fbpx

Bara en mor – Roy Jacobsen 

Leonardo Da Vinci var vänsterhänt. Liksom ett otal andra genier. Mathias kan vara ett mirakel, eller han kan visa sig vara en alldeles vanlig pojke, normal som de flesta av oss, en människa. 
Ingrid ville fråga vem Leonardo var, men tänkte i stället högt att då är inte pojken knepig i alla fall?

På den lilla ön Barrøya i Nordnorge bor Ingrid tillsammans med sin dotter Kaja. De har det för det mesta väldigt bra. Ingrid skriver brev till sina vänner, brev som kantas av glädje då kriget äntligen är över. Men mellan raderna kan man fortfarande utläsa krigets mörka närvaro. Djupa sår delar fortfarande människor från varandra. 
En dag kommer pojken Mattis till Ingrid och Kaja. Hans mamma har försvunnit och hans pappa har rest med en båt som hittas tom i havet. Mattis växer upp med en syster och en ny mamma och varken Ingrid eller pojken själv vet något alls om hans bakgrund, mer än att marken hans föräldrar ägt nu står tom. Vem är man utan sin släkthistoria när hela Europa omformats efter ett världskrig? Vad bär man på för historia om man inte har något annat val än att skriva den själv?  

Bara en mor är Roy Jacobsens fjärde bok om Ingrid och hennes liv på den både pittoreska och mäktiga ön Barrøya. Det finns visserligen bara en cykel på hela ön (den hamnade där av ren slump då en ö-besökare fick med sig den dit), men motorbåtarna hovrar runt ön med fiskefångst. Samhället rör sig knappast i vad vi i moderna termer skulle kalla för framåt, men det rör sig sannerligen. Brev skrivs och skickas, barn växer upp, prästen gör det präster gör och Ingrid tar sig an både sina egna och andras känsloliv. Andra världskriget har anlänt och seglat förbi på havet, men har som i förbifarten lämnat nya normer och värderingar och ett nytt sätt att se på människor. 

Det finns mycket att säga om Roy Jacobsens lån av titel till den fjärde boken i serien om Ingrid, men det mest utmärkande med att parafrasera ett av Ivar Lo-Johanssons mest kända verk måste väl ändå vara att denne skrevs år 1939 – en tid som inte är av ointresse i förståelsen av Jacobsens verk. Ivar Lo-Johanssons bok skrevs i andra världskrigets början, Jacobsens bok utspelar sig under krigsslutet. Men ännu en betydande likhet böckerna emellan är hur kvinnan och hennes tillblivelse, uppväxt och normer gestaltas i de båda böckerna, inte minst i hur de båda knyter an till tiden handlingarna utspelas i. I Lo-Johanssons bok följer vi en ung flicka som blir kvinna och som gör allt i sin makt för att bli mer än ”bara en mor”, i Jacobsens följer vi en kvinna som försöker hitta sitt moderskap, mitt i sig själv, och strävar efter att bli just en mor. Ingrids dotter kallar den största tackan i hagen för mor, av den anledningen att hon är lika stark som en bagge; det finns anledning att diskutera var ordet ”bara” bör placeras. 

Bara en mor porträtterar historiens, det känns hemskt att säga det men ja, skuggfigurer. Kvinnor som blev med barn med tyska ockupanter och därför var tvungna att försvinna från samhället. De barn som föddes faderlösa. Men också kvinnorna som Ingrid, de som tog sig an barn när ingen annan ville eller kunde. Jacobsen gestaltar karaktärerna distanserat, men knivskarpt trovärdigt. Liksom platsen vi hamnar på, där vardagen bara pågår, lunkar vi med där vi sida upp och sida ned matas med otroliga miljöbeskrivningar och hantverkskonst. Trots det många gånger mycket långsamma tempot är det behagligt att läsa, och det är gripande fastän att man kanske aldrig själv stått och väntat på sillbåten på kajen eller betraktat harpunfiske från en fiskebåt. Eller befunnit sig på ett slagfält med ett gevär på axeln, så som många andra av våra krigsskildringar porträtterar. Dessa berättelser, kvinnornas och mödrarnas, är också en viktig bit av vår historia. 

/

Bokrecension: Bara en mor – Roy Jacobsen