, kan finnas
kroppskomplex innan åtta
hur flickan finns, fanns, är fastbunden
pojken och flickan ett innan
hur alla utplånas, till slut

hur lynnet kroppen allt är där för att
styckas sönder
lämna spår under egna naglar

hur jag
gick vidare
(går vidare)
(gå vidare)

(måste gå vidare)

/

Diktsvit: Att leva är att kollidera

Mejla skribenten!