fbpx
Illustration: Sofia Hjortberg

Den ultimata höstlistan:
Vår bästa höstmusik

Solbrännan har flagnat, sommarnätterna sugits upp i ett parallellt universum och solen gått i ide. Hösten innebär trots allt en hel del avslut och förändringar. Tur då att den också innebär början på massor av nytt och spännande! På KULT är vi taggade på hösten — det är ju trots allt vår första höst någonsin! Vi är exalterade över att se internets höstlöv börja falla och förse er med massvis av bra, vettig underhållning när mörkret sveper över riket.

Vi tänker att vi sätter stämningen för vår första höst på det bästa av sätt: med höstens viktigaste lista, såklart! Vi har samlat vår favoritmusik (låtar, album, soundtracks!) på ett och samma ställe, redo för er att avnjutas med, eller utan, en filt uppdragen till näsan.

Sugen på att lyssna medan du läser? Du hittar Spotifylistan här!


Nina Simone – I Put A Spell On You

Om det är någonting Nina Simone kan så är det att sätta en stämning. Med I Put A Spell On You rullar bilderna bakom mina ögonlock i rasande takt. Hon sjunger om förälskelse med en eggande, hotfull underton, en besatthet som förtär och kräver mer. Ingen desperation finns kvar, bara rå beslutsamhet. Hennes sinnen äger dina. Hon äger dig.

”’To put a spell on someone’ means that you are enchanting them or deeply influencing them. A more powerful mind (yours) acting on a weeker (the other person’s).”

En inre film spelas upp med den nattsvarta himlen som kuliss. Iklädd en lång, svart sammetsklänning, sylvassa klackar och blodrött läppstift kommer någon in i ett rum. Vem är det? Äh, ingen, bara den sexigaste häxan någonsin. Man tänker: Finns det något mörkare, något mer wicked, än kärleken?

Ellen Algren


Phoebe Bridgers – Halloween

Phoebe Bridgers röst skär i spåret Halloween, och som vanligt, genom glasskivan som annars distanserar känslojaget från skärselden Verkligheten. Ackompanjerat av till en början nerskalade gitarrtoner och ett avlägset blåsinstrument — som skapar kuslighet och kylighet á la Halloween — stegrar det halvvägs in med trummor och en basröst som från under vatten påminner att; “I’ll be whatever you want”, och som sedan ekar iväg tillsammans med Bridgers balsamröst.

Låten är, som andra spår på Punisher, att slängas ner i en home made saltvattenpool där dödsreliker simmar runt. För död, eller slut, är närvarande rakt igenom. Bridgers öppnar med; “I hate living by the hospital / The sirens go all night / I used to joke that if they woke you up / Somebody better be dying”, vilket visar på gravallvaret och överlevnadsinstinkten i att skämta, att distansera sig från smärtpunkterna. 

Låter det för tungt, för en mörk höstdag? Ja, och nej. För vid sidan av erbjuder Bridgers livets enda smärtstillande: Kärleken. Och med det pillret känns det (låten, livet) hanterbart och hoppfullt.

Lejla Cato


The Smiths – Louder than Bombs

Något som är lika mycket sanning som stereotyp är att The Smiths musik är skapad både av och för människor som helst av allt låser in sig från det brittiska höstovädret, lyssnar på 70-talsmusik och läser Oscar Wilde-noveller. Det vill säga: fullkomligt legitima höstaktiviteter. Så att The Smiths musik passar till denna något svårmodiga årstid, känns mer eller mindre uppenbart. Varför då inte komplettera det kalla duggregnet mot fönsterrutorna med samlingsalbumet Louder than Bombs? Där bandets tidlösa singlar kombineras med de lika delar briljanta som obskyra B-sidorna, för att få till den ultimata blandningen av Manchesterbandets tragikomiska skildringar av samhällskritik, självömkan och dagar i livet som ”vanliga människor”, som vi alla är i slutändan.

Gustav Stjernkvist


The Knife Silent Shout

Mycket av den ikoniska duon The Knifes repertoar passar otäckt bra under höstens mörka timmar, men en låt som fascinerar på ett helt annat plan är den refräng- och känslolösa Silent Shout. Den pulserande basen och den frenetiska, oberäkneliga technoslingan, tillsammans med den fullständigt motbjudande förvrängda stämsången gör detta till ett sällan skådat skräckinjagande mästerverk. Ryser gör jag genom varje lyssning, men om det är för att det är obehagligt bra eller bara obehagligt är ytterst oklart.

Att texten är bisarr och något obegriplig bidrar endast till den redan bottenlösa mystiken. Jag vet inte om Silent Shout tilltalar mig extra mycket för att de sjunger om mardrömmar jag själv upplever regelbundet, oavsett vad sätter den tveklöst stämningen för en kuslig höst. Silent Shout fungerar även orimligt väl om du ska ut på joggingtur på en svagt belyst skogsslinga, eftersom du utan tvekan kommer att orka springa lite snabbare.

Theo Hafström


Múm – Green Green Grass of Tunnel

Hur kan ett land med så liten befolkning ha så många geniala musiker? Som dessutom alltid tycks ha något gemensamt soundmässigt. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Men det finns ett isländskt sound, det känner jag. Vad beror det på? Det är nästan pinsamt att komma med gissningar, jag har ju inte ens varit på Island, men jag har två stycken. Hoppas de inte låter allt för exotifierande. 

Har det kanske något med naturen att göra? De utsträckta vidderna, de ödsliga vidunderliga bergen. Det karga, hårda landskapet. Mörkret på vintern? Eller beror det snarare på den fysiska distanseringen, att de är så långt borta. Alla som någon gång varit på en ö, kan säkert vittna om att man känner att man är på en ö. Liksom avskuren från omvärlden, som i en liten bubbla. Det finns en enorm ensamhet där. 

Hur som helst tycker jag att isländska Múms låt Green Green Grass of Tunnel speglar detta, och egentligen resten av albumet Finally We Are No One, också. Storslagen, men samtidigt elektroniskt omänsklig, liksom mekanisk. Det låter ödsligt. Samtidigt är det oerhört vackert och nästan påfrestande intimt. Alla melodier, den fjäderlätta sången.  

När jag gräver mig fram genom höstleran, dyngsur om fötterna och med kylan som akupunkturnålar i hela kroppen, lyssnar jag på Múm. Jag tänker på de isländska vidderna, och på det gröna gröna gräset på andra sidan vintern.

Andreas Hörmark


Slow & reverbvågen

Slowed + reverb musik kännetecknas av låtar som saktats ner från sitt originella tempo. Tappningen ger ett nytt djup till låtarna och dräper som silke mot öronen; mjuk och oansträngd. Fenomenet har varit populärt sedan 2018, men på senare tid fått ett nytt liv tack vare den ökända appen TikTok. Slowed + reverb musik är det självklara soundtracket till hösten. När allt annat är ganska stressigt kan man lita på att ens nedsaktade favoritlåt får tiden att räcka längre. Göra höstens närvaro lite varmare. Favoriterna är Still Don’t Know My Name av Labrinth, Sign of the Times av Harry Styles och Girls Need Love av Summer Walker.

Zejneb Rauf


Angelo Badalamenti – Twin Peaks Soundtrack (1990)

I staten Washingtons dimmiga, bruna och kalla miljö utspelar sig en av historiens bästa tv-serier — Twin Peaks. En guldklimp från det tidiga 1990-talet som uppnått högsta nivån av kultstatus och som även är, enligt mig, världens bästa höstserie. Bakom Twin Peaks hittar vi dess författare Mark Frost och regissören David Lynch men också mannen bakom soundtracket — Angelo Badalamenti. Och gud, vilket soundtrack det är. Med en blandning av jazz, ambient och drömpop lyckas Badalamenti, med hjälp av Julee Cruise, inte bara skapa otrolig filmmusik men också ett soundtrack för hösten, tiden då sommarens eufori försvinner men filtar, öppna eldar och raggsockor åker på. 

När man ser att löven börjar falla, jackan blir ett måste och den inre konflikten “är jag snygg i mössa” framträder, är Angelo Badalamenti och Twin Peaks generellt ett måste för att njuta av en deppigare tid.

Oscar Johansson


The Twilight SadNobody Wants to Be Here & Nobody Wants to Leave

Få band har ett album som verkligen fångar den obefintliga glädjen som så ofta pumpar igenom min kropp under höstens dagar. Det är kallt, regnet kommer och alla färger försvinner med varje löv som faller till marken. Det skotska bandet The Twilight Sad vet däremot exakt vad som krävs för att lindra den käftsmäll som står och väntar utanför dörren varje morgon. Deras album från 2014, Nobody Wants to Be Here & Nobody Wants to Leave, är lika högljutt som det är lågmält och ängsligt. Maffiga gitarrexplosioner möter dova pianon och James Grahams skotska dialekt skär igenom sången med otroligt skör känsla. Det är grått, avskalat och naket — exakt så som jag känner mig när hösten inkräktar.

Några låtar som står ut lite extra är:
There’s a Girl in the Corner, I Could Give You All That You Don’t Want, It Never Was the Same & Leave the House

Robin Andersson


New Moon: Original Motion Picture Soundtrack

Med risk för att underminera all trovärdighet en musikskribent någonsin kan lyckas uppbåda: Twilightfilmerna har helt otrolig filmmusik.

Det kan hända att undertecknad även är ett fan av filmerna i sig, men det låter vi vara outtalat än så länge — vi behöver ju inte riva alla murar på en gång. Trots att Twilightfilmerna kanske inte är den del av populärkulturen som har åldrats bäst, så är soundtracken, tro det eller ej, fruktansvärt bra. Det gäller bara att man blundar lite för faktumet att nästan samtliga spår är skapade av vita indiesnubbar med en förkärlek för dyra gitarrer, så är man hemma!

New Moon briljerar starkast av Twilightfilmerna och bjuder på en samling spår som är atmosfäriska, höstiga och till stor del energifyllda — något som kan behövas när graden av D-vitamin i kroppen sjunker till oroväckande nivåer. Och skaran av vita indiemän är inte vilken som helst — vi hittar bland annat Thom Yorke, Sea Wolf och Bon Iver bland dessa. Därefter en radda band som inte heller är fy skam: Muse, Death Cab for Cutie och Band Of Skulls, för att nämna några. Slutligen har två kvinnor faktiskt också slunkit in i listan! Någon måste ju illustrera Bellas depression, smärta och tårfyllda skrik. Anya Marina och Lykke Li gör detta mer än väl!

Kärleksfulla pikar åsido — New Moon har ett fantastiskt soundtrack. Lyssna på det, helst i sin helhet! Om inte är Hearing Damage av Thom Yorke, Possibility av Lykke Li och The Violet Hour av Sea Wolf tre måsten!

Daria Spitza


Kim Petras – TURN OFF THE LIGHT

Kim Petras tyckte att det saknades ett soundtrack för det hon kallade HBTQ-communityts julafton – Halloween – så den tyska popprinsessan tog saken i egna händer och gav världen Turn Off The Light. Hur bra kan ett album framställt enbart för att spelas under Halloween egentligen vara, utan att låta plojigt och parodiskt? Svaret: Helt otroligt jäkla bra.

Förutom att albumet är gjort för att spelas från start till början (åh vad man önskar att fler album var så), varvas instrumentell hypnotisk technodunk med grym electropop där Kim Petras gälla, säregna röst kontrasterar den mörka framtoningen helt perfekt. Textmässigt hanteras självklart döden, skräck, våld och djävulsk kärlek. Överdrivet? Absolut. Skrattretande? Inte det minsta. Detta är för bra för att göra till åtlöje. Egentligen borde Kim Petras vara för Halloween vad Michael Bublé och Mariah Carey är för julen, men här är jag och spränger mina högtalare med ett helt klockrent album i min ensamhet. Därför pläderar jag härmed för att er Halloween kommer att bli påtagligt bättre med Turn Off The Light på högsta volym.

Det märks säkert att jag inte bara är lite upprörd över hur förbisett det här albumet har blivit. Ett helt unikt album som borde uppskattas för att troligen vara det första av sitt slag. Kanske är jag något tidig med att dementera dess förtjänade öde, i och med att det endast har ett år på nacken, men världen kan inte vänta. Om ni inte har lust att plöja er igenom ett 50 minuter långt album, kan jag tipsa er om Massacre som tar vara på den kusliga melodin från julsången Hark, How The Bells, TRANSylvania och sedan övergången till titelspåret Turn Off The Light som gästas av Halloweenikonen Elvira, Mistress of the Dark. Sedan har vi även In The Next Life och övergången till Boo! Bitch!… Äsch, lyssna på hela albumet bara. Jag lovar, det är det värt.

Theo Hafström

Lyssna på hela listan här:

/

Den ultimata höstlistan: Våra bästa höstlåtar

Mejla skribenten!