procedur

högar av påskrivna kontrakt
brutna överstrykningspennor
& tändstickor

dov hyperpop på radion
skruva upp volymen nu

en ny väggklocka
de köpte
för att ge kontoret bakgrundsljud

tangentbord med saknade bokstäver
jag kan inte ens skriva mitt egna namn

han blev frälst under helgen
& hon blev inbjuden till nobelfest

det konverserades om konstpauser
& heliocentrism
allt har ett syfte

ordlekplatsen stänger kl. 21
men jag har nattskiftet
finns det något
att leva för längre?

på kameran fångades
minst tre realitystjärnor
bland folkmassan
vill inte du bli som dem?

kronprinsessan besökte staden
medan vi satt här
& fikade oglamoröst

vi tröstar varandra
när vi kan
gråter kollektiva
& fängslade tårar

hatten av för styrelsen
de gav oss något nytänkande

budgeten brister
under våra skinande,
svarta skor

jag är uttråkad,
flyttar blicken till väggklockan

två,
            tre,
                        fem,
                                      sju

—
allt är prima

papper kastas
kaffe spills
skriken & anklagelserna
är harpuner
1, 2, 3
varje fredag ska det ske

samarbetsövningar återigen
när ska vi lära oss moralen?

han ber mig hålla hemligheter
men jag är alltför lydig
hon ber mig om tjänster
men jag är alltför uppkäftig

ekande fotsteg i korridoren
vi flyr till våra platser

”glastaket spricker långsamt”
sa de på tv igår
polarisering,
tycker han

serietecknare kommer till arbetsplatsen
& vill skildra miljön
nu vill jag be om lönehöjning

varje dag hör jag rösten—
inspärrad gospel i förrådet

jag tog med mig
en flaska befrielse idag
men någon stal den
när jag gick på toa
man får inget här
ännu en sväljande dag,
ännu en drunkningsolycka

väggarnas sterila,
vita färg
modernism som vi lärt oss
att avsky
tvättmaskinen fylld
med söndertrasade kostymer
värda årslöner

ibland drömmer jag om årslönen
preussisk blå / fruktad
den brukar sitta på en bänk
& be mig erkänna synder mjukt

hon väcker mig från eskapismen
& ber mig ringa
eller sortera

bakom byggnaden
tar jag fram ett cigarettpaket
& den plommonfärgade tändaren
bakom mig skrattar chefen
innan hon får ett akut telefonsamtal
jag antänder mig själv
en gång till
aldrig blir man matt