fbpx

Andra stället – Rachel Cusk

Den dagen på tåget bestämde jag mig för att låtsas som om jag inte var en av dem. Livet verkade plötsligt vara mycket enklare där bakom böckerna och tidningarna som folk höll upp framför ansiktet för att slippa se djävulen!

M och Tony träffas och gifter sig. Det köper Marsklandet för att bygga en bro mellan sig efter ett liv tillsammans med en utflugen dotter: ett stillsamt ställe för konstnärer att frodas i. Själv hugger paret ved, gräver i grönsaksland och sätter potatis. Den fridfulla tillvaron till trots hittar M aldrig självförverkligande i det liv hon lever. M vill prata, Tony vill inte det, eller gör det sällan i vilket fall. M har i stället meningsfulla samtal med de konstnärer och författare som hälsar på och bor där hos dem, i deras gästhus: det andra stället. Hon upplever att de ofta är på samma nivå. Alla längtar de efter något meningsfullt.

En dag får hon kontakt med den beryktade konstnären L. M bjuder dit honom utan utsvävningar. Till hennes stora lycka tackar han emellertid ja. M och Tony bor nu i stora huset, L tillsammans med sin vackra väninna på det andra stället. M och Tonys dotter Justine och hennes pojkvän Kurt flyttar med visst motstånd in i stora huset tillsammans med hennes föräldrar i stället för att spendera tiden i den mindre stugan. L är en stor konstnär på många sätt: missförstådd, i gränslandet mellan gammal och åtråvärt medelålders, misogyn i hela sin uppenbarelse. Han drar sarkastiska skämt om kvinnans roll i samhället, gentemot sin man och i relation till sig själv. Men han är högst välkommen in i M:s liv, han är ju trots allt nyckeln till den sköna värld vari hon vill leva – en värld av kulturell och intellektuell skönhet.

Andra stället är Rachel Cusks senaste skönlitterära verk, helt fristående från trilogin Konturer, Transit, Kudos (2018–2019). Det är en oerhört välkomponerad roman förklädd i ett långt brev, eller en oavbruten monolog. Bokens direkta mottagare, vars namn allt som oftast stoppas in mellan raderna, är Jeffers – en karaktär som aldrig avslöjas vid mer än sitt namn. Inte heller får han några frågor eller tankar sända till sig, bara M:s historia; med andra ord är ”monolog” mer passande för att beskriva strukturen än något annat. M slänger sig med utropstecken som om hon ville understryka, trycka upp känslan, i Jeffers ansikte. Hon skriver långa meningar där hon citerar stora tänkare. Detta blir aningen lustigt ju närmre M:s drivkraft vi hamnar under bokens gång – som om hon ytterst medvetet skapar en scen, iscensätter ett drama för oss att sugas in i. Nästan som om hon själv har konstnärskomplex.

Foto: Siemon Scamell Katz

Vad innebär det egentligen att se sig själv genom en konstnärs blick? Innan L väljer att ansluta till M:s hus beskriver hon hur fantastiskt vacker denna sommar är i Masklandet: de sover under öppen himmel, simmar i bäckarnas tidvattenfåror och njuter av värmen. Och hela tiden föreställer sig M hur L hade upplevt detta. När han väl anländer blir ingenting riktigt som hon har tänkt sig. M söker självförverkligande genom den skapande kulturella konsten, konstnären söker självförverkligande genom det naturligt vackra – på så vis blir ingen av dem nöjda på det andra stället. L vill inte måla himmelen eller bäckarna. I stället frågar han både M:s man och hennes dotter om de vill stå modeller för honom i hans målande. L gillar inte M:s gardiner i huset, menar att de är ”i vägen” genom sin blotta existens, trots att de är så autentiska med miljön de befinner sig i som de bara kan bli. Det är inte alls som M föreställt sig. M vill att L ska ta fulheten ifrån henne genom sin förmåga att göra saker och ting vackra – i stället befästs hennes fulhet tydligare, som en stämpel i mörkt bläck. M blir nästan sjuk av viljan att tro på något högre och bättre, som om konsten förvillar henne från vad som faktiskt är verkligt. ”Det är så många av våra känslor som är illusioner”, säger L vid ett tillfälle – detta efter att M blivit besinningslöst drabbad av konstnärens skapande. Han står vid staffliet, skapar sina alster och hon får fysiska men med vetskapen om att han förmodligen målar sin karriärs sista alster i hennes hus. M måste ligga ned av yrsel, har ett fogligt leende på läpparna.

Medvetandet kring vad som är konstnärligt och vackert gör knappast M frigjord, tvärtom. Hon parafraserar Sofokles när hon säger: Jag ser sanningen, men vad spelar det för roll när sanningen inte hjälper. Och M är onekligen medveten; hon analyserar hela tiden sin tillvaro och människorna i den. M tolkar ord, gester och symboler. Hon citerar Nietzsche, tolkar dotterns längtan efter en hund som en brist på kärlek från barndomen. M är alltid ett steg före de andra, hon blir sällan förvånad, bara sur om det inte blir som hon vill. Hon vet att L är misogyn, på samma sätt vet hon att hans konst är oumbärlig för hennes syn på vad som är vackert. Det är sanningen, men vad spelar det för roll. Om verkligheten är en ful djävul och bokens himmelska skimmer inte skyddar en från vad som är sant, då vet du också att det enda som fungerar är att låtsas.

/

Bokrecension: Andra stället – Rachel Cusk