fbpx
Kollage: Daria Spitza

Årets bästa album — 2020

Ett i högsta grad speciellt musikår är nu till ända, och vad vore det utan en summering av det hela? För första gången har KULTs musikredaktion slagit sig samman och valt ut 30 album som fångat oss extra mycket i år, och som vi upplever är några av 2020 års starkaste verk. Inte ska vi dra ut på det mer — här nedan har ni vår topp 30!


Plats 30:
Good News – Megan Thee Stallion

Få artister har haft ett så bra 2020 som Megan Thee Stallion haft. Från släppet av EP:n Suga som levererade de virala succéerna Savage och Captain Hook, till gästspelet på Cardi Bs banbrytande WAP, för att sedan avsluta året med fyra nomineringar på den amerikanska Grammygalan. Som kronan på verket släppte hon även sitt debutalbum Good News i november, och visst behövdes det lite goda nyheter så här på slutet av året.

Megans persona frustar av karisma på albumet – hon gör sig bäst över de hårda 90-talsbeatsen som albumet mestadels dunkar på med. Men: Megan är inte någon som vill fastna i ett fack, vilket märks på spår som till exempel Intercourse och Don’t Rock Me To Sleep. Stoppa pressarna, för en ny headliner i hiphopen har befäst sin plats på förstasidan.

Theo Hafström

Plats 29:
Surviving Is The New Living – Okay Kaya

Det här året må ha tagit ifrån oss mycket, men lite har det trots allt också gett. Som till exempel begreppen “pandemimusik” och “karantänalbum”. Även om vi helst hade velat spola tillbaka tiden till långt innan dessa termer nuddade våra läppar, och helst raderat majoriteten av dessa hemmainspelade, “djupt introspektivt reflekterande” verk ur våra minnen, får det trots allt konstateras att Okay Kayas mixtape Surviving Is The New Living är ett fantastiskt verk. 

De elva spåren kapslar in tidsandan samtidigt som de nyfiket utforskar allt det som försiggår i en socialt understimulerad, uttråkad hjärna. Okay Kaya lirkar lekfullt lyssnaren runt fingret, medan hon varsamt vaggar en in och ut ur tillvaron. En överraskning väntar runt varje hörn, och albumet är experimentellt i såväl textförfattande som produktion. Surviving Is The New Living är vackert på ett stillsamt, lunkande sätt och gör ett fantastiskt jobb i att hitta det fascinerande i det till synes vardagliga.

Daria Spitza

Plats 28:
It Was Good Until It Wasn’t
Kehlani

Kehlanis It Was Good Until It Wasn’t är fylld av bland annat melankoliska ballader, där Kehlani sjunger om otydliga gränser i kärlek och passionerade relationer. R&B i sin mjukaste form på vissa spår varvat med en släng av pop på andra, gör detta till ett album att både gosa och smådansa till. Kehlanis röst är utmärkande harmonisk och det hörs både i det högre och lägre registret att den är alldeles unik. Löpande beats och upphörande av dessa kännetecknar enkelheten hos Kehlani. Hon får draghjälp och förstärkning i sin redan starka sång av bland annat James Blake och Jhené Aiko. Vidare har Kehlani förmågan att närma sig rap när hon sjunger vilket har varit en av hennes starkaste musikaliska egenskaper genom karriären.

Har du oklara tankar om en kärleksrelation kan du nog känna igen dig i detta album. Kehlani guidar oss genom högt och lågt i allt vad kärlek innebär. Hon gör det med mjuk röst, men ett tydligt textmässigt budskap. Kehlani kompromissar aldrig med vad hon vill få sagt, vilket gör henne beundransvärd som artist.

Emmy Lam

Plats 27:
TAKE TIMEGiveon

Under mars månad mötte världen en obskyr känsla av oro och ovisshet, men när Giveon släppte sitt debutalbum TAKE TIME svepte en temporär förnimmelse av trygghet, lika varaktig som albumets speltid, över mottagaren. Genom sitt djupa, baryton-artade röstläge och sina vemodiga melodier fängslar Giveon lyssnaren. TAKE TIME är en mötespunkt mellan Sinatra-inspirerade toner och modern soul; minst sagt tidlös. Plattans minimala produktion gör låtarna en enorm rättvisa genom att föra fokuset till Giveons komplexa sång och poetiska texter. TAKE TIME har satt ett enormt intryck på samtidens R&B och har redan tjänat sig en Grammy-nominering, men detta är bara början för Giveon.

Zejneb Rauf

Plats 26:
Starz – Yung Lean

Yung Leans fjärde album Starz är den svenska cloudrapikonens mest mogna och välproducerade projekt hittills. På tidigare album har det alltid funnits ett par ofullbordade idéer och inslag av ren lathet. Det märks nu att Yung Lean verkligen har förfinat sitt hantverk på Starz, och tillsammans med den frekventa kollaboratören whitearmor har de lyckats behålla Yung Leans drömmiga estetik, samtidigt som texterna mognat och produktionerna känns välbalanserade.

Starz är konsekvent och innehåller några av Yung Leans starkaste och mest effektfulla låtar, som singeln Boylife in EU, den mörka och deprimerande Sunset Sunrise och mer energiska låtar som Acid at 7/11 och Violence. På Starz lyckas musiken komplettera estetiken som alltid varit Yung Leans starka sida och vi får ett Yung Lean-album med höga höjder men också en genomgående högre standard än någonsin tidigare.

Oscar Johansson

Plats 25:
Made Up Lost Time – Kevin Garrett

Kevin Garrett har specialiserat sig i sorgfyllda, hjärtekrossande ballader och klyftiga metaforer – något som visades redan 2016 när han skrev öppningslåten Pray You Catch Me till Beyoncés album Lemonade. Fyra år senare upprätthåller Garrett fortfarande samma känsla och ärlighet när han släpper projektet Made Up Lost Time; en EP så magnetisk och emotionell att den graveras djupt in i lyssnarens hjärta. Magi skapas när han blottar sin ensamhet och sina sår i texterna. Trots EP:ns sorgliga natur känns den så varm och betryggande, mycket tack vare Garretts lågmälda men gripande röst. Det kaotiska året vi haft har varit något mer uthärdligt med Made Up Lost Time som sällskap.

Zejneb Rauf

Plats 24:
Chilombo – Jhené Aiko

Jhené Aikos tidigare musik har till stor del gett uttryck för sorg och förlust, men på Chilombo fokuserar hon istället på att finna den inre styrkan och självsäkerheten. Som en symbol för lugn och läkande själen använder hon sig av klangskålar i albumets alla låtar; ett instrument som vanligen används vid yoga och meditation. Klangskålarnas spirituella karaktär förenas otroligt bra med albumets tema om att släppa taget om det som inte längre tjänar en. Det är obestridbart att Chilombo utstrålar harmoni och andlighet, men likt gemene man har Aiko också sina småsinta stunder. På spåret Triggered (freestyle) lämnar Aiko plats åt inslag av bitska texter, och ger sig rätten att inte alltid vara sansad. Låttexten lyder “You are my enemy / you are no friend of mine / motherfucker / You motherfucking right, I’m bitter” och bitterheten gör Chilombo ännu lättare att relatera till och älska.

Zejneb Rauf

Plats 23:
A Hero’s Death – Fontaines D.C

En uppfriskande postpunksvind svepte in över 2019 när irländska Fontaines D.C. debuterade med plattan Dogrel. Blott ett år senare slog de till igen med A Hero’s Death och än en gång kom det att bli med ett av årets bästa album inom genren. Dånande elgitarrer och slagkraftiga trummor sammanstrålas med melodiska inslag i ett massivt ljudlandskap. I stormens öga står Grian Chatten, och orubbad av kaoset omkring honom levererar han poesi med sin karaktäristiska och kaxiga monotona sång. För att vara ett så pass ungt band är Fontaines D.C. så sammansvetsade att A Hero’s Death lika gärna hade kunnat vara deras tionde album. Av allt att döma är detta bara början på något stort.

Robin Andersson

Plats 22:
The Slow Rush – Tame Impala

Det är nästan omöjligt att tala om The Slow Rush utan att nämna tidigare album som Kevin Parker släppt under namnet Tame Impala. Några av de mest framstående elementen som gjorde sig kända då, återkommer även här. De slagkraftiga trummorna från de mer rockorienterade plattorna Innerspeaker och Lonerism gör ett kärt återbesök och kombineras nu med de glansiga syntarna som karaktäriserade Currents. Samtidigt fortsätter Parkers reverbdränkta sång löpa som en röd tråd genom hans musicerande.

Det som gör Tame Impalas stil unik har förfinats och vidareutvecklats, vilket gör att The Slow Rush resulterar i det mest fulländade albumet i diskografin. Även om Parker tacklar tunga ämnen i sina texter, utstrålar produktionen en sorts omhändertagande värme som man lätt sjunker in i och nästan börjar känna sig beroende av. Få album har lyckats färglägga och lysa upp detta mörka år så väl som The Slow Rush gjort.

Robin Andersson

Plats 21:
Nostalgia Porn – Majorelle Blue

Det kanske kan tyckas vara lätt att se en EP som en lightversion av ett album. Men i vissa fall kan så lite som fyra spår på sammanlagt 20 minuter vara den perfekta omfattningen av en skiva. Detta är fallet för Malmöbaserade Majorelle Blue, som i somras drämde till med EP:n Nostalgia Porn. Med gedigen indiepop använder bandet skivans 20 minuter till att beröra nästan alla känslonerver i människokroppen. DIY-faktorn är skyhög, vilket i sin tur gör musiken otroligt transparant och släpper in lyssnaren till en form av närhet som bara känns möjlig när skivan är inspelad i en källarlokal.

För att vara den som är den som citerar sig själv: ”ibland är det bara så jäkla bra att man blir förbannad”.

Gustav Stjernkvist

Plats 20:
Twice As Tall – Burna Boy

Om det inte var uppenbart förr så har 2020 bevisat att världen tillhör Burna Boy. På sitt senaste album Twice As Tall förhåller han sig allt annat än skygg inför sin storhet; detta märks redan på albumomslaget där Burna Boy skildras torna sig över sfinxen i Giza. Albumet är en fruktsallad av pan-afrikanska influenser, både traditionella såväl som nutida. Spåren är äventyrliga i sätten de innehåller både självklara och oväntade samarbeten, däribland Sauti Sol och Chris Martin. Burna Boys produktion är så spännande att den oftast står i centrum för hans musik, men fokuserar lyssnaren istället på låttexterna hörs politiska ställningstagande och kritik mot klassamhället. Twice As Tall är inte bara ett album, det är ett fenomen.

Zejneb Rauf

Plats 19:
The Album – Teyana Taylor

Halvvägs in i 2020 släppte Teyana Taylor albumet The Album, en fullängdare med 23 spår som gör sig väl värd titelnamnet. Taylor mixar R&B, soul och rap i olika sinnesstämningar och tar oss på en lång musikalisk resa. Det är ett album som textmässigt hanterar barnafödsel, framgång, passion och kemi. Trumslag som påminner om hjärtslag och storslagna syntar som drar tankarna till en orkester blandas med Taylors kraftfulla, lite raspiga röst, som bär oss genom hela albumet. Taylor utmärker sig på de lägre tonerna, som hon sätter med perfektion. Detta är ett album som visar prov på Taylors talang – hon har varit med och skrivit samtliga spår, delvis producerat ett par av spåren och även regisserat musikvideorna till singeln How You Want It?, Wake Up Love och Made It. Mäktigt!

Emmy Lam

Plats 18:
Visions of Bodies Being Burned – clipping.

Med Visions of Bodies Being Burned cementerar clipping. sig ytterligare som en av vår tids mest intressanta och innovativa hiphop-akter. Vrickade beats möter komplicerade flows och industriellt noise sammanvävs med himmelsk gospel när trion konstruerar denna hårresande mardrömsvärld. Men i den mörka, fasansfullt blodiga produktionen finns glimtar av hopp och ljus. Sällan har någon tagit grepp om hiphopgenren, skakat om den helt, och levererat en lyssnarupplevelse som är så psykiskt utmanande samtidigt som den är renande euforisk.

Albumet genomsyras av det skräckfilmsinspirerade temat som fanns på 2019 års album, There Existed an Addiction to Blood, och än en gång genomförs det med pricksäker precision. Visions of Bodies Being Burned är inte bara en värdig uppföljare på clipping.s horrorcore-saga — det är en av de mest imponerande plattorna i gruppens katalog.

Robin Andersson

Plats 17:
98.01.11 – Yasin

Någon som minst sagt har jobbat hårt för att kunna släppa låtar 2020 är rapparen Yasin. Det har resulterat i två album, separata singlar och gästspel hos bland andra Cherrie och Miriam Bryant. På albumet 98.01.11 hör vi hiphop i en väl utarbetad symfoni av syntar, tydliga, enkla beats och Yasins karaktäristiska röst. Han hoppar över vissa beats, låter ord delas av mitt i ett taktslag — detta är han inte unik i, men han gör det med en hårfin touch. På spåren hör vi Yasin rappa och sjunga omlott, och han har inga som helst bekymmer med att variera melodier och röstlägen. Rader om att lyckas mitt i mörkret och jobba hårt för framgång har gjort Yasin svårslagen inom svensk hiphop – både musikaliskt och inspirationsmässigt.

Emmy Lam

Plats 16:
Apart – LÉON

Någon sommar kanske du kommer behöva ett soundtrack att lyssna på för att vältra dig i känslor om vad som en gång varit. Då finns LÉONs separationsalbum Apart där, som balsam för en sargad själ. Den skildrade sorgen är dock nyanserad – ett spektrum som hanteras med fullaste varsamhet, en känsla i taget. Från att känna en molande skuld för en inre falnande glöd, till att desperat försöka svälja gråten i halsen. Kärlek är svårt och känslor likaså, men LÉON gör det så, så lätt.

Om du däremot inte har farhågor om något sådant, funkar det självklart ändå att avnjuta en av Sveriges bästa röster. På Apart frodas nostalgiska stråkar och sorgsna klaver, som samsas med elektroniska inslag och ramar in ljudbilden i något härligt och helt fullständigt odödligt. Apart har utan tvekan god potential till att åldras lika väl som vin – och det säger en del om ett album som redan nu är ett av årets bästa.

Theo Hafström

Plats 15:
songs/instrumentals – Adrienne Lenker

Adrianne Lenker tillbringade våren ensam i en enrumsstuga i norra Massachusetts. Mitt i skogen satt hon, på flykt från pandemin, och försökte läka ett krossat hjärta. Med sig hade hon bara en liten bandspelare, och även om det inte var hennes initiala plan, rann låtarna ur henne en efter en, och till slut hade hon två album, båda lika anspråkslösa i såväl sina titlar som i sitt utförande. songs tillhör årets mest intima musikupplevelser, trots låtarnas oerhörda enkelhet, fångar de skogens tomhet, väggarnas tryckande närhet. Med hjärtskärande vackra melodier funderar Lenker över sin framtid, vem hon är nu, vem hon ska bli efter sitt uppbrott, och vi sitter nästan med i rummet och lyssnar på. instrumentals är helt annorlunda. Två långa ambientaktiga låtar, den andra av dem består i princip enbart av ett vindspel. Jag har inte kunnat spegla min egen frustration i något bättre än detta, i år.

Andreas Hörmark

Plats 14:
tusen täta lögner in – Hanna Järver

När KULT intervjuade Hanna Järver tidigare i år berättade hon om sin kicksökande personlighet och sin rädsla över att saker och ting ska kännas tråkigt. Denna rädsla måste på något vis ha sipprat sig in i Järvers huvud under inspelningen av tusen täta lögner in eftersom albumet är allt annat än tråkigt. Intima låtar som n o l l trycker på hjärtats känslopunkter med sin nakna uppriktighet, samtidigt sparkar fartfyllda låtar som min bästa vän igång de dans-abstinenta fötterna.

Albumet rör sig balanserat och sömlöst mellan olika musikaliska uttryck utan bekostnad av varandra. De läckra syntarna är som tagna ur en melankolisk sci-fi från 80-talet, vilket injicerar lyssningen med en fängslande mystik. Samtliga spår på plattan enas under en ljudbild som, likt ett foto från en gammal hemmafest, är lika oskarp som den är vacker.

Robin Andersson

Plats 13:
Och du heter? – BENNETT

BENNETT släppte i upptakten till sommaren 2020 sitt efterlängtade debutalbum Och du heter?. Spåren präglas av energi och duons röster står starka och tydliga över de experimentella, till stor del maxade, produktionerna. Snabba verser blandas med långsammare om vartannat, och refrängerna kan låta som en helt ny låt. En dimension adderas, vilket gör låtarna ännu starkare.

Trots att albumet endast består av nio låtar lyckas BENNETT servera en bredd av genrer: rap, hiphop, electronica, grime och en mängd fler genrer som bara BENNETT kan pussla ihop. Resultatet känns eget och unikt. Med gästspel från såväl svenska artister som Yemi och Fricky som engelska och norska stjärnskott fylls bredden på ytterligare. Sammansättningen av albumet blir en blandning av dansvänligt, roligt och hårt — en ändlös kväll av dans och umgänge med vännerna, helt enkelt.

Emmy Lam

Plats 12:
Microphones in 2020 – The Microphones

Phil Elverums återkomst som The Microphones efter 17 år som Mount Eerie var en storslagen och djupt personlig sådan. I en enda 45 minuter lång låt, som Elverum själv betraktar som en tonsatt självbiografi, reflekterar han kring sina formativa ungdomsår, hur han blivit den han är. Musiken är ungefär likadan hela låten. Två enkla ackord, som bara rullar fram, precis som livet självt, under Elverums nästan stream-of-consciousness-aktiga text, lika personlig som allmänmänsklig. Givetvis utsätts vi för små infall av trummor, stötar av distade gitarrer, stänk av piano. I mitten ett massivt arrangemang av orglar och dragspel. Elverum hinner med mycket på detta mastodontstycke, trots dess rätt simpla framtoning. Sättet text och musik arbetar med varandra som i symbios saknar motstycke i musikvärlden idag. Det sista Elverum sjunger är “There’s no end”. Och så är det nog. Denna typ av funderingar, kring vem man är och vem man ska bli, tar aldrig slut. Därför känns det också som att låten fortsätter när den är slut. Fast lite tystare.

Andreas Hörmark

Plats 11:
how i’m feeling now – Charli XCX

Inget album i år var en tydligare inkarnation av vår tidsanda, än Charli XCXs how i’m feeling now. Dels för att albumet spelades in under bara några veckor i hennes hem, och hennes frustration över situationen hörs i musiken – även om hon samtidigt är gladare än någonsin. Och det är just det pigga och glada, det lättsamma i många melodier och texter, i kontrast mot den ofta mycket aggressiva, opolerade och råa produktionen, som gör albumet så fantastiskt. Dels också för att Charli via Zoom låtit sina fans bidra, rösta om saker och ge feedback, medan hon uppdaterat om albumets utveckling. Hon spelade på 100 gecs virtuella festival i Minecraft. Hennes fans skrev texten till Anthems andra vers: “I get existential and so strange / I hear no sounds when I’m shouting / I just wanna go to parties / Up high, wanna feel the heat from all the bodies”. 

För det vi allihopa saknar mest av allt, när vi sitter och suckar, frustrerade, fjättrade vid datorn, fastkedjade i våra hem, ensamma, är väl ändå fester? Att få känna andra varma kroppar omkring sig, utan att behöva oroa sig för smittor? För sådana stunder, när suget bubblar upp i oss, behövs popmusik att avreagera sig till, och att dansa till. Och Charli XCX har gett oss ett perfekt album för det ändamålet. Popmusik blir inte modernare än så här. Pandemier blir inte svängigare än så här. 

Andreas Hörmark

Plats 10:
Scirocco – Jonathan Johansson

Efter Molly Sandéns tolkning av Rosa Himmel i Netflix-serien Störst av allt som släpptes våren 2019 kan Jonathan Johansson ha haft mer ögon på sig än någonsin tidigare. Så vad gör Jonathan Johansson härnäst? Fortsätter han i samma fotspår som på Rosa Himmel och albumet Love & Devotion? Sanningen är att nästan exakt två år innan Störst av allt nådde det svenska folket hade Jonathan funnit det kommande albumets största inspiration – terrorattentatet i Stockholm den 7:e april 2017.

Scirocco är med hästlängder Jonathans mest abstrakta och mystiska album hittills. Klimatkrisen, krig, terrorism och djuret i människan är endast ett urval av samtalsämnen som Johansson behandlar på albumet, och trots att kan läggas i popfacket är det otroligt långt ifrån den sötman och tillgängligheten genren är mer känd för. Om man förväntar sig ett hoppfullt budskap har man hamnat fel. Vad Jonathan Johansson istället gör är att han ger oss en diskussion: “apa till apa / hjärta till hjärta / hyena till hyena”. Scirocco har inga svar, inga “hits” och försöker inte att försköna något. Det är rakt på sak, rått, men mest av allt är Scirocco ett skrämmande vackert popalbum.

Oscar Johansson

Plats 9:
What’s Your Pleasure? – Jessie Ware

Årets självklara verklighetsflykt hittas på Jessie Wares What’s Your Pleasure?. I Wares värld slutar strålkastarna aldrig skina; discokulan upphör aldrig att snurra; musiken är en oupphörlig puls som hypnotiskt bultar under huden. 

Om livet var en pandemifri 80-talsrulle och ens garderob enbart bestod av pälsar och glitter, skulle man kunna tänka sig följande scenario: en lång kö, en mörk natt. En Jessie Ware med ett mystiskt leende, som med glimten i ögat dyker upp framför dig och gör en svepande rörelse med handen. Du följer med henne runt hörnet, in genom en dörr, nedför en trappa. När ni når entrén vänder hon sig om, blinkar hemlighetsfullt och leder dig in i ett rum sprängfyllt av glitter, ljus och neonfärger. Musiken är öronbedövande, du möter en främlings blick under discokulans pulserande ljus, kastar av dig kappan och finner dig själv mitt i strålkastarljuset iklädd en fit á la Abbas bästa dagar.

Nu är ju livet kanske inte riktigt en 80-talsrulle och Jessie Ware är troligtvis mer benägen att vara vän med din mamma än med dig — men om en längtan efter långa nätter gör sig påmind, finns What’s Your Pleasure? där för att stilla begäret.

Daria Spitza

Plats 8:
SAWAYAMA – Rina Sawayama

Det är lönlöst att ens försöka bestämma sig för vilken genre Londonmusikern Rina Sawayamas debutalbum SAWAYAMA går under. Till och med dess Wikipedia-sida listar ett 20-tal musikstilar, där man bland annat finner allt från danspop och EDM till nu-metal, grunge och industrial. Låt oss bara säga att Rina Sawayama uppenbarligen lärt sig bemästra fler musikaliska stilar än vad gemene man kan räkna upp. Detta är någonting hon bevisar (eller bevisar och bevisar, snarare kör upp i ansiktet på lyssnaren) på albumet. Här går dynamiken konstant upp, ner, fram och tillbaka och i cirklar, samtidigt som Rina dansar sig fram och tillbaka mellan allt från arenapop till experimentell metal.

Det är svårt att tillräckligt betona hur mycket det är som händer på skivan. Skifta fokus i, säg 10 sekunder, och det kommer kännas som att fyra låtar passerat. Men för att sammanfatta helheten av detta briljanta debutalbum: det har varit ett väldigt märkligt musikår. Men Rina Sawayama lyckades redan i april få med lite av allt (alltså ALLT) som skulle komma till att bli fint med året i en skiva. Allt från de mest storslagna, trallvänliga och retroinspirerade radiohitsen till det mycket mer experimentella och nydanande.

Gustav Stjernkvist

Plats 7:
After Hours – The Weeknd

När man i framtiden ser tillbaka på musiken som präglade den pandemidrabbade verkligheten som var 2020 kommer en låt vara längst upp på listan – Blinding Lights av The Weeknd. Den 80-talsinfluerade popdängan som tog världen med storm i slutet av 2019 är den mest streamade låten på Spotify 2020 och ligger fortfarande på Billboards topp 10, tretton månader efter låtens släpp. The Weeknd har dock inte bara släppt årets singel, det medföljande albumet After Hours är en fantastisk resa genom Las Vegas glamorösa yttre, men samtidigt också dess mörka baksida, vilket speglas i The Weeknds självdestruktiva och drogfyllda texter.

After Hours är både konceptuellt och låtskrivarmässigt ett otroligt framsteg för The Weeknd. Att Too Late, Blinding Lights, In Your Eyes och Save Your Tears får existera på samma platta borde nästan vara ett brott då samtliga spår får en att tänka “Detta är varför dansgolv existerar”. The Weeknd har skapat ett album som förkroppsligar dem sena utekvällarna. Vare sig det är gatulampor under en mörk biltur eller strobelights på en nattklubb, kommer After Hours göra det känsloblottande ljuset ännu starkare.

Oscar Johansson

Plats 6:
græ – Moses Sumney

Slående estetik, en sylvass falsett och fingertoppskänsla för såväl text som ton. Vad vore årets topplista utan Moses Sumneys mästerverk grae? Med lika delar ömhet som hänsynslöshet skildrar Sumney jagets skrymslen och vrår, utan att någonsin ducka för dissonansen som uppstår. 

grae är en finslipad men ohämmad urladdning, ett elastiskt band lika böjbart som den egna identiteten; Sumney sjunger sig förbi kategorier och fack, allt medan den nigeriansk-ghananska författaren Taiye Selasis röst flätas in och ut mellan spåren. “I insist upon my right to be multiple / Even more so, I insist upon / The recognition of my multiplicity” säger hon på also also also and and and, och konstaterandet återspeglas i Sumneys konstnärskap — där finns ingen tanke på anpassning, på underkastelse. 

Trots att dubbelalbumet till ytan är välpolerat, nästintill maniskt perfekt, rymmer det en explosion av känslor; under den släta huden finns kött, blod och en stor dos själ. I videon till Polly ser vi Sumney gråta rakt in i webbkameran, i videon till Cut Me ser vi honom dansa i en sjukhussäng — Sumney verkar kunna motstå all mänsklig instinkt att skyla och skydda sig själv. Han blottar sitt inre med en drabbande självklarhet och stundtals blir hans röst nästintill ceremoniell, albumet en nästintill religiös upplevelse. 

Daria Spitza

Plats 5:
Suddenly – Caribou

I slutet av februari släppte Dan Snaith, mer känd under namnet Caribou, albumet Suddenly – ett av årets rikaste, mest studsiga verk. Suddenly rymmer ett oändligt antal influenser och sinnesstämningar, som alla snyggt hålls ihop av Snaiths egna, karaktäristiska estetik. I Dan Snaiths universum är varje ton ett verktyg, ljudbilderna ter sig som av lera; med en noga utarbetad  precision bearbetar han dem till önskad passform och placerar dem i precis rätt del av konstellationen.

På spåret You and I möts vi av historien om en mors tragiska förlust av sin son, inlindad i en ljus, tät produktion. På albumets sista spår Cloud Song vaggas vi in i ett minimalistisk, luftigt ljudlandskap som gradvis expanderar medan Caribou försiktigt sjunger om sitt krossade, trötta hjärta. Däremellan hittar vi Never Come Back – årets självklara banger, som världen aldrig fick möjlighet att dansa sig svettig till. 

Suddenly är ett album som inte räds för att utmana, som nyfiket utforskar såväl musikens gränser som livets stora och små händelser. Caribou lyckas förena många genrer under electronica-musikens höga tak, och är det något vi tar med oss in i 2021, så är det en önskan om att få dansa oss svettiga till Never Come Back.

Daria Spitza

Plats 4:
Future Nostalgia – Dua Lipa

“If you run away with me, I know a galaxy / And I can take you for a ride”

Så inleder Dua Lipa den oemotståndliga singeln Levitating, och vilken åktur hon tar lyssnaren på. Hennes andra album Future Nostalgia kom efter det till skyarna hyllade självbetitlade debutalbumet, men vad få nog hade trott var att Lipa skulle leva upp till förväntningarna så pass väl som hon gjorde. På albumet färdas hon på en intergalaktisk, tidlös färd med åtrå och hjärtesorg som bränsle. Om inte det vore nog är det som att lyssnaren omsluts av ett kalejdoskopiskt mönster av glitter och glamour under den musikaliska färden. 

Brittiskan förvränger tid och rum på albumet och samlar de 50 senaste årens musik i ett och samma diskotek. Samtidigt fastnar hon inte i det förflutna, det finns en målmedveten strävan framåt genom hela albumet, och en strävan om att bli vår tids diskodrottning: “You wanna turn it up loud / Future Nostalgia is the name”. Även om den mörka, monsun-tropiska popen för tillfället lagts åt sidan, är Dua Lipa med detta album inte längre bara en popstjärna av rang; hon är en popstjärna med en vision.

Theo Hafström

Plats 3:
Fetch The Bolt Cutters – Fiona Apple

Åtta år efter hennes senaste fullängdare har vi äntligen fått ta del av Fiona Apples Fetch the Bolt Cutters – och helt ärligt går det inte att påstå annat än att det helt och hållet var värt väntan. Skivan besitter en helt galen nedslagskraft vars inverkan stannar lääänge, när den med sin trip-artade effekt både får en att skratta och samtidigt slås av en skräckblandad förtjusning. 

Detta är inte bara av titeln att avgöra ett album om att bryta sig loss från sig själv, sina invecklade förhållanden och den påfrestande situationen man befinner sig i. I form av ett experimentellt popalbum får vi ta del av den mörka humor, det ironiska allvaret och den lekfulla uppriktigheten i Apples underbart förvirrande och komplexa musik.På skivan kombineras ständigt excentrisk sång med ohämmat pianospel och improviserat slagverk som innefattar allt från stolar till ben från döda hundar. I vad man kan kalla en ljuvlig kakofoni bryter Fiona Apple mot betydligt fler musikaliska regler än vad som tidigare gjorts inom populärmusiken. Fetch the Bolt Cutters kan nog på så många sätt beskrivas som ett av årets mest innovativa och normbrytande album, när den tar med oss på en resa från den mest sinnesvidgande komiken och flummigheten till det mörka och djupt personliga.

Gustav Stjernkvist

Plats 2:
RTJ4 – Run The Jewels

2010 inleddes förra decenniets kanske mest otippade framgångssaga. Killer Mike och El-P, båda legendariska figurer inom sin respektive scen, men när de slog sig samman som Run The Jewels nådde de nya höjder. På RTJ4 är produktionerna vassare än någonsin, kemin mellan dem ännu mer naturlig. 

I JU$T dissas de slavägare som pryder de amerikanska sedlarna. I goonies vs. E.T. tar de sig an såväl miljöförstöring som de negativa sidorna av sociala medier. I walking in the snow tar de sig an polisvåldet på ett sätt som känns kusligt aktuellt. “And you so numb, you watch the cops choke out a man like me / Until my voice goes from a shriek to whisper, ‘I can’t breathe’” rappade Killer Mike bara ett par veckor efter George Floyds död. Men ännu mer kusligt blev det när vi förstod att han syftar på Eric Garner, som också dödades på ett liknande sätt, och att polisvåldet bara pågår och pågår, och har gjort det hur länge som helst. 

Med fantastiska gästinhopp från bland andra Pharrell, Zach De La Rocha och Mavis Staples fortsätter Run The Jewels att kasta bensin på den eld som brinner i USA:s bröst; fortsätter att skänka tröst till dem som utsätts för den. Det är hårt, kaxigt, alltid politiskt och bitvis djupt personligt. Dessutom är det, faktiskt, oerhört roligt. Men framför allt är deras musik viktig, särskilt för dessa tider. Run The Jewels gör musik för dem med knytnäven i fickan. De säger: Upp med den!

Andreas Hörmark

Plats 1:
Punisher – Phoebe Bridgers

Phoebe Bridgers Punisher är fyllt med eteriska texter och ömtåligt konstruerad produktion – vilket resulterar i ett hjärtskärande mästerverk. På en mängd melankoliska och ödsliga spår speglar hon en nästan dystopiskt hopplös verklighet som samtidigt känns allt för verklig. Med texter som “I hate living by the hospital / The sirens go all night / I used to joke that if they woke you up / Somebody better be dying” från låten Halloween visar Bridgers både en mörk humor och en otroligt sorgsen bild av världen vi lever i idag. Denna textrad syftar troligtvis inte på pandemin vi lever i, men det är ett perfekt exempel för hur poetisk Bridgers är på Punisher. Man kan drömma sig in i texterna i evigheter och aldrig  känna sig mätt. 

Jämförelserna med Elliott Smith och Conor Oberst är berättigade, men vad Phoebe Bridgers ger en på Punisher kan både vara mer storslaget, som på albumets avslutande låt I Know The End, och mer direkt och gripande än vad man kan förvänta sig av de två indielegendarerna. I Know The End visar sig också vara albumets absolut starkaste ögonblick där den sköra instrumentalen bryter ihop till ett bombastiskt hav av dramatiska blåsinstrument, aggressiva trummor och Bridgers smärtsamma skrik. 

Punisher är ett nedstämt men oerhört vackert hantverk som får en att vilja rulla ihop i fosterställning, men samtidigt värmer hjärtat något enormt. Det är lugnet före stormen, den bleka sanningen vi alla lever i, som Phoebe Bridgers har förkroppsligat på årets absolut bästa album.

Oscar Johansson


Hela spellistan med årets bästa musik hittar du här.

/

Årets bästa album — 2020