fbpx
Foto: Rosie Foster

Black Country, New Road om det hoppfyllda nya albumet och att vara i band med sina bästa vänner

Det brittiska experimentella rockbandet Black Country, New Road skapades 2018 och består av Tyler Hyde (bas), Lewis Evans (saxofon), Georgia Ellery (fiol), May Kershaw (klaviatur), Charlie Wayne (trummor) och Luke Mark (gitarr). De fick sitt genombrott när de släppte sitt Mercury-prize nominerade debutalbum For the first time förra året och har hyllats för sin förmåga att bemästra sin mix av jazz, rock med inslag av postpunk och skickliga taktbyten. Deras nya album, Ants from up here, gjordes även det med deras tidigare bandmedlem, sångaren och gitarristen Isaac Wood, som nyligen gick ut med att han inte längre kommer vara en del av bandet. KULT har fått chansen att möta basisten Tyler och saxofonisten Lewis i ett samtal om skapandet och den nya plattan. 


Klockan slår 13 och jag väntar i chattrummet. Snabbt poppar ett ansikte upp på skärmen, Tyler sitter i sitt rum och äter sin lunch; en rostad macka med Marmite. Lewis har ännu inte dykt upp så vi småpratar lite. Tyler säger att hon skriver med Lewis som säger att han inte är så frisk. Kort därefter dyker han dock upp.

Tyler: Hur mår du hjärtat? 
Lewis: Tror jag har fått omikron, sov bara tre timmar inatt på grund av hostan.

De utbyter några ord, det är stillsamt och lugnt att få lyssna på de två vännerna konversera. Tyler sitt i ett mörkt och plottrigt rum medan Lewis bakgrund är helvit, orden studsar snabbt mellan dom; som ett parti pingis. Det är som att skärmarna försvinner och vi alla sitter på en bar och skrattar åt hur Lewis röst inte låter som vanligt på grund av förkylningen.  

Stort grattis till det nya albumet! Hur känns det inför släppet?
Lewis: Väldigt taggade!
Tyler: Ja, ser så mycket fram emot att få ut det och att folk pratar om det nya albumet istället för det förra. Inte för att jag har något emot det förra albumet egentligen, men vi har gått vidare från det för ganska längesen tror jag, så det ska bli fint att få låta lyssnarna vara uppdaterade i det som vi gör nu. 

Vilken låt ser ni mest fram emot att dela med era lyssnare?  
Lewis: Bread Song har ju redan kommit ut, men jag tror att det är den bästa tagningen vi någonsin har gjort på någon av våra låtar. Det är helt enkelt det bästa vi någonsin spelat, den blev så tajt och vi lyckades verkligen lyssna på varandra när vi spelade. Det blev en otroligt musikalisk tagning skulle jag säga vilket jag är väldigt nöjd med. The Place Where He Inserted The Blade är också en personlig favorit, det är en bra anthemic banger som jag tror att folk verkligen kommer digga. Längtar efter att få ut den. 

Ert band blev hyllat och uppmärksammat väldigt snabbt, hur känns det att se er plattform växa? 
Tyler: Det har varit överväldigande antar jag, att få den typen av stöd. Men helt ärligt känner jag mig bara väldigt tacksam, speciellt för den tillväxt som det har blivit i vår fanskara under de senaste två åren under pandemin. Hur tålmodiga folk har varit och hur stöttande de är, att de har varit villiga att stanna med oss även fast vi inte haft chansen att spela live. Jag antar att vi är väldigt lyckligt lottade att vi har så vänliga personer som stödjer oss.

Foto: Jodie Foster

Eftersom bandet kom till nära inpå starten av pandemin så har de nyligen börjat spela live, vilket då har blivit framträdanden av det tidigare albumet som aldrig fick ta plats på scen. De har spelat på egen hand men också gjort samarbeten med det progressiva fusionbandet Black Midi. De har skämtsamt döpt kollektivet de har tillsammans till Black Midi, New Road på grund av sina snarlika namn. 

Hur känns det att äntligen få börja spela live? 
Tyler: Det känns konstigt eftersom det har varit ett så stort glapp från att vi släppte det första albumet, och det har varit så många shower och turnéer som behövts ombokats och sen helt plötsligt är vi aktuella med det här andra albumet. Det är liksom som att världen är fast i en tidigare verklighet då spelningarna med det första albumet inte skett förrän nyligen, men när det kom till att spela live så lyckades vi spela en ganska jämn fördelning av gamla och nya låtar. Vi blev förvånade över hur bra publiken tog emot alltihop, det var inga sura miner för att vi spelade ny musik. Folk brukar bli lite irriterade om vi inte spelar Sunglasses, men utöver det var de väldigt respektfulla och peppade på vad vi gör. 

Ert sound är väldigt brett och alla i bandet kommer från olika musikaliska bakgrunder. Hur väljer ni vilken väg era låtar ska gå? 
Tyler: För att vara ärlig tror jag inte att det är ett medvetet beslut. När man har så många olika röster och erfarenheter och åsikter så är det upplagt för att det ska bli ett spritt utbud av låtar. Så det är nästan lite slumpmässigt, men nej det är inga beslut som tas kring vart musiken tar vägen. 

Intressant! Hur brukar processen se ut när ni skriver musik, jammar ni eller skapar ni på olika håll?
Lewis: Vi brukar sällan jamma, eller det finns en låt på albumet som skapades så under ett improvisationsgig som vi livestreamade förra sommaren. Men det brukar vara så att någon i bandet kommer till resten av oss med skelettet till en låt, sen fyller vi i våra egna delar. Vi ser alltid till att vi får skriva våra egna delar och sen brukar vi ta isär låtarna och låta alla säga vad dom tycker om varje del. Vi försöker arbeta så demokratiskt som möjligt, och vara lyhörda för allas åsikter. Vi är också uppmärksamma på hur allas dagsform är, ibland är det några som inte är så pratsugna medan andra är väldigt pratiga vilket vi måste lägga märka till så alla verkligen får sin röst hörd. 

Det Londonbaserade bandet är alla i tidig 20-årsålder och Lewis uttrycker lyckan kring att de kan ägna sig åt bandet som sin huvudsyssla. Lättare blir det att spendera så mycket tid med varandra när de alla faktiskt är bästa vänner. Somliga av bandmedlemmarna brukade spela tillsammans i bandet Nervous Conditions som tonåringar, tills den dåvarande sångaren blev anklagad för sexuellt övergrepp vilket ledde till att bandet splittrades. Av spillrorna plus bandmedlemmarna Luke och May så blev den nya konstellationen Black Country, New Road.  

Vad är det bästa med att vara så många som spelar tillsammans? 
Tyler: Åh det är nog två saker som jag älskar mest, först och främst är vi alla bästa vänner och sen är det liksom aldrig några spänningar eller tjafs som blir långvariga mellan oss. När man jobbar med ett större antal personer så kan man välja att ta lite avstånd från en person och hänga lite mer med någon annan, det finns mycket plats i gruppen för att skapa mindre konstellationer och sedan sammanstråla igen. Om man bara är två eller tre så är man ganska körd om det blir konflikt i gruppen. Inte för att vi någonsin tycker illa om varandra, men om det skulle bli några osannolika spänningar så mynnar de ut till inget ganska snabbt. 

Vill ni berätta lite om plastpåsarna som syns kring objekten på era singelomslag. Finns de någon mening bakom dem? 
Lewis: Nej, det är bara konstnären, Simon Monk, det är hans grej eller något han gör i sin konst. Att måla saker i plastpåsar, jag vet inte meningen bakom det och jag tror inte riktigt att vi valde det för någon djupare mening. Det såg coolt ut. 
Tyler: Mycket av hans konst är hyperrealistiska målningar av figurer, liksom små statyer och det här är en serie när de är i plastpåsarna. Det finns mycket utrymme för folk att tolka meningen själva, men från vårt perspektiv så finns det ingen.  

Omslaget till singeln Snow Globes, av Simon Monk.

Hade ni en annan ingång när ni skapade det här albumet? Vad skulle ni säga är nytt i jämförelse med era tidigare releaser? 
Lewis: Ja, den här [skivan] behövde skrivas i lockdown så vi kunde inte använda några livegig som verktyg för att skriva musik. Vilket gör albumet mycket mer detaljerat och mer eftertänksamt musikaliskt, inte nödvändigtvis lika omedelbart effektfullt. Det finns liksom mer hårfina detaljer i det och jag tycker att det finns en stor tillväxt i detta album. Jag tror också att det har blivit något nytt när vi alla fått något att säga kring allas delar. När vi tidigare skrivit musik live så hör vi inte varandra lika väl, så då kanske jag tidigare har missat något som Luke spelar på gitarren som jag inte märker förrän under inspelningen av låten. Det är fint att på något sätt vara delaktig i alla delar och att alla har blivit väldigt fästa vid varje liten del av låtarna. 

När man lyssnar på albumet är det väldigt konsekvent, vad skulle ni säga är den bärande stämningen eller känslan genom plattan?
Tyler: Det är ett väldigt hoppfullt album, det är triumferande i omgångar. Det är väldigt ljust och även fast det finns ett mörker så leder det alltid till något lovande vid låtens slut. Albumet spelades också in under en väldigt lycklig period i våra liv, då vi alla var tillsammans på Isle of Wight vilket jag tycker reflekteras mycket i inspelningen. 

Berätta mer om Isle of Wight, hur var tiden där?
Lewis: Otroligt! Killarna bodde i lägenheten vid studion och tjejerna bodde i en liten by tio minuter bort med bil som heter Ventnor, som ligger vid vattnet. Vi killar bodde också vid vattnet med det var väldigt mycket klippor så vi kunde inte riktigt komma åt vattnet, så vi åkte ofta till tjejernas by för att kunna bada. Men det var väldigt fint, vackert väder för det mesta även fast det ibland blev lite vått. Vi var där i tre veckor så vi fick lite av allt och det var en så löjligt lyxig studio. Väldigt bra live- och mixningsrum, men lägenheten där var också väldigt lyxig. Vi var väldigt bekväma, även fast vi var borta från tryggheten av att vara hemma så var det här en annan typ av bekvämlighet. Vi är alla väldigt måna om att laga mat tillsammans och äta stora måltider tillsammans, göra kaffe till varandra och sånt. Så vi hade det väldigt mysigt.

Lewis förklarar dock att den koncentrerade musikskapartillvaron blev lite frustrerande till slut.

Lewis: Mot slutet började vi mixa – vi hade två veckors inspelning sen en veckas mixning – och under den veckan blev vi alla lite galna. Någon hörde något som lät konstigt vilket de andra inte hörde alls vilket fick oss att känna oss som att vi började bli lite galna. Det slutade med att vi behövde mixa i en annan studio senare efter en paus från inspelningen och avslutade det då, vilket var bra. Så det var en otrolig men utmattande upplevelse. 

De första bilderna som dyker upp efter en snabb Googlesökning på Isle of Wight är blått vatten och vita klippor, kvadratiska hus och kortväxt grönska. Vistelsen återberättas leende, hastigt och exalterat, Tyler lyssnar nostalgiskt och instämmer om att tiden där var väldigt viktig. Det finns en värme bakom orden och jag i mitt kök i Stockholm kan nästan känna de engelska sommarvindarna genom skärmen.

Foto: Rosie Foster

På albumet finns en vacker instrumental låt vid namn Marks Theme. Om jag får fråga; vem är Mark? 
Lewis: Mark är min bortgångne farbror som dog av covid-19 i februari, faktiskt dagen innan vi släppte vår första skiva och det kommer vara nästan exakt ett år sedan när vi släpper vårt andra album. Han var ett enormt fan av vårt band och en stor del av mitt liv under hela min uppväxt och han var en ganska enastående karaktär. Det finns en liten inspelning av honom i slutet av låten för han brukade skicka många små roliga röstmeddelanden till mig när han var lite lullig och han var, ja, en supporter av vårt band. Jag köpte en tenorsaxofon som behövde repareras och det var när jag var i reparationsbutiken som jag fick samtalet om att han hade gått bort på akuten. Någon timme senare kom jag hem och då började jag bara spela på saxofonen och det var så den här låten föddes. Det är en väldigt personlig låt. 

Lewis är rak i sina ord, använder händerna för att förstärka orden. Hans blick går mellan skärmen och något i taket. Tystnaden är högljudd och Tyler lyssnar aktsamt och fokuserat på sin vän. Deras förhållningssätt till varandra blir tydligt för mig som åskådare och åhörare, och vänskap dem emellan skapar ett tryggt rum som jag också får kliva in i.

Var hittar ni inspiration när ni skapar musik? 
Lewis: Jag vet inte riktigt, jag får många små melodier i mitt huvud men jag gör nog sällan saker med dem. Min huvudsyssla, eller den rollen där jag är som viktigast, utöver mina egna delar i låtarna, är att skriva melodier. Som i The Place Where He Inserted The Blade så skrev jag de melodierna i den låten, jag gör sånt väldigt enkelt utan vidare eftertanke och sen får de andra justera. Jag har spelat mycket jazz som har varit väldigt melodiskt, många solon, så melodier kommer väldigt naturligt för mig. Kanske att improvisation av melodier har gjort mig bra på det, det är en snabb inspiration. Vad tror du Tyler? 

Tyler: Hm, det här kommer låta lite… eller nä, det är bara en snäll sak att säga, men jag får inspiration från mina vänner mycket. Jag är lyckligt lottad för att få vara runt en extremt begåvad skara människor, inte bara i musikvärlden utan vi har så mycket inspirerande vänner runt om oss. Att folk i min närhet har lyckats och ägnar sig åt det dem älskar får mig att känna att allt är mer möjligt. Det är inte utom räckhåll för mig liksom. För när man ser upp till någon, låt säga en världskänd musiker, och tänker “oh my god jag önskar att jag kunde skriva musik sådär” så känns drömmen på ett sätt omöjlig eftersom de är som fiktiva karaktärer. Det är inte en del av vår värld känns det som. Att ha begåvade vänner runt mig får mig att tänka att kanske jag kan göra något stort.  

Det är roligt att Tyler nämner just den känslan, eftersom en bestående tanke under samtalet för mig har varit liknande. Att få möta dessa öppna och jordnära genialiska musiker får en att känna att allt är inom räckhåll. Barriärerna bryts och vi är bara tre cirka 20-åringar som samtalar i detta virtuella rum.  

Vad är nästa kapitel för er?
Lewis: Något annorlunda, vi jobbar redan på lite nya grejer och har mycket idéer. Vi vill göra något med en orkester, May har precis börjat spela dragspel så vi kanske blandar in det i musiken. Jag vill börja spela mer flöjt antagligen, kanske lite sopransaxofon. Röra om lite i grytan helt enkelt. 
Tyler: Vi kommer definitivt inte göra ett “quick release album” igen. Utöver det tror jag inte ens vi vet vad som är nästa kapitel, men vi pratar om det och vi är redo för vad som än kommer att hända. 

Albumet Ants From Up Here släpps fredagen den 4:e februari.

/

Black Country, New Road om det hoppfyllda nya albumet och att vara i band med sina bästa vänner