fbpx

Bläckfisken och den japanske sjömannen – Anders Fager

”Vad är det bästa med Lund?”

Den otydliga gestalten i butiken på Klostergatan frågar de som förirrat sig in. Alla ser de olika personer bakom det mörka skrivbordet, i ljuset av lampan med tiffanyskärm. Gestalten frågar dem om det värsta som hänt dem i staden, om det lägsta och uslaste de någonsin gjort. Ingen minns riktigt butiken på Klostergatan när de lämnat den.

Anders Fager har en tendens att med ledighet röra sig mellan nutid och dåtid. En naturlig följd av att skriva om hemliga sällskap och uråldriga gudar, kanske. I Samlade svenska kulter tas läsaren med till drottning Kristinas 1600-tal (hon var förstås en mycket begåvad ockultist), till Hermann Göring som letar magiska artefakter, till ett gäng nutida, festsugna tjejer i Borås på jakt efter människooffer. Romantrilogin om häxan Cornelia Karlsson som inleddes med Jag såg henne idag i receptionen står med ett ben i 2000-talets Stockholm och ett i evigheten. Med sin senaste novellsamling har Fager valt att begränsa sig mer än vanligt i både tid och rum. Bläckfisken och den japanske sjömannen, som inledande benämns som en ”romantisk skröna”, utspelar sig i ett hundra år yngre Lund infekterat av febrig feststämning efter krigsslutet – med invånare som söker efter kunskap, förlösning och transcendens till varje pris.

Berättelserna är sammanknutna av tid och plats, och medan de ofta fungerar fristående bidrar de alla till det gemensamma världsbygget liksom den stegrande känslan av annalkande katastrof. Här finns studenterna och lärarna på Thule nation som ägnar sig åt Götiska riter och våldsamt festande, som har en bläckfisk-liknande varelse instängd på vinden. Här finns änkan Hede, en förvriden madame Bovary som lever endast halvt i verkligheten tillsammans med sin trogna hushållerska. Den kvinnliga mansgrisen Thyra Andersson som kommer över ett märkligt redskap. Den för evigt medelålderstrista magikern Ingemar Fredman, som försöker avvärja en katastrof. Det talas om en tatuerad sjöman som sitter inspärrad på Asylen. Människor på gatan skriker oupphörligt med tungor slingrande i halsen. Och så episoderna på Klostergatan, som fungerar som upprepade mellanakter, en olycksbådande andningspaus mellan de längre novellerna.

Närheten till den kosmiska skräcken och H.P. Lovecrafts verk har helt klart varit en språngbräda för Fager som skapat sitt eget Mythos i svensk kontext, men det finns en risk att Lovecraft skulle vända sig i sin grav om han fick se vad det blivit av hans idéer. Fager är nämligen en modern författare, och helt sin egen i sitt sätt att adaptera och bygga vidare på genren. Förutom ett framträdande socialt patos finns här alltid en queer grundton som passar in naturligt i skräcken. Här skulle jag vilja påstå att skräck till sin natur alltid är queer, som i flytande och oöverskådlig, subversiv och normbrytande. I Fagers universum är vanligheten upplöst, och hans karaktärer ofta friare att överskrida upplevda såväl som högst verkliga gränser.

Bläckfisken och den japanske sjömannen har ett både originellt och modernt förhållningssätt till sin handling och miljö. I likhet med Niklas Natt och Dag och hans ”Bellman noir”-Stockholm känns detta historiska Lund levande på ett sätt som görs möjligt av atmosfäriska beskrivningar, ett uppenbart historieintresse och framför allt väl tecknade karaktärer. Jag fångas av den fruktansvärt toxiska maskuliniteten på universitetets nationshus, av docent Zetterströms avgrundsdjupa saknad efter kärleken Gustav, av den mystiska studenten Blake – olik sina kurskamrater på fler än ett sätt. Ändå finns här inga pretentioner att säga något om vår samtid – gränsöverskridande är tidlöst – den här samlingen berättelser är just en skröna, en exercis i historieberättande. Fager är en riktigt god berättare.

Det slår mig också att berättelserna har ytterligare en dimension när jag känner igen flera av dem. Jag finner dem igen i novellsamlingen Ingemar Fredmans epistlar, tillhörande det svenska rollspelet Call of Cthulhu som jag tidigare försökt bekanta mig med. Här samsas noveller med konturer till äventyr, där spelarna tillika utredarna får lösa mysterier i 1920-talsmiljö. Med detta i åtanke blir Bläckfisken en utökad version, också lämpad som inspiration för rollspelsmediet. Anders Fager har rört sig länge inom rollspelsvärlden och den tycks vara hans utgångspunkt i författarskapet. Den märkliga och fragmentariska romanen För gudinnan är exempelvis inspirerad av det om möjligt ännu mörkare rollspelet KULT, och Svenska kulter finns i en rollspelsversion.

Fager skriver mycket riktigt som något av en spelledare, leder läsaren varsamt men lämnar mycket åt hennes egen fantasi. Bläckfisken och den japanske sjömannen blir en grund för aktiva läsare och spelare att bygga vidare på. Sett den litterära aspekten kan det betraktas som något av en svaghet, boken blir ett berättarverktyg snarare än ett komplett verk. Samtidigt är detta ett utmärkande drag, och klassikerstämplade Samlade svenska kulter är uppbyggd på samma sätt, med korta episoder och nedslag i en gemensam värld och ett korthugget, nästan stackato-liknande språk. När jag kom över just den för några år sedan förhöll jag mig till en början skeptisk. Jag hade redan min svenskspråkiga husgud och skräckmästare i John Ajvide Lindqvist och led under vanföreställningen att mitt hjärta helt enkelt var fullt. Föga överraskande blev jag fullständigt fastnaglad. Under några sommarveckor var jag slav åt den Svarta Getens döttrar, åt konstnären My Witt, åt Ingemar Fredman av den Gröna Gången, liksom de själva alla är slavar åt oformliga fasor med tusen namn. Fagers senaste alster upprepar stundvis gamla succéer och når därför inte riktigt samma obehagliga höjder. Men vem uppskattar inte en riktig skröna – med tentakler, förbjuden kärlek och besinningslöst våld?

”Svara på denna sista fråga. Vad är det lägsta och uslaste min herre någonsin gjort?”

”Jag har aldrig gjort något lågt eller uselt.”

”Verkligen?”

”Har frun hört något annat är det bara elakt prat.”

/

Bokrecension: Bläckfisken och den japanske sjömannen – Anders Fager