Bokrecension: Samlade verk – Lydia Sandgren

690 sidor – så tjock är Lydia Sandgrens debutroman som dessutom är döpt till Samlade verk. Kaxigt. Med rätta visade det sig då den genererat hyllningar på kultursidor och litteraturbloggar sedan den kom ut i våras. Nu var det någon vecka sedan jag slog igen boken men jag tänker ofta på Martin, Rakel, Gustav och Cecilia. Undrar hur de har det och varför det blev som det blev. Frågor man bara ställer sig när man har läst en riktigt bra historia. 

Samlade verk utspelar sig i Göteborg och vi får följa två historier parallellt. 

Den ena tar sin början sent 70-tal. Martin Berg träffar Gustav Becker första dagen på gymnasiet och sedan den dagen är de oskiljaktiga. De tar studenten och hänger runt i Göteborg, blir fulla på billigt vin och hänger på Gyllene Prag. Gustav pluggar konst på Valand där han är känd som underbarnet. Martin läser filosofi och citerar stora tänkare i tid och otid. Gustav är skör inför livet, oberäknelig och lever i en ständig tillvaro av en öl till. Martin drömmer om att vara en sådan som blir något. Han vill skriva stor litteratur och inte fastna i rutiner. Det är de två och hela Göteborg. Sen en dag träffar Martin Cecilia.

I den andra historien så är det 2010-tal och vi följer den nu medelålders Martin och hans vuxna barn Elis och Rakel. Rakel som är 24 år studerar till psykolog och varje gång hon går in på universitetet så blir hon påmind om att hon är dottern till Cecilia, idéhistorikern som redan i unga år gjorde avtryck inom akademien med sin forskning. På varje fest ska någon fråga om den kända Gustav Becker verkligen är hennes gudfar. Konversationerna slutar alltid med samma obesvarade fråga – hur kan en mamma lämna sin familj? För en dag på 90-talet så stack Cecilia och kom inte tillbaka. Rakel har vant sig vid att hennes mamma inte är där, men då hon en dag läser en nyutkommen roman så är det som alla gamla frågor ställs på sin spets. Kvinnan i boken låter allt för bekant. Rakel börjar gräva i vad som egentligen hände och varför hennes mamma en dag plötsligt inte var där.  

Samlade verk är en helgjuten historia och här finns plats och tid för att både bli kär i och göra slut med karaktärerna många gånger om. Komplexiteten hos karaktärerna blir trovärdig då de får lov att ta tid att formas av sina liv. Sandgrens språk och berättarkonst ger liv åt de minsta detaljer och inget lämnas åt slumpen. Vissa saker är så tydliga att jag nästan känner mig skriven på näsan, för att i nästa sekund känna att det bara är tydligt för mig och inte för de andra karaktärerna. Det är både spännande och mysigt – relationsdrama när det är som bäst. Ibland går det lite väl fort, som att sidorna på slutet inte räcker till. Men det är en mindre detalj när jag är så uppe i vad som ska hända att jag inte kan lägga ifrån mig boken på timmar. 

Det är en berättelse om känslighet och att vara mer eller mindre skör för livets påfrestningar. För visst har vi människor olika känslighet, både i oss själva och beroende på vad vi varit med om. Men vilka skyldigheter har vi egentligen att streta emot och ta ansvar för våra handlingar? Det är också en berättelse om kärlek. Inte bara kärleken till en försvunnen fru, nej, detta är ingen boy meets girl-historia. Utan om kärleken till en bästa vän, till ett barn och till en pappa. Det handlar om hur vackert det är när vi omedvetet räddar varandra genom att bara finnas där. Men också om att inte veta något om den man älskar. Allt detta i en värld fylld med fester på Valand, romaner på originalspråk och nätter som aldrig tar slut. 

Sandgrens debut är minst sagt imponerande och precis den sortens litteratur som får mig på fall. Helst vill jag bara att det ska fortsätta, som en kväll som aldrig slutar, där jag bara kan sitta med och iaktta. Skratta och svara ”Självklart” när Gustav säger ”Visst tar vi en öl till?”

Av: Fredrica Werner, Stockholm. Instagram: @fredricawerner