fbpx
Foton: Sofia Bel Habib

Jagad

Startsignalen studsar på kaklet,

händerna är skrynkliga som russin,

klor, blod och energidryck

som egentligen har femtonårsgräns.

Jag väntar på henne i vintermörkret,

bland viadukter och lyktstolpar,

i en busskur med svarta ytterjackor,

måndag, onsdag, torsdag, lördag.

Trycka in tvålen i huden,

in i porerna, in i blodomloppet,

trycka in schampot i hårsäckarna,

tvätta bort mitt nederlag.


Eftermiddagar i pappas skinnfåtölj,

hittar skivfodralet med de

skägglösa ynglingarna, kärlekslåtar

om bara mig, bara mig, bara mig.

Pennfodral, affischer, hoodies,

ser ni inte att jag är upptagen,

livet är lätt när man kan hänge

sig åt någonting fullt ut.

Mina män skulle förgås av tiden,

bli tatuerade, få småbarn, byta klädstil,

det är åtminstone rättvist

att vi fula åldras långsammare.


Låt oss springa ut från stentrappan

hals över huvud, mot folkhavet,

vill inte välja hela tiden,

ta mig till barndomens lustgård.

Rädda människoliv, låter väl bra,

låter prestigelöst, är prestigefyllt,

jag äter anatomiböcker till

frukost, lunch och middag.

Ett avgrundsdjupt vrål från någon

som har sett döden i vitögat

i operationssalen intill,

och jag förstår att smärta finns.


Fader, jag har allt på hjärtat,

mitt hjärta är uppsvällt och tungt,

för synderna jag dragit på mig,

kommer alltid vara synder.

Prästen vill inte längre höra på

alla de dumheter jag gjort,

undrar om jag inte har några vänner

att betunga med mina samvetskval.

Ja, jag ångrar allt, på Gud,

nej, så får man inte säga i kyrkan,

ok, då lovar jag dyrt och heligt

på mitt vänstra lillfinger.


Jag måste utomlands och vara,

det skulle väl komma något mer,

snälla säg att livet inte är

de vuxnas konspiration.

Rännilar med svett

vita med solskyddsfaktor,

generad över min felsägning,

läskigt livs levande.

Jag har blivit obetydlig,

den suddiga gestalten i den

svartvita stadsbilden,

kvinnan jag egentligen varit.


Så jag dödade mig själv,

flera hundra gånger faktiskt,

ingen sörjde min hädanfärd,

nej, inte ens jag själv.

Men jagen jagar mig fortfarande.

/

Dikt: Jagad