Leta tomrum
Hösten är aldrig så lugn som när sommaren är över. Äntligen får man andas ut och kanske hitta ett behagligt tomrum att bara vara i, fast man är den man är. Nedbrytarsvamparna tar hand om höstlöven och bönderna tar hand om skördarna. Det är kravlöst vackert med gula aspar, orange lönnar och neongröna askar mot blå oktoberhimmel. Äpplen mognar och kvällarna mörknar. Älgjakten kommer och går. Svamparna i skogen är antingen mycket vackra eller mycket äckliga, båda ytterligheter är lika fascinerande. Ingen kräver att vi ska sjunga att den ljusnande framtiden är vår. Vilken lättnad att inte behöva formulera hur framtiden ska bli, för prognoserna säger ja och nej, men mest nej, och studieskulderna vill vi helst glömma. För att inte tala om elpriserna. Andas in, andas ut.
Hösten är lugn, men blodsockret är inte nådigt, det vrålar och har sig. Ängeln på min axel har tagit kafferast, så matlådan gör ett elegant skutt ur mina händer, ner på golvet. Locket – nej satan det trillar av! Där ligger grytan som en spya på mitt nyskurade golv. Och jag som skurar mitt golv så väldigt sällan… Det är en linsgryta med tomat, kokosmjölk, ingefära, gurkmeja och tärnade rotsaker, de som var på extrapris i butiken. Palsternacka och morot. Andas in, andas ut.
Gyllene stubbåkrar och alla dessa glänsande halmstrån. Till slut har man en hel höbal. Kanske den här gången, något gror, slår rot, RYCKS UPP med rötterna. Repeat. Det är en gåva att uppbåda hoppfullhet inför varje nytt halmstrå. Sedan kommer beskedet. Tack för din ansökan, tjänsten är nu tillsatt av en annan sökande. Och mjölken har surnat – en sån dag. Utanför mitt fönster tre trappor upp sitter små dinosaurieättlingar i tallen och guppar förnöjsamt, långt ut på tunna grenar. Jag har mina tjugo kvadrat (elen ingår i hyran, woho), de har himlen. Några släktled sedan, i en annan tid, levde deras förfäder bland ormbunksskogar. Arvet efter dessa förfäder är imponerande: skelett på Naturhistoriska, Jurassic park (inklusive uppföljare!), fåglar utanför mitt fönster.
I en annan tid sprang jag runt i bortglömda skogar med älggräs, sly och ormbunkar. Regnet gjorde allt fuktigt och grönt, jag var en dinosaurie i ormbunksdjungeln medan trollen kokade messmör vid bergets övergivna fäbodar, ångorna steg mot himlen. Älvorna hade fest och dansade i åkrarnas sänkor tills gryningen. I dyiga hål sjöd gröna häxbrygder och jättar hade slängt ut stora klippblock i skogen, som förvandlades till skepp på stormande hav. Från jaktpassens kojor kunde jag se mina fiender närma sig långt innan de upptäckte mig. Jag var en äventyrare och trollsländorna mina vägvisare där jag irrade runt på berget, orädd och nyfiken.
Det finns en lång lista med saker jag borde göra, men det viktigaste av allt saknas. Jag vet bara inte vad. Det blanka utrymmet mellan raderna i listan lyser och lockar, så jag kliver in i tomrummet mellan “köp toapapper” och “ta itu med livet”. Där sitter en stor sjungande folkmassa, fingrar knäpper, händer klappar, fötter stampar. Samma melodi igen och igen. Vi sitter där, jag vet inte hur länge, sången slipar ner de vassa taggar som växer ur rädsla och ovisshet. Jag blundar, människorna bleknar, musiken svävar bort. Lugnet sänker sig samtidigt som en ridå höjs. På scen: Slöjor svävar över en sjö. Solen ler snett och ska snart slicka marken fri från frost. Var inte rädd, sjunger dinosaurieättlingar i träden, kanske är det samma sång som jag nyss sjöng i folkmassan. Mina kläder ligger på bryggan vid sjön och tusen tankar har jag också klätt av mig. Nu närmar sig kroppen vattnet snabbt – plums första foten – plums andra. Kylan spritter i huden, men skrämmer mig inte, bara en påminnelse om den levande kroppen, full av blod, nerver, adrenalin. Svävande i vattnet. Andas in, andas ut. Sen upp och på med kläderna, på med tankarna, nu tynger de inte. Sätta ena foten framför den andra. Vidare, vidare.
Text: Signe Rönnegård
